Kultur & nöje

Sebastian fångar det gotländska ljuset i sina målningar

TextMaria Molin FotoSveds Signe Söderlund Publicerad 2024-05-09
Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 47 (våren 2019)

Dela på FacebookDela på Twitter

Flera av de konstnärer som ställer upp i Öppna Ateljéer nu i helgen, kristi himmelsfärdshelgen 2024, har Horisont träffat och intervjuat genom åren. Inte om Öppna Ateljéer i sig, men om deras liv och deras konstnärsskap. Under vinjetten Berättat fick Sebastian Grönwall ge sin syn på sin relation till måleriet i Horisont nr 47, våren 2019.

— — —

I friluftsmåleriet, plein air, gäller det att fånga landskapets ljus, färgskiftningar och atmosfär. Konstnären Sebastian Grönwall försöker göra de flesta moment i sina målningar direkt inför motivet ute i naturen, från skiss till färdig oljemålning.

Det kräver tålamod, disciplin och anpassning till väder och vind. Horisont möter honom en frostig, vindstilla och solindränkt vintermorgon intill hans barndomshem i naturreservatet Sajgs i Hellvi, i en skog inbäddad i nysnö och tystnad.

”Det är bara mina fotspår i snön, här är jag ensam med naturen. Solen har just klättrat upp över trädtopparna när jag ger mig ut på stigarna till heden, eller prärien som jag kallar min barndoms lekplats. Känslan inför platsen är det allra viktigaste, det som driver mig. Ett yttre landskap blir också ett inre. Jag möts alltid av en stark energi i naturen, som att jag känner hur den är i ständig rörelse och förändring.

Här i Hellvi växte jag upp med naturen som en god vän, i vars sällskap jag kände mig hemma och trygg. När jag började måla kändes det självklart att välja sådana motiv. Det är den oupptäckta, orörda naturen som fångar mitt intresse, det karga, avskalade landskapet som lockar mig.

Som barn ritade jag fartyg, som ett sätt att fantisera om att segla ute på havet. Jag vet inte hur jag skulle ha uttryckt mig annars, kanske i musik som jag också har hållit på med. I musiken ser man bilder, och när man tecknar bilder hör man musik. När jag var liten ville jag bo i en djungel och på rasterna i skolan klättrade jag ofta upp i ett träd. Att måla naturen är en fortsättning på den drömmen och fantasierna.

Jag är ödmjuk inför naturen, som jag upplever att många tar för given. Människan behöver naturen, men naturen behöver inte människan. Naturen visar kontraster i livet: skörhet och död sida vid sida om styrka och liv. ”Skogsliv vid Walden” av Henry David Thoreau är en inspirationskälla, en bok där jag strukit under meningar som fått en särskild betydelse för mig. Det var en frigörelseprocess att välja att bli konstnär på heltid, då man ständigt behövde försvara sitt val.”

— — —

Detta är en del av en artikel som ursprungligen publicerades i Horisonts vårnummer 2019 (nr 47). Om du är prenumerant – eller blir det nu – och har registrerat dig för digital åtkomst kan du läsa hela numret digitalt .

Här kan du läsa en lathund över hur du får digital åtkomst.

För att köpa numret, eller teckna prenumeration, använd formuläret nedan eller mejla redaktion@hpress.se.