I den politiska debatten talas det inte sällan om att olika ”grupper” (barnfamiljer, pensionärer, storstadsbor, ungdomar etc.) ska prioriteras (eller inte). Den allra viktigaste ”gruppindelningen” talas det däremot rätt så tyst om, nämligen skillnaden mellan de som har och de som inte har.
Så gott som alla politiska reformer och lösningar går numera ut på att gynna de som redan har, på bekostnad av de som inget har. Skyddet för privat egendom (äganderätt) har halkat långt upp på listan på sådant som är angeläget. De som har mycket ska inte behöva drabbas av att de som inte har något petar på deras egendom. Skatter på det man har ska dessutom inte finns alls eller annars vara väldigt låga (arvs-, förmögenhets-, kapital- och bolagsskatt).
Sverige har blivit ett unikt skatteparadis för de som redan har mycket och för de som skaffar sig inkomster utan att göra något, för om man redan har mycket kan man lugnt sitta hemma och lägga patiens. Inkomsterna trillar in ändå – och skatt behöver man inte betala. Om man däremot har inkomst i form av lön beskattas man stenhårt. De som inget har ska inte tro att de kan skaffa sig något att ha genom att arbeta.
ATT HA OCH INTE HA – det är där den stora skiljelinjen går. Och att förstärka och befästa den skiljelinjen har varit en mycket målmedveten politik i cirka 30 år i ultraliberalernas drömland Sverige. Generell välfärd, jämlikhet, rättvisa, solidaritet är begrepp satta på undantag. Gemensamma lösningar på svåra samhällsproblem är inte på modet. De som redan har fixar lösningarna själva – och för sig själva (från väktare till kirurger). De som befinner sig på fel sida av skiljelinjen ska till varje pris förbli där.
Till detta hör att stat och kommun (alltså vi alla tillsammans) ska hållas på mattan och tillhöra de som inte ska få ha något. Ultraliberalerna blir fullständigt tokalarmistiska om kommunen skulle sälja kaffe och bullar i ett kafé i idrottshallen till subventionerat pris, när någon privat entreprenör i stället kan lura skjortan av oss för att göra detsamma (alltså INTE till något skäligt pris).
Jo, förresten, ”det allmänna” får ha lite i beredskap för att ersätta de som redan har något när de har förlorat lite av det hade (när deras vidlyftiga finansspekulationer gått snett eller när någon liten plätt privat mark måste tas i anspråk för att bygga till exempel en cykelbana). ”Det allmänna” ska dessutom stå till tjänst med stöd (kapital) när någon hopplöst illa förberedd ”entreprenör” vill omsätta en hopplöst dålig affärsidé i praktisk verksamhet eller när konkursgaranti måste tas i anspråk för lönebetalningar när någon fifflande företagare gått i konkurs och inte kan göra rätt för sig.
De som redan har något ska skyddas mot att bli av med något av allt det de har och de som inte har ska hindras så att de inte kan ”byta sida”.
ATT HA OCH INTE HA är titeln på en av Ernest Hemingways mest kända (och bästa) romaner. Den kan tolkas på många olika sätt och har också tolkats på många olika sätt. Ett sätt är att det faktiskt finns ett sätt att ”byta sida”, det vill säga att bli en av dem som har från att ha varit en av dem som inte har. Och det är att slå in på den grovt kriminella banan.
Det intressanta är att det genom att slå in på den banan knappast är möjligt att byta sida åt andra hållet. Den som redan har ska ha det han eller hon har!
MIKAEL MELLQVIST är jurist och före detta lagman vid Gotlands tingsrätt.
