Samhälle & politik

”Jag känner trygghet – men ingen glädje”

TextChrister Bjöhle FotoTommy Söderlund Publicerad 2022-04-07
Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 63 (april–maj 2022)

Dela på FacebookDela på Twitter

De hoppades in i det sista att kriget skulle vara snabbt över. Men när bomber föll så nära att husen i bostadskvarteret skakade och det regnade grus och sten på taken, kunde de inte längre stanna i sina hem.

Tamara, hennes sonhustru Olena och 10-åriga barnbarnet Olha lämnade hemlandet Ukraina – och sina män, som måste stanna i landet och finnas tillgängliga för armén.

När Horisont träffar familjen Troiehlazova i ett gårdshus i Dalhem har Tamara Troiehlazova bakat ukrainska piroger, en del med vitkål och en del med äpple som fyllning, och det hälls upp kaffe i stora muggar.

Det har gått några dagar sedan familjen nådde Gotland. De är trötta, skärrade, oroliga. Men i säkerhet.

–I natt var första natten som Olha sov ordentligt utan mardrömmar sedan vi lämnade våra hem, berättar Olena Troiehlazova under intervjun, som görs på en blandning av engelska, ryska, ukrainska och lite svenska.

Att familjen hamnade på Gotland var ingen slump; här, i nämnda gårdshus, bor sedan flera år tillbaka Oleh Troiehlazov och Olena Tsybina. Oleh är Tamaras son; hans bror är Olena Troiehlazovas make och Olha alltså hans brorsdotter.

Oleh Troiehlazov lämnade hemstaden Bila Tserkva redan för fem år sedan, kom till Sverige på arbetsvisum och har sedan dess arbetat inom lantbruket på ön. Olena Tsybina lämnade Ukraina ungefär samtidigt; hon kommer från Luhansk i östra Ukraina, som redan 2014 utsattes för ryska påtryckningar.

–När Ryssland gick in i Luhansk lämnade jag landet och kom till Sverige, berättar Olena Tsybina, som även hon hamnade på Gotland, fick arbetsvisum och började arbeta inom lantbruket och senare besöksnäringen.

Först på Gotland möttes de två, blev ett par, gifte sig sedermera i Visby och nu bor de alltså i Dalhem. Numera arbetar de båda på varsin gård, Oleh i Ekeby och Olena i Bäl.