Föregående: Nästa:

Hon vill skapa i det dolda

 

webb-Anna-S

Den här artikeln publiceras i sin helhet i Horisont nr 56/ november-december 2020.

Hon är fotograf, musiker och nu drömmer hon om att göra film. Den gotländska allkonstnären Anna Sundström låter sig inte begränsas. Motviljan att synas som person övertrumfas av en stark vilja att gestalta känslor.

TEXT LINNEA NILSSON FOTO SVEDS SIGNE SÖDERLUND

Hon har luvan uppdragen över huvudet och axlarna sitter högt. Det är en kylig eftermiddag i september och Anna Sundström har flera timmar framför sig av förberedelser. Klockan sju ska hon stiga upp på scenen Kultudralen, i Sankt Nicolai ruin som artisten Mirny Mine.

– Jag är inget fan av att stå på scen egentligen, och det där med publikkontakt är inte min grej, säger hon med eftertryck, innan hon häller upp varmt kaffe i en pappmugg och hämtar en lång dunjacka.

Anna Sundström är fotograf, musiker och konstnär. Hon beskriver sig som i första hand fotograf, men musiken har kommit att ta större och större plats. För två år sedan kom debutalbumet The Other Part, och inte minst en bejublad spelning i Domkyrkan, i maj förra året, för vilken hon prisades med utmärkelsen ”Gotlands kulturupplevelse 2019”, har gett henne en position inom musiken.

– Men egentligen har jag knappt haft några konserter. Bara en på Debaser i Stockholm, den i Domkyrkan och nu den här, säger hon och tar en klunk av kaffet.

Hon berättar att hon inte minns sina tidigare uppträdanden. Nervositeten och koncentrationen har förvandlat upplevelserna till svarta hål.

Ändå gör du det igen?

– Ja, ändå gör jag det, säger hon och blir sedan uppropad på scen av ljudteknikern Fredrik Larsson.

Det är dags att testa hur saxofonen, elgitarren och sången låter, inför kvällens konsert.

Anna Sundström föddes i Stockholm, men var bara ett år gammal när föräldrarna bestämde sig för att köpa en gård på Gotland. I Sproge på Sudret växte hon upp, med havet och den karga naturen in på knuten, och med generösa utrymmen att vara kreativ tillsammans med sin familj. Mamman målade, pappan fotograferade och de båda bröderna höll på med musik.

Anna spelade saxofon på kommunala musik-skolan, men kom att bli mer intresserad av foto-grafi. Tidigt visste hon att det var fotograf hon ville bli. Fotograf eller obducent. Vi återkommer till det.

När Anna fyllt tretton år flyttade familjen till Visby. Själv hade hon ingen längtan bort från landet, men väl på plats i staden öppnades nya dörrar.

– Roxy var stort då och jag minns det som om det var konserter där varje helg, säger hon men tillägger också att det, på den tiden, var mest killar som stod på scenen.

Själv stod hon på Roxys scen en gång, under en låt, med sin saxofon.

– Det var ett ganska konstigt inhopp, men jag gjorde det i alla fall, säger hon.

Ljudet som kommer från saxofonen i Sankt Nicolai ruin är något annat än det hon lärde sig på musikskolan. Hon berättar att musiken alltid funnits där, men att det var först för fem år sedan som hon hittade hur hennes musik skulle låta. Efter år av fotograferande längtade hon efter att få uttrycka sig med ljud. Hon testade sig fram med gitarr och utefter en idé om att vara singer- songwriter, men hittade inte in i rätt känsla. Det lät barnsligt och tråkigt, enligt henne själv, och det var först när hon släppte kontrollen, och lät bli att följa en korrekt ackordföljd och använda vers och refräng som det släppte.

– Det var när min son fick en synt i present och jag började leka med den och göra en massa olika effekter som det föll på plats, säger hon och berättar att det är samma ”skitsynt” som hon fortfarande använder.

Efter gymnasiet flyttade Anna Sundström till Stockholm för att utbilda sig på olika förberedande fotoskolor, innan det var dags att gå den yrkesförberedande Fotoskolan STHLM. Under åren i Stockholm återvände hon ofta till Gotland, och till gården i Sproge, som hela tiden funnits kvar i familjen. När hon pluggade behövde hon ofta komma hem till ön för att få inspiration och arbetsro.

– Jag hade svårt att vara kreativ i Stockholm. Jag älskar Stockholm, men jag tappade nog bort mig själv där, och jag behövde åka hit för att landa emellanåt.

För tio år sedan flyttade hon tillbaka till Gotland, och det är här hon vill bo, även om hon också kan tycka att ön är liten.

– Jag kommer alltid vilja ha Gotland som bas, men när min son blir äldre, skulle jag gärna vilja ta mig härifrån lite mer. Jag kan sakna den där känslan av att kunna gå på stan utan att känna igen någon. Gotland är litet, på gott och ont.   

Vill du läsa resten av artikeln?

Köp Horisont nr 56, digitalt eller i pappersform! Priset är 89 kr och betalning sker helst via swish (annars faktura). Om du vill ha papperstidningen skickad till dig tillkommer porto (44 kr); den digitala versionen skickas som pdf via mejl. Mejla redaktion@hpress.se!

Du kan också köpa magasinet i papper via någon av våra återförsäljare.

Vill du prenumerera på nyhetsmagasinet Horisont? Du får sex nummer hemskickade under det närmaste året. Pris 549 kr, betalning via swish eller faktura. Mejla prenumerera@hpress.se.

Föregående: Nästa: