ROXYS KULTURKRÖNIKA 2026-08-14: Vi är så inbundna i krav och förväntningar på att vi ska förstå vad vi är med om. Det tar ofta bort det fantastiska i upplevelsen. Att klättra omkring i den anläggning som Högt&Lågt har i Klinte gör att det suger härligt i lilla magen. Blir den upplevelsen större för den som vet att ramlar jag nu så kommer min acceleration i fallet att vara kring 9,81 meter per sekundkvadrat? Meter per sekundkvadrat – finns det ens?
Tänk på allt vi kan vinna på att släppa fram upplevelsen. Inte behöver jag förstå varför jag mår bra i mitt lilla skogsbad – jo, jag har ett sånt. Inte behöver jag förstå varför jag tycker Cmaj7 är så fantastiskt. Fast just det tror jag ändå att jag gör. Det är för att det ackordet inleder ‘Var blev ni av’. Åtminstone på mitt piano.
Jag har konst på mina väggar. Den gör mig glad, den påminner mig, den ger mig associationer, den är förknippad med händelser och personer som är och som varit viktiga för mig. Den betyder kontakt bakåt och öppnar för kontakt framåt. Jag berättar historierna om konsten och människorna för barn och barnbarn och visst suckas det en del och visst skakas det på yngre huvuden. Men berättelserna letar sig in i dem och så finns de kvar när inte jag gör det.
Förstå musik behöver du inte heller. Lyssna på Son of a preacher man med Dusty Springfield men lägg mer koncentration på trycket och uttrycket än på storyn som berättas. Den förstår du ändå vad den går ut på.
Fast ibland kan det ändå hjälpa till. Den sista sången i Schuberts Der Winterreise heter Der Leiermann och den är otroligt sorglig. Så jag trodde länge – jag blygs över att berätta hur länge – att den handlade om liemannen, döden. Men den handlar om en stackars gatumusikant som resignerat vevar sin lira, totalt ensam och förbisedd. Så kanske handlar sången ändå om döden, till slut.
Ibland vill man spara en upplevelse. Mobilens kamera och mikrofon är fantastiska resurser, men åtminstone jag ryser av obehag inför de flesta mobilklipp från konserter som folk älskar att publicera. Själv bär jag med mig kulturupplevelser som lever i mitt sinne. Och där når jag dem när och var som helst. Batteriet är alltid laddat och minnet blir aldrig fullt.
Men va’ nu, du håller ju själv på med inspelningar? Så sant, men det gör jag för att visa världen vad Gotland kan. Samt för att ge dem som musicerar en möjlighet att se och höra sig själva utifrån. Och då använder jag vassare grejer än en mobil.
Nu är vi i början av augusti och Gotland är på väg att bli sig likt igen. Många fastlänningar tänker kanske medlidsamt att nu blir det tomt och tyst och dystert på ön. Så fel de har. Det gotländska kulturlivet är fullt av just liv. Jag ser fram emot all konst, all musik och litet särskilt kul ska det bli med teaterfestivalen i oktober. Då ska jag njuta av Västanå Teater. De är visserligen från fastlandet, men fascinerande fantastiska ändå.
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Bertil Thorslund, inspelare, volontär och körsångare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
VEM ELLER VAD vill du läsa mer om? Har du tips på spännande människor eller händelser som vi bör gräva i? Mejla Horisonts redaktion på redaktion@hpress.se!
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
