Samhälle & politik

Stor oro för Birkagårdens framtid

TextChrister Bjöhle FotoTommy Söderlund Publicerad
Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 57 (januari-mars 2021)

Dela på FacebookDela på Twitter

Kraftigt minskade anslag hotar i nästa års budget. Föreståndaren har sagt upp sig och det råder stor brist på frivilliga krafter som kan och vill hjälpa till i verksamheten.

På härbärget Birkagården, som ger hemlösa tak över huvudet och en bit mat, är oron för framtiden stor.

Det är en onsdagsmorgon i början av december. Ingen snö har fallit än denna vinter, men det är kallt i luften och himlen är grå. På härbärget Birkagården i Visby har de boende vaknat, ätit frukost och börjat samla ihop sina få tillhörigheter.

Utanför står någon och röker, genom fönstren till köket syns ett par personer som städar undan efter frukosten. Inne i det gemensamma samlingsrummet sitter ett tiotal slitna själar, var och en med sina egna tankar och bekymmer, var och en med sitt bagage och sin livshistoria. Klockan närmar sig 09:30, vilket innebär att Birkagården snart stänger. Under normala förhållanden skulle dagverksamheten ta vid; den ger de hemlösa en chans till gemenskap, någonstans att vara. En del spelar schack, andra läser tidningar eller ser på tv.

Nu under pandemin är dock hela dagverksamheten pausad, och därmed låses dörrarna efter frukost.

Men alla sitter kvar så länge som möjligt. En minut mer inomhus innebär en minut mindre ute på stan. De allra flesta kommer att vandra omkring i Östercentrum större delen av dagen, någon tar sig in på Systembolaget och köper sig något värmande, en del söker värme i Gallerian tills väktare eller butikspersonal får dem att gå ut igen, och ytterligare någon kanske värmer sig på någon av stadens offentliga toaletter.

Klockan 19 kommer Birkagården att öppna igen. Då är de flesta tillbaka för ännu en natt med tak över huvudet och lite mat i magen.

Susanne Ryderholm har varit föreståndare på Birkagården i drygt två år. Hon älskar jobbet och mötena med alla människor, men arbetet är tungt – tyngre än hon hade tänkt sig – och belastningen hög. Under hösten har hon själv flera gånger tvingats gå in och täcka upp framför allt på nattskiftet, då det alltid måste vara en anställd på plats tillsammans med en frivilligarbetare.

Den 9 november sa hon upp sig från sin tjänst.

–Jag vill inte påstå att jag sa upp mig i protest, men jag håller inte med ledningen, säger hon om beslutet.

Ämnet för oenigheten är ekonomin och personalsituationen. Birkagården drivs av Svenska kyrkan, tillsammans med Region Gotland, Röda korset och föreningen Hela Människan Gotland. Birkagården har 4,5 anställda och resten är frivilliga krafter, människor som ställer upp utan ersättning med att bemanna boendet som normalt sett har sängplats för tolv män och fyra kvinnor – nu under pandemin är maxgränsen satt till nio män och två kvinnor, för att skapa mer utrymme mellan sängplatserna.

Susanne Ryderholm menar att hon länge har argumenterat för att få mer resurser till bemanning men utan att ha fått gehör. I stället har domkyrkoförsamlingen flaggat för en kraftig neddragning i budget nästa år; enligt liggande budgetförslag ska kostnaden för boendet, som i dag ligger på cirka 2,5 miljoner kronor, minskas till 1,5 miljoner kronor 2021 – och på sikt ännu mindre.

–De säger att kostnaderna har skenat och i vissa lägen låter det som att det är mitt fel. Men verksamheten är densamma som alltid; personaltillgången oförändrad. Det enda jag har gjort är att flytta över en anställd till nattskift i stället för dagskift, men det gör ingen stor skillnad, säger hon, och tillägger:

–Birkagården behövs verkligen. Det är tragiskt; de här människorna har ingen stans att ta vägen. Men jag orkar inte längre. Jag sa upp mig för en månad sedan – men ännu har ingen från kyrkan frågat mig varför.

Elisabeth Ström är domprost i Visby stift sedan i augusti, och därmed den högst ansvarige inom kyrkan för verksamheten på Birkagården. Hon menar att kyrkan måste se över var man lägger sina pengar, men också att verksamheten i sig behöver en översyn.

–Som det ser ut nu blir vår kostnad 2,5 miljoner kronor, och det är en hög kostnad för oss, säger hon.

–Samtidigt har det också skett en förändring av hur härbärget fungerar och av vilken typ av behov de människor som bor där har.

Birkagården är just ett härbärge, ett tillfälligt boende för människor i behov av en sovplats, men för många har Birkagården blivit som ett ”hem”, en plats där de bott under lång tid.

–Det är jätteviktigt att ett ställe som Birkagården får vara just ett härbärge; samtidigt är det viktigt att också hitta lösningar för dem som bor där permanent nu. Där behöver vi hitta sätt att samverka med exempelvis regionen, säger Elisabeth Ström.

Som hon ser det har Visby stift två linjer att arbeta med just nu gällande Birkagården.

–Den ena är att återskapa härbärget Birkagården. Den andra är att hitta ytterligare samverkansmodeller med Region Gotland då det gäller stöd till personer som söker permanenta boenden.

Birkagården grundades 2005 som just ett härbärge för hemlösa. Innan dess fanns ingen alls motsvarande hjälp att få på Gotland, och de som saknade bostad sov på undanskymda, mer eller mindre ljusskygga platser. På den tiden hade många av dem som nyttjade härbärget lättare alkoholmissbruk, men i regel inga andra missbruk. I dag är läget ett annat; flera av härbärgets frekventa gäster har en lång historia av tunga droger.

Det ställer också nya krav på Birkagården och på personalen, menar Elisabeth Ström.

–Hur ska vi göra när människor söker hjälp? För vilka ska Birkagården vara till för? Det är en utmaning och vi behöver se över verksamheten och komma fram till vilken verksamhet vi vill ha.

Den föreslagna budgeten för 2021 ligger på totalt 1,5 miljoner kronor i kostnad. På sikt är församlingens mål att pressa kostnaderna ytterligare, ned till en miljon kronor.

Siffrorna är dock än så länge preliminära, och Elisabeth Ström vill inte gå in på exakta summor i dagsläget.

–Innan jag säger något om hur mycket vi ska gå ned så måste vi se över verksamheten. Vi vill ha ett kvalitativt härbärge för kanske 16–18 personer, plus en bra dagverksamhet. Hur får vi det, kan vi samverka med regionen, och vilka intäkter kan vi få från andra håll? Sådana saker måste vi se över, menar hon.

En av dem som har ett långvarigt och tungt missbruk i bagaget, är Kjell Larsson. Kjell har passerat 60-årsstrecket; han är stel i kroppen och rör sig sakta, stöttar sig på bordskanten när han sätter sig.

Oron för Birkagårdens framtid, och därmed hans egen framtid, gnager i honom. Han har ingenstans att ta vägen, inget hem att gå till, få vänner att söka hjälp hos. Och ute blir det kallare och kallare.

–Det är bara att vandra omkring i Visby, tills man blir insläppt här igen, säger han med rosslig röst.

Dagverksamheten på Birkagården har betytt mycket för honom, liksom för många andra, och nu när den är inställd som en konsekvens av coronan och förbudet mot folksamlingar fler än åtta personer ser han ingen annan utväg än att driva omkring på stan. Han känner sig ovälkommen varhelst han går, hans sinne är tungt och kroppen sliten.

Ibland besöker han biblioteket, ibland Gallerian på Östercentrum. När det kniper, när kölden biter som värst, söker sig Kjell och hans likar till offentliga toaletter. Men även de har blivit svårare att besöka; flera hålls låsta.

–Man försöker ju vara där det är varmt, men väktarna jagar oss som om vi vore kriminella. Det finns ingenstans vi kan ta vägen.

Och kylan leder till mer missbruk, säger Kjell. Han beskriver sig som en som ”inte gillar alkohol speciellt mycket, egentligen”, men medger att så här års blir det lätt enda utvägen.

–Att inte ha någonstans att ta vägen när det är kallt leder till missbruk; jag dricker whisky varje dag, för det håller mig varm, säger han sakta.

–Ibland samlas vi vid taxistationen på Öster. Där finns en äcklig toalett… den är äcklig men den är åtminstone varm.

När Kjell Larsson pratar avbryts hans hesa stämma ofta av en djup hosta.

–Men det har inte med det här att göra; jag har KOL, för jag har rökt för länge, förklarar han.

Kjell besöker regelbundet Hansagården, som ligger på Korpenområdet i Visby ett stenkast från Birkagården. Hansagården är ett lågtröskelboende för människor med missbruk och psykiska problem; där erbjuds bostad men för att bli aktuell måste man vara drogfri. Och det är en tröskel som Kjell ofta inte klarar sig över, hur gärna han än skulle vilja.

–Maktlösheten gör mig så jävla arg, rosslar han och rösten spricker.

När nu Birkagårdens ekonomi är i ropet och hot om neddragningar i budgeten för nästa år är ständigt närvarande, blir Kjell Larsson än mer beklämd.

–Det är för jävligt, bisarrt helt enkelt. Det finns ju saker att göra. Om det fortsätter så här kommer folk att dö. Och vems ansvar är det då?

Annons

Vill du läsa resten av artikeln?

Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 57 (januari-mars 2021)

Köp Horisont digitalt eller i pappersform!

Horisont kostar 89 kr och betalning sker helst via swish, annars faktura. Om du vill ha papperstidningen skickad till dig tillkommer porto (40 kr); den digitala versionen skickas som pdf via mejl.

Köp magasinet hos våra återförsäljare

Du kan också köpa magasinet i papper via någon av våra återförsäljare.

Vill du prenumerera på nyhetsmagasinet Horisont?

Du får sex nummer hemskickade under det närmaste året. Pris 549 kr, betalning via swish eller faktura.

Horisont magasin

Gotlands nyhetsmagasin

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Christer Bjöhle

Adress: H Press AB
Lummelunda Nyhamnsvägen 30
621 71 Visby
Epost: redaktion@hpress.se 
Telefon: +46 (0)70-288 52 28

Organisationsnummer: 556949-2316

© H Press AB - 2021