Personporträtt & livsöden

Håkan överlevde sin dödsdom

TextChrister Bjöhle FotoTommy Söderlund Publicerad 2024-02-02
Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 72 (vinter-vår 2024)

Dela på FacebookDela på Twitter

Han lever på ”övertid” sedan 45 år tillbaka, och för ett par år sedan dök en oväntad och okänd dotter upp i hans liv. I höstas fanns den relativt nygifte taxichauffören Håkan Mundoman med på ett hörn i tv när han skjutsade och samtidigt intervjuade artisterna i tv-succén ”Så mycket bättre”.

Håkan Mundoman parkerar sin taxibuss utanför Café Norrgatt i norra Visby exakt på utsatt tid, en måndag under sensommaren 2023, för det första av flera samtal med Horisont. Som taxichaufför har han gjort det till sin vana och en hederssak att komma i tid. ”Om jag blir tio minuter tidig, väntar jag runt hörnet tills klockan blir exakt. Däremot, om den som bokar ska till båten eller till sjukhuset och jag är tidig, då meddelar jag innan att jag kommer lite tidigare så de slipper bli stressade av att inte veta om den där jäkla taxin ska komma eller inte”, förklarar han. När han lämnar bilen gör han det med en säregen gångstil; ena benet ser ut att liksom inte riktigt hänga med. Skälet: Han har en benprotes från knät.

”I tonåren hade jag gått till läkaren från och till med ont i ena benet, och i tre års tid hade de trott att jag hade växtvärk. Sedan fick jag till slut träffa en ny läkare, en AT-läkare som var mer osäker än de jag haft tidigare. Han visste inte riktigt vad han skulle tro utan ville ta röntgen.

De röntgade mitt knä och det visade sig att jag hade cancer i knät. Då gick det fruktansvärt fort.

Två veckor efter att de hade röntgat amputerade de benet vid knät. Det var på Karolinska sjukhuset, och jag fick sedan återvända dit regelbundet på kontroller och träning och sånt. Vid ett sånt tillfälle träffade jag då den kände läkaren Jerzy Einhorn. Han sa att han inte brukade säga till människor hur länge de skulle klara sig, men i mitt fall var han säker. Han sa att trots amputationen skulle jag inte ha en chans att överleva längre än sex månader.

Då var jag 16 år. Jag stirrade honom i ögonen och sa: ”Du, då ska jag fan bli den förste.”

Det var ett jävligt tufft besked att få, men man ska fan aldrig ge upp.

Veckan efter att de kapat benet fick jag åka hem från Stockholm och då lades jag först in på Visby lasarett. Där skjutsade de in mig på ett rum som jag skulle dela med en gammal gubbe som låg för döden i cancer. Det var ju också ett sällskap…

Jag sa till dem att jag inte kommer att äta någonting förrän jag kommer härifrån, och dagen därpå skickade de hem mig.

Till att börja med efter amputationen gick jag på kryckor; det tog nog en månad innan jag fick en protes. Jag började på Lövsta i samma veva, så jag mjölkade kor och arbetade där ute med kryckor. Det gick bra, jag klarade mig.

Men när jag kom tillbaka hem efter ett av de där återbesöken i Stockholm så mötte mina kompisar mig vid båten och tyckte att jag skulle åka med på dans till Halla. ”Ja, för fan”, sa jag och så åkte vi. Men den gången fick jag ångra mig; satan vad trött jag var dagen efter.

Vi bodde i Roma då, och jag började jobba på gården hemma hos pappa. Men det slet hårt. Till slut var det någon som sa att kroppen är en resurs, inte en förbrukningsvara. Jag sa till pappa att det här går inte längre; jag slutade arbeta på gården och pappa höll med om att det var nog klokt.

Jag hade en kompis som sa att man borde bli taxichaufför, för det verkade kul. Jag tyckte att det lät bra, och tänkte att det ska jag också bli. Så jag läste in en taxichaufförsutbildning.

Tanken från början var att jag skulle fortsätta som försäljare men köra taxi vid sidan om, men när jag kommit igång kände jag att taxi var så mycket roligare så jag gav upp försäljningen helt. Men då gällde det ju också att hitta en taxifirma som behövde personal.

Då hittade jag en kille som hade ett taxibolag men som sa att han själv inte ville köra mer. Däremot ville han ha kvar bolaget, och han ville ge mig ett jobb. Det var helt perfekt, och så är det än i dag; han äger företaget men jag driver verksamheten. Jag har ingenting med ägandet att göra men jag sköter själva taxiverksamheten. Det är hur bra som helst, precis som jag vill ha det.

Att köra taxi är det bästa jobbet som finns. Man träffar otroligt mycket människor.”

Varje sommar sedan 2010 spelas tv-succén och numera långköraren ”Så mycket bättre”, en programserie där artister bor ihop, lär känna varann och spelar varandras låtar, in på värdshuset Grå Gåsen i Burgsvik.

2019 blev också Håkan Mundoman en del av produktionen, då han togs in för att köra artisterna.

 

”HÖSTEN 2023 FICK jag en mer framträdande roll i tv, då jag intervjuade artisterna i bilen. Produktionsbolaget gillar att jag pratar gotländska, jag har fått beröm för att jag pratar lagom mycket dialekt; alla ska ju förstå vad som sägs. Frågorna hittar jag på själv, efter hand. ”Vad fan är du känd för?” brukar jag fråga, och då får de ju berätta det (skratt).

Min allra första körning för ’Så mycket bättre’ var en väldigt rolig körning; det var när Petra Marklund skulle åka hem, tillsammans med sin mamma. Hon hade så otroligt mycket grejer med sig, hur mycket som helst. Bilen var helt fullpackad. När vi närmade oss terminalen frågade jag hur hon hade tänkt att hon skulle få ut och med sig allt, och då började hon bli orolig också.

”Äsch”, sa jag, ”vad fan, jag åker med dig över med grejerna”. Jag skulle ändå till Stockholm vid något tillfälle för jag behövde göra en kontroll av bilen. Så jag åkte med Petra och hennes mamma över med båten. Under resan frågade mamman var jag skulle sova till dagen därpå, innan hemresan, och jag sa att jag sover väl i bilen.

Men då ringde Petra Marklunds mamma hem till sin man och bad honom bädda upp i friggeboden, så jag fick bo där och vi satt och drack whisky till sent. De var jäkla trevliga, vi har kontakt ännu.

Körningen av Petra Marklund var min allra första körning för ’Så mycket bättre’, och när produktionsbolaget hörde talas om allt detta tyckte de väl att ”vad fan, den där killen fixar ju allt”. Plus att Grå Gåsen gärna vill använda så många lokala företagare som möjligt, vilket jag tycker är helt rätt. Så sedan dess har jag kört åt dem varje år produktionen varit på Gotland.

Andra chaufförer tar selfies med artisterna och ber om autografer. Jag skulle aldrig göra det, det är helt ointressant för mig. De får ta selfies med mig om de vill, och det gör de också.

— — —

För att få tillgång till hela artikeln och det aktuella numret, välj något av alternativen nedan.

Klicka här för att komma direkt till e-tidningen.