ROXYS KULTURKRÖNIKA 2026-09-04: Sommarens fröjder är förbi och höstens mer inrutade liv står för dörren. Det låter kanske lite tråkigt men jag ser fram mot rutinerna och lugnet.
I somras var jag och min fru bland annat på de brittiska öarna för att hälsa på släkt och vänner. Bland annat var vi och såg den pjäs som spelats längst i världen, The Mousetrap av Agatha Christy. Pjäsen hade premiär The Ambassador Theatre den 25 november 1952 men flyttades 1974 till St: Martin`s Teatre. Vi såg föreställning nummer 30630. Förställningen utstrålar verkligen rutin. I föreställningsprogrammet läste jag att genom åren har över 460 olika skådespelare stått på scenen i föreställningen. Den skådespelare som spelat flest är David Rove som spelade Major Melcalf som innehåller rekordet med 4 575 föreställningar. Snacka om rutin.
För mig blev detta en tankeväckande upplevelse som ställde flera frågor. Min känsla var att tiden hade stoppats 1952. Det är talteater, i samma rum, i samma teaterkulisser, samma ljussättning, utan mikrofoner på skådespelarna, samma scenkläder, och framför allt samma föreställningstempo som 1952.
För mig blev framför allt det sista, tempot, en tanke som krävde lite mer fundering. När jag som producent försöker skapa konserter tänker jag mycket på vilket ”tempo” vi är ute efter. Det gäller både att skapa en dramaturgi i melodival och vad som händer mellan musikstyckena. Vi måste ställa frågan om hur publikens upplevelse blir så optimalt som möjligt. Om man skall vara lite djup handlar det ju om att kunna få ut sin berättelse så bra och tydligt som möjligt.
Londonupplevelsen visar att tempot i våra föreställningar har gått upp markant. Är det en bra förändring? Hinner vi med att förstå när allt går fortare och fortare. Vem har bestämt att vi skall ha denna tempohöjning?
Jag tror tyvärr att det är en trend i hela samhället som sitter delvis ihop med vårt ständiga konsumerande av information i olika media, vi tittar på våra olika skärmar så fort man inte pratar med någon annan. Man ser alltid till att bli underhållen och uppdaterad. Som du redan har förstått är det som fick mig att tänka en stund. Är utvecklingen i detta fall bara till det goda eller är det kanske tid att stanna upp och dra ner på tempot? Hur som helst är det inte farligt att vara helt tyst och reflektera utan yttre stimuli. Det är heller inte särskilt farligt att ha det tråkigt en stund. Tänk hur mycket större glädjen blir nästa gång man träffar på den.
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Erik Skagerfält-Quayle, musiker och producent.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
VEM ELLER VAD vill du läsa mer om? Har du tips på spännande människor eller händelser som vi bör gräva i? Mejla Horisonts redaktion på redaktion@hpress.se!
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
