Allmänt

Tillbakablick: Den stora katastrofen

Publicerad

Dela på FacebookDela på Twitter

05.57 på morgonen den 24 november 1944 sänktes Hansa.

84 personer dog, två överlevde. Fram till Estonias förlisning 1994 den största katastrofen inom svensk sjöfart.

Än i dag, 70 år senare, är många frågor obesvarade.

Horisont har mött anhöriga, till en av de överlevande och till en av dem som inte klarade sig.

Till en början var det ingen som visste hur många det var ombord på Hansa när hon sänktes. På den tiden räknade man passagerarna när de klev av färjan. I och med det florerade ett antal olika siffror på hur många som hade omkommit.

Till en början var det ingen som visste hur många det var ombord på Hansa när hon sänktes. På den tiden räknade man passagerarna när de klev av färjan. I och med det florerade ett antal olika siffror på hur många som hade omkommit. Foto: Gotlandsbolagets arkiv/fotograf Olle Rondahl

Hansa lämnade Nynäshamn runt 23.45 på kvällen den 23 november 1944. Man var några minuter efter turlistan, men det var inget ovanligt.

Ombord fanns 86 personer, varav 22 var besättning och 64 passagerare. En av dem var 35-årige Arne Mohlin. Dagen innan avfärd hade han ätit middag hemma hos sin syster Barbro.

Arne Mohlin var militär och skulle till Gotland som ett sista stopp i en rikstäckande inspektion av militära förråd. Resan skulle ha gått en vecka senare men blev tidigarelagd.

Barbro har hunnit bli 97 år, men minnet från november 1944 är glasklart.

När beskedet om Hansas förlisning nådde Barbro satt hon på sitt kontor. Hon stelnade till när hon hörde nyheten, det var ingen tvekan för henne vad det innebar för hennes bror.

– Jag vågade inte prata med någon på flera timmar, jag bara satt där, säger Barbro Wallstedt, 70 år efter olyckan.

Det gick ut nyheter om att alla ombord, Barbros bror inkluderad, hade omkommit. Men till slut kom det lugnande beskedet – Arne hade överlevt.

– Det var så skönt att veta, säger Barbro Wallstedt.

 

Barbro Wallstedts bror Arne Mohlin var en av två överlevande i Hansakatastrofen.

Barbro Wallstedts bror Arne Mohlin var en av två överlevande i Hansakatastrofen. Foto: Per Wallstedt

Även Jakob Ringbom hade en släkting ombord på Hansa, farfar Jens Ringbom. Han var inte en av dem som klarade sig, men han väckte Jakobs intresse för Hansakatastrofen.

– Det berörde mig inte jättemycket när jag var liten, men jag tog tag i det när jag blev äldre, säger Jakob Ringbom som de senaste åren har läst mycket om Hansa och undersökt dess öde ingående.

Upprinnelsen till allting är att han hittade en kassett i sin pappas krukmakeri. På kassetten stod det ”Omständigheter angående Hansas undergång”. En tidigare anställd på Hansa hade amatörforskat om vad som hade hänt och skickat kassetten till Jakobs pappa, som dock aldrig hade lyssnat på den.

– Det var där det tog sin riktiga början för mig, kassetten handlade om mystiken kring förlisningen, säger Jakob Ringbom.

I tre år har han jobbat för att hitta alla källor som mannen på bandet nämner. Det har tagit Jakob till både Riksarkivet, Krigsarkivet och åtskilliga vändor genom Hansakommissionens rapporter.

– Det finns så många obesvarade frågor, det är där som spänningen ligger för mig, säger Jakob Ringbom.

 

Det blåser en del den där natten i november, även om det har mojnat från stormen tidigare under veckan. Inget ovanligt med det i och för sig, men alla 86 ombord vet nog att det kommer att gunga. Inte minst när man passerar Landsort och vinden friskar på.

Upp till 14 sekundmeter, fyra plusgrader och snöblandat regn är vad som väntar.

Sju timmar tar överfarten i vanliga fall, men med tanke på vädret räknar man med att det denna natt ska ta mellan åtta och nio timmar, minst. Det här är långt före snabbfärjor, 27 knop och stabilisatorer. Hansa lämnar Nynäshamn helt upplyst och med en stor svensk flagga målad på sidan. 1942 hade färjorna som trafikerade Gotland och fastlandet en eskort med sig från militären, på grund av ett ökat hot mitt under kriget.

Men nu, 1944, har man inte det längre. Hansa går ensam ut på Östersjöns vågor i den mörka novembernatten.

På vägen ner mot Visby möter man många fartyg, bland annat Gotlandsbolagets Drotten som är på väg i motsatt riktning.

En dryg timme efter att Hansa lämnade Nynäshamn för Visby lättar även Hjälpkryssare 4 från Nynäshamn med destination Visby.

 

Runt midnatt ligger den ryska ubåten L-21 med kaptenen av andra graden, S.S Mogilevskij, vid Stora Karlsö. Den har varit på ett minläggningsuppdrag men fått problem med mekaniken, en mina har fastnat i utläggningsröret. De väljer att gå hemåt igen och tar kursen väster om Gotland.Klockan fyra på morgonen får den syn på ett fartyg på väg söderut – Hansa. Det ska fortfarande dröja två timmar innan L-21 avfyrar torpeden som sänker Hansa och dödar 84 människor.

– En del säger att det skulle ha varit ett misstag av ubåten att sänka Hansa, men här har man två timmar på sig att ta reda på vad det är som de ser, säger Jakob Ringbom.

05.57 träffar en torped främre delen av Hansa. Skadorna blir snabbt enorma. I hytt elva låg Arne Mohlin och Ragnar Halldén och sov.

 

Följande berättade Arne Mohlin för tidningen Gotlänningen: ”Det var i gryningen det hände, just när det började dagas. Då brukar mörkret vila som tätast. Det är möjligt att det var en våldsam smäll, men jag hörde ingenting. Förmodligen var det dock den, som väckte min hyttkamrat, revisor Halldén, och mig. Allt var lugnt och olycksbådande tyst utanför i korridoren, men vi visste att det hänt något fruktansvärt. Sådant känner man ju. Det var som om vi vaknat för sent.”

När han kom upp på däck hade Arne Mohlin redan börjat förstå vad som var på väg att hända.

Båtens ödestimma hade slagit, mitt enda hopp om räddning var att kasta mig i havet. Jag försökte göra språnget så kraftigt som möjligt, tog ordentlig sats och hoppade på fötterna ner i virvlarna. När båten sjönk, visste jag att jag löpte fara att dras in i svallvågorna, med all min kraft simmade jag bort från båten.

 

Det tar under en minut från det att Arne Mohlin lämnar hytten tills att han ligger i vattnet. Den andra som kommer att överleva sänkningen av Hansa är Arne Thuresson, andre styrman på Hansa. Han ligger och sover i radiohytten och vaknar av att han slungas ut i vattnet.

Det är nu som de bägge bländas av en strålkastare. Ljuset söker igenom vattnet, och tack vare strålkastaren ser de två männen en livflotte i vattnet. De hör fler överlevande i vattnet, men en efter en tystnar rösterna.

När Hansa runt åttatiden på morgonen ännu inte anlänt till Visby börjar man ana oråd, men det dröjer ännu någon timme innan det går ut ett larm. Klockan elva lyfter DC-3:an Örnen från Bromma. Det var ett reguljärt flygplan som skulle till Visby, men besättningen hade fått en förfrågan om att spana efter Hansa. Molnen stod lågt, vilket tvingande ner Örnen så lågt som 30 meter. Klockan 12.10 fick man syn på livflotten med Arne Thuresson och Arne Mohlin och en och en halv timme senare kunde de plockas upp.

Givetvis var Hansas undergång den största nyheten i tidningarna.

– Det här var ett dråpslag, en jättekatastrof. Fram till Estonia var Hansa den största katastrofen inom svensk sjöfart, säger Jakob Ringbom.

Än i dag finns det mängder av obesvarade frågor angående Hansa. Den största är kanske varför L-21 valde att sänka passagerarfartyget från Visby.

– Det finns mängder av spekulationer och konspirationsteorier kring det, säger han.

Ett av de mest framhållna är att det var på grund av att Sverige hjälpte tyskarna med transporter under kriget.

– Min personliga teori är att det har att göra med baltflykten, säger Jakob Ringbom.

Under hösten 1944 flydde många balter till Sverige, och många kom först till Gotland. Kulmen nåddes i september och oktober.

– Det här gillade verkligen inte ryssarna. Och till en början fraktades flyktingarna vidare till fastlandet med reguljära färjor, dock inte i november. Gotlandsbolaget insåg att det inte var en bra idé, säger Jakob Ringbom.

Ett av fartygen som tog hand om transporterna av flyktingar var Sveabolagens Odin, ett fartyg som, för det otränade ögat, såg ut precis som Hansa.

– Det kan ha varit ett klassiskt missförstånd, säger han.

 

Jakob Ringbom har ett stort intresse för Hansa och har både forskat och skrivit om händelsen.

Jakob Ringbom har ett stort intresse för Hansa och har både forskat och skrivit om händelsen. Lagom till 70 årsdagen för Hansas förlisning släpptes hans spänningsroman ”När äppelträden blommar”, som handlar om just Hansa. Foto: Linda Berglund.

Uppgifterna att det är L-21 som har sänkt Hansa kommer från krigsdagboken ombord på ubåten. Där står det också att ubåten dyker efter träffen för att man ser ett vitt ljus.

Länge var den allmänna uppfattningen att det var ubåten som lyste med strålkastaren, men det har på senare tid starkt ifrågasatts.

– Det finns de som säger att en ubåt aldrig skulle röja sin position på det sättet, medan andra säger att den visst kan göra det. Men eftersom de dyker på grund av att de ser ett ljus så undrar man vem lampan tillhörde, säger Jakob Ringbom.

Det är här som Hjälpkryssare 4 hamnar i fokus igen.

– Det är bara en massa frågetecken kring Hjälpkryssare 4. I deras krigsdagbok står bara att de lämnade Nynäshamn och sen ingenting mer, inte vilka fartyg de har mött eller något sånt. Loggboken är också borta. När Hjälpkryssare 4 kom fram till Gotland sa man att man passerat Hansa klockan 03, men räknar man deras och Hansas fart är det omöjligt. Till och med Hansakommissionen säger att någon ljuger men de kan inte visa på vem. Det är bara en massa frågetecken, det är typ den mest spännande gåtan i världshistorien, säger Jakob Ringbom.

Men varför skulle Hjälpkryssare 4 ljuga om att ha varit på platsen?

– Jag har hört en massa olika teorier. Det kan ha varit så att man gick på en specialorder att gå direkt till Visby, då får man inte göra något annat. Det kan vara därför som marinen mörkade det här, säger han.

Han har sökt efter personal som jobbade på Hjälpkryssare 4 den aktuella natten men utan framgång.

Frågorna kring Hjälpkryssare 4 fortsätter att vara obesvarade och mystiken kommer med största sannolikhet aldrig att klarna. För Jakob Ringbom fortsätter Hansa att fascinera. Till hösten kommer en romanen ”När äppelträden blommar” ut. Den tar sin utgångspunkt i Hansakommissionens rapport kring olyckan.

När Arne Mohlin hade kommit iland åkte han hem till sin syster Barbro i Eksjö.

– Han hade haft tbc innan och var väldigt orolig att få tillbaka det, berättar Barbro Wallstedt.

Hon berättar också att Arne var elitgymnast och var väldigt vältränad.

– Och så hade han en järnvilja, jag är inte speciellt förvånad att han klarade sig. Och så hade han ju två små barn hemma, säger hon.

Hansakatastrofen kom till att bli en stor del av Arne Mohlins liv, det blev mängder av föreläsningar och intervjuer fram till hans död 1992.

– Det kanske är hemskt att säga men vi runtomkring tyckte nog att det blev lite mycket till slut, säger Barbro.

– Och Arne kunde inte lägga katastrofen bakom sig, den låg hela tiden där i bakhuvudet.

FOTNOT: Barbro Wallstedt är artikelförfattarens farmor.

Annons

Horisont magasin

Gotlands nyhetsmagasin

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Christer Bjöhle

Adress: H Press AB
Lummelunda Nyhamnsvägen 30
621 71 Visby
Epost: redaktion@hpress.se 
Telefon: +46 (0)70-288 52 28

Organisationsnummer: 556949-2316

© H Press AB - 2022