Berättat

Dagboken blev hennes sätt att hantera rädsla

TextMaria Molin FotoTommy Söderlund & Gunilla Molin Publicerad 2021-08-06
Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 59 (juli-augusti 2021)

Dela på FacebookDela på Twitter

Samma dag som WHO meddelar världen att covid-19 är en pandemi, den 11 mars 2020, skriver den då 73-åriga Gunilla Molin det första inlägget i sin corona-dagbok på Facebook. Sedan dess har hon dagligen berättat för sina följare i ord och bild om tankar kring sin sociala karantän och livsstilen som förändrades över en natt.

Den digitala dagboken avslutades två veckor efter den andra vaccinationsdosen under våren 2021 och kommer att bevaras i Gotlands museums arkiv, för framtida forskning eller utställningar.

Redan som barn, på väg hem till Segeltorp i Stockholm efter en tältsemester med familjen på Fårö, var Gunilla Molin förvissad om att hon ville bo på Gotland när hon blev stor.

Hon flyttade hit första gången i tidiga 20-årsåldern och under åren har hon bott både i Visby och i flera socknar på landet. Under några år var hemmet i Örebro, men hon längtade ständigt tillbaka. I dag bor hon i ett radhus i Klintehamn, granne med skog och nära öppen horisont.

Den 11 mars 2020 skriver hon på Facebook: ”I dag har jag ställt in alla planerade möten, trevliga middagar, bokcirkeln m.m. den närmaste veckan. Jag tillhör gruppen äldre och med hjärtfel. Varför chansa?”

”Min pappas syster Alva dog i Spanska sjukan 1920, bara sju år gammal. Hela familjen insjuknade i den livsfarliga influensan, men pappa och hans föräldrar överlevde. Hundra år senare drabbas världen åter av en pandemi. När restriktionerna för dem som är 80 år och äldre kom anmälde jag mig till Röda korset för att hjälpa till att handla åt dem. Några dagar senare hade åldersgränsen sänkts till 70 år och mina barn ringde till mig och vädjade: ”Du får inte släppa in någon, och du får inte handla själv!” Jag och mina jämnåriga vänner ställde oss frågan: ”Vi är väl inte gamla?” Jag deltog i en mängd olika sociala sammanhang och aktiviteter och plötsligt stängdes dörrarna till allt i den yttre världen. En månad eller två i karantän kanske det blir, tänkte jag då, det ska jag väl klara av.

Sakta men säkert vande vi oss och vi hade tur att våren och sommaren öppnade upp för promenader, bad och umgänge utomhus. Då och då kunde jag träffa familjemedlemmar ute i trädgården, starkt efterlängtade möten som tyvärr begränsades när hösten kom. Ensamheten har inneburit att man gått djupare inåt och ägnat mer tid åt sina tankar. Jag gör tidsödande saker från grunden: olika slags hantverk, matlagning, brödbakning och sortering av gamla fotografier och brev. Jag beställer böcker från biblioteket som kommer hem en gång i månaden.

Samtidigt växer saknaden av mitt vanliga liv för varje dag. Svårast är saknaden av närhet och kramar, att umgås naturligt, äta tillsammans och skratta ihop utan rädsla för att smitta eller smittas.

Jag vill inte låta dagarna flyta ihop till en enda lång tristess och jag är rädd att jag kan bli deprimerad om jag inte sysselsätter mig. Dagboken har blivit något positivt för mig, som ett sätt att hantera min rädsla.”