TextSarah Ahlin Schwanbom FotoPressbilder / The Metropolitan Opera Publicerad
Dela på FacebookDela på Twitter
Hur är det att se opera live, på bio? Det undrade Sarah Ahlin Schwanbom, en av deltagarna i Region Gotlands projekt Unga kritiker. Hon hittade ett utflippat drama och något väldigt mänskligt.
En familj i spillror. Ett mord som måste hämnas. En omöjlig kärlek. En historia som rör sig över nio år, två dueller, två dödsbäddar och ett spöke i en generals kläder. En helt vanlig opera kanske?
Opera är något jag har väldigt lite erfarenhet av. Jag växte upp i ett hushåll där teater, framför allt musikal, var en stor del av vardagen. Men opera har ändå känts som något oåtkomligt. Något svårbegripligt och krävande.
Med detta sagt är det med viss nervositet jag närmar mig Folkets bio i Visby, där jag ska se Ödets makt av Giuseppe Verdi, direktsänd från Metropolitan Opera i New York. Produktionen är sponsrad av Rolex, och jag känner mig genast lite för slarvigt klädd. Men när orkestern blåser i gång går det inte att se något annat än bara precis det som händer på scen.
Första akten etablerar ett klassiskt, om än oerhört utflippat drama. Leonora, som spelas av Lise Davidsen, är kär i Alvaro, spelad av Brian Jagde, men hennes pappa accepterar inte deras kärlek. Alvaro vill fly med Leonora men hon slits mellan tryggheten och kärleken. Mitt i deras gräl springer hennes far in i rummet och i kaoset som uppstår blir han skjuten. Alvaro och Leonora tvingas fly medan Leonoras bror, Don Carlo, svär att hämnas på dem båda.
Vad som följer är en rad missförstånd, möten under hemliga identiteter och konflikter som känns nästan komiska i hur ofattbart tragiska de är. Men det är någonstans där som jag ser vad opera är bra på. Dessa karaktärer sätts i så osannolika situationer, så laddade med ilska, sorg, längtan, förvirring, spiritualitet och drama, att allt som känns rimligt är att sjunga skallen av sig. Det är en så förhöjd verklighet att allt det konstiga – den moderna kostymen som krockar med det historiska dramat, alla dumma beslut, allt babblande under pauserna – allt bara försvinner under den råa, kalla vikten av känslorna som sjungs fram på scen.
Inte säger jag att jag plötsligt förstår mig på opera. Att jag ”fattar grejen” efter att ha sett en produktion. Men bakom allt pynt som säger att opera är en konstform för ”sofistikerat folk” ser jag något väldigt mänskligt. Något som är både mindre och större än man tror, något jag tror alla kan uppskatta om de bara är öppna för det.
Det finns något där som får mig att hålla utkik efter nästa gång Folkets Bio visar opera, och något som får mig att hoppas att fler kommer göra detsamma.
Text: Sarah Ahlin Schwanbom
Unga kritiker är ett projekt som drivs av Region Gotlands kulturutvecklare. I projektet har tio unga gotlänningar utbildats för att agera kulturkritiker på Gotland under 2024. Texterna publiceras i lokala medier.
Annons
