Fallet Sjögren

”Det mest troliga är att Sjögren sänktes i havet”

TextChrister Bjöhle FotoSveds Signe Söderlund & Christer Bjöhle Publicerad 2021-11-01
Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 60 (oktober-november 2021)

Dela på FacebookDela på Twitter

Redan några år efter försvinnandet får polisen in en mycket konkret teori om att Sven Sjögrens kropp ska ha dumpats i havet utanför Lummelunda.

– Det mest troliga är att Sjögren sänktes i havet, säger mannen som också kan ringa in en förhållandevis exakt plats.

Några år senare får en fiskare delar av en kofta – samma typ som Sjögren ibland hade – på kroken i samma område, en händelse som aldrig når polisen.

En teori som aldrig riktigt har kunnat avfärdas, är att Sven Sjögrens kropp ska ha dumpats i havet utanför Lummelunda. En inte alltför långsökt teori; Sjögren bodde bara ett stenkast från stranden, där fanns möjlighet att med båt ta sig ut från land. Havsbottnen sluttar kraftigt utanför Gotlands västra kust och djupet uppgår på vissa ställen snabbt till bortåt 100 meter, och en kropp skulle lätt kunna försvinna om man bara såg till att den försågs med någon form av tyngd så att den inte skulle flyta upp igen.

Dessutom, om kroppen ändå skulle flyta upp och hittas, så skulle det vara teoretiskt möjligt att Sjögren faktiskt tagit Gotlandsbåten till fastlandet och att han på något sätt fallit över bord – precis så som polisens huvudmisstänkte, Karl (han heter egentligen något annat, reds anm), sa att försvinnandet skulle kunna ha gått till.

Polisen var också inne på just det här spåret redan på 1970-talet. När rättegången mot Karl, som envist stod fast vid att Sjögren hade åkt till fastlandet, genomfördes på hösten 1972 hade man dock ännu inte gjort några sökningar i havet. (Läs mer om försvinnandet, polisutredningen och den huvudmisstänkte i Horisont nr 58/april-juni 2021.) Men på sommaren 1973 beslutade förundersökningsledaren, kriminalkommissarie Lennart Hoas, att vattnet skulle finkammas.

Under tre veckor i juni och juli 1973 genomförde polisen sin sökinsats med hjälp av bärgningsdykare från Kustbevakningens östra kustdistrikt, som hade sin bas i Slite. Tre områden utsågs som extra intressanta; det var också i dessa som de mest noggranna sökinsatserna skulle genomföras. Dels ett område på 1000 x 1000 meter utanför Brissund, eftersom det var där Karl hade sin bostad; dels 1000 x 500 meter utanför Lummelundsbruk, då detta område låg närmast Sjögrens bostad; och dels ett område på 1000 x 500 meter strax söder om Nyhamns fiskeläge.

Brissund och Lummelundsbruk låg nära Karls respektive Svens bostäder, och såväl Brissund och Lummelundsbruk som Nyhamn var dess-utom områden där en potentiell gärningsman hade möjlighet att dels nå stranden med bil, dels ta sig ut i vattnet med båt.

Under de två första veckorna var vädret fint. Under den tredje veckan blåste det upp och vindarna nådde kulingstyrka. Sikten i vattnet var under perioden cirka fem till sex meter i genomsnitt. Sökningarna genomfördes med hjälp av två fartyg från Kust-bevakningen och totalt fanns åtta dykare i tjänst varav några hade lånats in från fastlandet.

–Samtidigt som vi utför ett uppdrag vi fått av polisen, får grabbarna träning i att dyka, berättade chefen Gunnar Svensson i en intervju med Gotlands Tidningar, publicerad onsdagen den 27 juni 1973, under den andra av tre dykveckor.

Till sin hjälp hade dykarna två så kallade sök-drakar, ett slags släde som bogserades efter fartyget i en hastighet av cirka två till fem knop beroende på sikt, strömmar och botten-topografi. En dykare höll sig fast i draken, på vilken en plexiglaskåpa skyddade honom från vattenströmmarna. Släden hade också en styranordning som gjorde att dykaren kunde reglera vilket djup släden skulle åka på och kunde på så vis se till att släden alltid höll sig max en meter över bottnen.

De områden som skulle sökas av delades in i sökrutor på 500 x 500 meter, och fartyget körde sedan radrätt fram och tillbaka tills hela sökrutan genomsökts. Dykarna byttes av, en i taget per släde.

* * *

Två av dykarna som var med under insatsen 1973 var Gunnar Svensson och Kjell Gardelin. De båda arbetade inom Kustbevakningen; Gunnar var 46 år och blev ledare för sökinsatsen, medan Kjell var i dryga 30-årsåldern och en av de dykare som byttes av på dyksläden.

I dag bor de två bara ett par stenkast ifrån varandra i centrala Slite – Horisont har träffat dem, hemma i Gunnar Svenssons kök. Nästan femtio år och varsitt yrkesliv har passerat, men båda minns insatsen och det uppmärksammade fallet väl.

–Ja, vi hade två båtar under den här insatsen och vi utgick vi från Visby, inte Slite där vi normalt hade vårt fartyg. Och vi hade lånat en avstånds-mätare från flyget, minns Gunnar Svensson.

–Men vi sökte faktiskt inte bara i sökrutorna, utan vi låg i hela vägen från Visby och uppåt, säger Kjell Gardelin.

Mest noggrant söktes det dock inom just sökrutorna, områdena utanför Brissund och Lummelundsbruk. I den sammanställda rapporten efter dykningarna, skriven och undertecknad av Gunnar Svensson den 10 augusti 1973 och numera del av den omfattande Sjögrenutredningen i polisens arkiv, står att läsa: ”I genomsnitt var sikten i vattnet 5–6 meter och genom att dykaren ser åt båda håll avspanas sålunda varje decimeter av området.”

Däremot ska det dock visa sig att alla tre områden inte kom att ”avspanas” lika noggrant. Under den tredje dykveckan blev vädret nämligen sämre. ”Av spaningsområdena är Brissund och Lummelunda fullständigt genomsöka, medan Nyhamn endast hann bojas ut innan vinden omöjliggjorde fortsatta spaningar”, står det vidare i rapporten.

Och någon återupptagen dykning i området blev aldrig av, minns Kjell Gardelin och Gunnar Svensson.

–Nej, vi dök aldrig något mer i Nyhamn, det tror jag inte, säger Kjell Gardelin sakta.

Att det var just detta sökområde, söder om Nyhamn, som undkom noggrann genomsökning är extra intressant – men vi återkommer till det lite senare.