Föregående: Nästa:

Gotska Sandön blev en länk mellan generationerna

NY-Fohlin-Wigsten-web

En sommar då 90-åriga Leila Wigsten var inlagd på Visby lasarett kom hennes barnbarns barn Märta Fohlin och lyssnade på hennes berättelser från 1930-talets Gotska Sandön. På så sätt blev Märtas roman ”Sandöflicka” till, ett samarbete som fört dem närmare varandra. I samtalen kom flera generationer kvinnors gemensamma egenskaper fram: envishet, rättvisepatos och styrkan att följa sina drömmar.

TEXT MARIA MOLIN FOTO SVEDS SIGNE SÖDERLUND

Märta Fohlins roman ”Sandöflicka” är dedikerad till hennes gammel-mormor Leila Wigsten. -Leilas pappa Ragnar Wigsten var fyrbiträde på Gotska Sandön under åren 1934 till 1940, då Leila var 9 till 14 år. Romanen skildrar hennes sista sommar på den ensliga ön i Östersjön innan hon skickas iväg från sina föräldrar för att gå i realskolan i Slite på Gotland 1939, samma år som andra världskriget bryter ut i Europa.

Hon klamrar sig fast vid den sista tryggheten, samtidigt som hon försöker förbereda sig på att lämna platsen.

Det är ett långt och smärtsamt farväl från en ö där hon känt sig fullständigt fri – och samtidigt ett avsked från barndomen:

”Jag kan öns alla muskler och dofter. Jag kan Sandön som inte ens vuxna kan den. Jag kan klättra högst i träden. Jag kan springa lika fort som pojkarna. Jag är vildheten. Jag vill inte tämjas av något.” (ur ”Sandöflicka”)

Märta besökte Leila på Visby lasarett där hon var inlagd sommaren 2015, lyssnade och skrev ner hennes minnen från tiden på Gotska Sandön. Efter en gedigen research tog den sedan endast tre veckor att skriva – för hand på gotländska stränder och vid Vinterviken i Stockholm under varma augustidagar.

– När jag frågar Leila hur hon upplevde uppbrottet från Sandön svarar hon mekaniskt att det inte var något märkvärdigt, men få andra barn skickas iväg på det sättet. De gjorde det för att ge henne en utbildning, ett bättre liv, men hade de sett till att hon verkligen var trygg när hon flyttade? Vad tänkte och kände Leila då? Det har jag försökt gestalta i romanen.

Nyligen flyttade Leila Wigsten, idag 93 år gammal, från sitt radhus i När till äldreboendet Åvalle-gården i Klintehamn, ett samhälle där hon även bott som litet barn. Hon är född på Närs fyrplats och då hennes pappa fick en tjänst på fyrskeppet Almagrundet sydost om Sandhamn utanför Stockholms skärgård, när Leila var tre år gammal, fick hon bo hos sin farmor och farfar i Klintehamn.

– Då fanns inga hus i det här området, det var en skog på den tiden, säger hon.

Vi har fått låna ett rymligt personalrum med ett stort bord som Märta dukat med porslinskoppar och fat, och där Leila slår sig ner vid kortändan. Katten Maggan slumrar fridfullt i en soffa bakom oss under hela intervjun. Märta har tagit med olika sorters bakelser, porösa och lätta för Leila att äta.

– Du får välja vilken du vill ha: Napoleon-bakelse…

– Ja tack, hemskt gärna! Jag ska ta en sockerbit i kaffet också, svarar hon utan att tveka.

Leila är nästan helt blind, men hon ser ändå omslagsfotot på boken framför sig, en inre bild av ett förevigat ögonblick i en trettonårig flickas liv. Där står hon i ljus sommarklänning med volanger utanför sitt hem i en av fyrvaktarbostäderna.

– Vi var ute och promenerade, jag och ett annat fyrvaktarbarn. Det är min pappa som tagit bilden. Vi hade precis fått en nyutexaminerad lärarinna från Värmland till ön, Karin Jansson, och jag fick en utomordentlig avslutning i folkskolan tack vare henne, säger hon och jag noterar att hennes pagefrisyr liknar den hon hade som barn – hon har till och med sidbenan åt samma håll.

26 år fyllda har hennes barnbarns barn, Märta Fohlin, redan hunnit med att ta juristexamen vid Stockholms universitet och arbeta ett par år på byrån Advokat Gotland. Drivkrafterna under juridikstudierna var hennes rättvisepatos och envisheten, en envishet som gått i arv i flera generationer kvinnor i släkten.

Märta har skrivit så långt tillbaka hon kan minnas och vid nio års ålder sa hon till omgivningen att hon ville bli författare.

– Jag har en lättare dyslexi, så jag hade svårt att skriva när jag var liten. Min mamma fick skriva medan jag berättade. Senare skrev jag själv och illustrerade berättelserna med teckningar, säger hon.

– Från och med tonåren har jag inte pratat om skrivande, det har aldrig funnits på kartan att jag skulle gå en skrivarlinje på en folkhögskola, för jag hade bestämt mig för att jag skulle bli jurist. Därför blev nog alla överraskade när jag berättade att jag skulle ge ut en bok.

Skrivandet är en djup och mer känslomässig dröm än juristyrket. Den första romanen, ”Jag duger inte åt lycka”, blev till under studierna och handlar om en kvinna som väljer ensamhet framför en parrelation.

– Det är inte så ovanligt att en författare skriver om ensamhet, men det är ovanligt i litteraturen med kvinnor som medvetet väljer ensamheten, säger hon och berättar att hon var inspirerad av sitt eget liv då. Märta kände ett stort behov av att vara själv under den tiden, ett behov som finns kvar än idag – det gäller att få det att gå ihop med familjelivet.

– I min familj är ensamhet väldigt naturligt. I tre generationer tillbaka har kvinnorna valt att leva själva, men det betyder inte att de levt utan kärlek.

Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare (http://www.horisontmagasin.se/var-kan-jag-kopa-horisont/) eller direkt från redaktionen via redaktion@hpress.se.

Teckna en prenumeration via länken http://www.horisontmagasin.se/subscription/

Föregående: Nästa: