Kultur & nöje

Från Buttle till evigheten

TextMoa Candil Publicerad

Dela på FacebookDela på Twitter

Ett konstverk i trä visar Sonja Åkessons ansikte

Vara Vit Mans slav. Så börjar en av den svenska litteraturhistoriens allra mest citerade dikter. Skriven av dottern till banvakten i Buttle. Möt Sonja Åkesson, poeten som lämnade den gotländska landsbygden för storstaden och odödligheten.

”Banvaktens jänta hade ingen själ hade bara hjärta, galla, nerver och ett fräknigt tryne.”

DET ÄR MED hårda ord som Sonja Åkesson beskriver sitt barn-jag i dikten Självporträtt från 1963. Hårda ord mot den lilla flicka som växte upp intill järnvägen på Gotlands landsbygd. En flicka som fick kliva upp i tidig morgontimme för att hjälpa sin morgontrötta pappa banvakten att hissa upp bommarna. En flicka som med sorg lämnade skolan och började jobba som 13-åring, då familjens ekonomi inte klarade mer.

Sonja Åkesson föddes 1926 och spenderade sina första år i stationshuset i Buttle. Senare förflyttades faderns tjänst till Havdhem och familjen följde med. Det var där Sonja Åkessons vuxenliv tog sin allt för tidiga början. Hon arbetade som piga, servitris och på slakteri. Senare som telefonist i Visby.

I telefonväxeln tränade hon bort den gotländska dialekten. Var hon redan då på väg någon annanstans?

VÄGEN VAR INTE rak för Sonja Åkesson. Som 22-åring blir hon gravid och gifter sig med snickaren Nils Westberg. Som sig bör. Barnen Ann-Christine och Hans-Erik kommer i rask takt.

Tre år senare är hon gravid igen. Men den här gången är inte snickaren barnafadern. I stället en man gift på annat håll. En man som absolut inte tänker ta ansvar för sin oäkta avkomma. Med barnet i magen kliver Sonja Åkesson på färjan och lämnar Gotland för gott.

I dikten återvänder hon senare till barndomens ö. Till trädgården i Havdhem, doften av pioner. Till landsbygdens levnadsvillkor och persongalleri.

Men nu är hon 25 år och har precis kommit till Stockholm, i stor förtvivlan och desperation. De två barnen är kvar på ön, inackorderade hos släktingar. Sonja flyttar in hos sina föräldrar, som redan tidigare lämnat Gotland och nu driver café i Hammarby.

Det verkar som hon funderar på att göra abort. Besöker läkare. Men Sonja Åkesson vill ha sitt barn, sitt tredje, sin Rolf. Deras kärlekshistoria blir intensiv och kortvarig. Rolf föds med leukemi och lever bara två korta år.

Jag stirrar in i det svarta hålet.
Vilket jävla svart hål?
Jag stirrar in i det svarta hålet.
Vilket jävla förbannat svart hål?

Jag stirrar in i det svarta hålet.
Vilket då svarta hål?
Jag stirrar in i det svarta
hålet.

– Dikten ”Jag stirrar…” (samlingen ”Dödens ungar”, 1973).

KANSKE VAR DET Rolfs död som tvingade Sonja Åkesson att börja skriva.

Hon hade skrivit tidigare, plitade ner berättelser redan som flicka. Men nu handlar det om liv och död. Om att överleva sorgen och ångesten. Sätta känslor på pränt för att inte explodera av dem.

Hon skriver inte explicit om döden men hon skriver. Och i skrivandet kommer en skärva av ljus. Hon går kvällskurser, söker den bildning hon tidigare förvägrats, och både lärare och andra studenter förstår att Sonja är något extra. Hårdpermanentat hår och en penna vass som en kniv. Nu är hon på väg in i ett skrivande liv. Nu är hon på väg in i litteraturhistorien.

Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.

– Ur dikten ”Självbiografi” (samlingen ”Husfrid”, 1963).

SONJA ÅKESSON GIFTER om sig och hämtar barnen från Gotland. Familjen flyttar in i en lägenhet i Hässelby. Flyttar rakt in i folkhemmet. Så har hon också kallats folkhemmets poet.

Hon, som ingen annan, fångar vardagens små bestyr och instängdhet. Gör något vackert av det fula och något fult av det vackra. Skapar stor konst av liggsår, ointressanta samlag och recept på pölsa. Skriver med talspråk och en självklarhet som vänder upp och ner på hela det litterära etablissemanget.

Åkej
Jag är misslyckad.
Åkej.

Jag klarar inte opp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Åkej.
Man är väl fel person.
Åkej.

Av fel kön.

Åkej.

I fel roll.

Åkej.

I fel ålder
på fel plats
vid fel tidpunkt
på galen planet.

– Ur dikten ”Åkej” (samlingen ”Jag bor i Sverige”, 1966).

VÄGEN BLEV ALDRIG rak för Sonja Åkesson. Hon skrev och skrev och skrev – experimenterade med orden och formen. Diktsamling på diktsamling men även dramatik, noveller och kulturkritik. Hon skilde sig igen, gifte sig igen.

Men ångest övergav henne aldrig. Även när hon blivit en erkänd poet, flyttat in till Drottninggatan och umgicks i parnassen, tycks hennes dagar varit mer mörka än ljusa. Cigaretterna och alkoholen var ständigt med henne, så även ångestdämpande och sömntabletter. Allt för att stänga av.

Det blev bara 51 på jorden för Sonja Åkesson från Buttle. 1977 dog hon i levercancer.

Ja tack.
En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

– Dikten ”Ja tack” (samlingen ”Hästens öga”, 1977).

PÅ GOTLAND FINNS i dag inte många spår kvar efter Sonja Åkesson.

Under ett antal år fanns ett Sonja Åkessonsällskap, som bland annat skapade en park vid hennes barndoms trädgård i Havdhem. Men 2019 lades sällskapet ner. Det hade blivit för svårt att hitta personer till styrelseposterna.

Skylten till Sonja Åkesson-parken är borta. Kvar finns Sonja Åkessons ord, i evigheten.


Vill du ha mer av Sonja Åkesson?

Låna hennes böcker på biblioteken på Gotland

Se Lena Nyman framföra dikten Sommarräkning

Lyssna på hennes dikter tonsatta och tolkade av artisteliten

Annons

Horisont magasin

Gotlands nyhetsmagasin

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Christer Bjöhle

Adress: H Press AB
Kulturum
Specksrum 6
621 55 Visby
Epost: redaktion@hpress.se 
Telefon: +46 (0)70-288 52 28

Organisationsnummer: 556949-2316

© H Press AB - 2022