Föregående: Nästa:

Reningsbadet

Eric-Vall

Den här artikeln publicerades i Horisont nr 36, september 2017: 
Åren med Monostar och EP’s Trailer Park har gjort honom till en musikprofil på Gotland och i hela Sverige. Nu väntar nästa kapitel för Eric Palmqwist, med låtar på svenska, utgivna under eget namn.

Och den här gången står han på scenen helt nykter.

TEXT FREDRIK EMDÉN FOTO FREDRIK EMDÉN & CHRISTER BJÖHLE

1. VALL

Det regnar i Vall. Om det är som de säger, att våren står för dörren, så skulle den behöva tas emot med en värmande filt och en varm brasa. Det är slutet av april men känns som februari.

Vid mixerbordet i Vall Recording Studio står Eric Palmqwist och lyssnar koncentrerat.

Palmerna som pryder hans kortärmade skjorta trotsar det piskande regnet utanför. Den stickade mössan på hans huvud säger att det fortfarande är vinter. Han drar handen i det stora skägget och konstaterar att låten de lyssnar på har ”fint sångljud”.

Tillsammans med mixaren Alexander Härnlöv lägger han sista handen vid mixningen av nya skivan, den första som bär hans eget namn. 19 år efter skivdebuten med Monostar och därefter sex album med EP’s Trailer Park ska Eric Palmqwist bli soloartist.

– Går det att kompressa upp verssynthen?, frågar Eric.

Alexander skruvar på mixerbordets rattar.

Hunden Disel kurar ihop sig på sin favoritplats, under husses tröja.

Studion är inhyst i ett sädesmagasin i Alexander Härnlövs föräldrahem. Här har han hållit till i åtta år och här har han tagit emot artister som Jill Johnson och Merit Hemmingson.

Trots att både Alexander och Eric är gotlänningar är det första gången de jobbar tillsammans. Skivan är till stor del inspelad i Erics egen studio i Aspudden i Stockholm, men det är här den ska mixas, det är här skivans alla ljud ska hamna på rätt nivå. Det är ett tids- och tålamodskrävande jobb.

Det nya med musiken är inte bara att Eric numera är solo, han sjunger även på svenska. Låtarna heter ”Floden”, ”En halv gris kan inte gå”, ”Jag såg ett hjärta” och ”Mina dåliga val”. Bland annat.

Att det har tagit Eric Palmqwist 30 år av låtskrivande att närma sig det svenska språket ser han som en ren tillfällighet. Eller som en del i en utveckling.

Det skulle kunna ha blivit tidigare också.

– Jag har alltid lyssnat mycket på svensk musik. Man täljer på den där smörkniven varje dag. Förfinar och förfinar, man kommer närmare sin kärna hela tiden. Och svenska är ju ändå mitt förstaspråk.

Ska man vara petig så är det inte första gången han skriver på svenska. Redan på dagis i Visby skrev han sina första låtar, ”jättesorgliga låtar”, bland annat den med den talande titeln ”Ingen vän”. Eric har den på kassett någonstans.

Han växte upp i Visby. Mamma Mi jobbade som föreståndare på dagis, hans pappa Leif jobbade på ishallen i Visby och på Gutavallen. Eric blev satt på skridskor när han var fyra år.

Det var en självklarhet, ungefär som andra lär sig cykla.

Eric Palmqwist var en lovande hockeyspelare men var sen i puberteten och fick svårt att hävda sig i rinken rent fysiskt. Han gick från att vara talang till att bli ifrånsprungen, bokstavligen.

– Jag fick ta hormonsprutor för att jag inte fick hår på snoppen, som han själv uttrycker det.

Han utsattes för trakasserier av sina lagkamrater, han fick stryk och fick sin nya cykel sönderslagen. Även i skolan uppmärksammades hans dalande status. Han hamnade utanför.

– Jag var nog ganska utsatt, tror han själv.

– Det var inte så att alla mobbade mig, men jag kände att jag inte passade in och började odla ett utanförskap.

Då hittade han musiken.

– Musiken räddade mig från idrotten. Om man är blind blir man jävligt bra på att höra. Det var som att jag utvecklade en ny kroppsdel, det blev en mutation för att jag skulle överleva, säger han.

När han insåg att han kunde skriva låtar uppstod en känsla av revanschlystnad.

– När sporten inte funkade märkte jag att jag kunde uttrycka mig genom musiken, genom att skriva låtar. Det här var himmelriket, säger han.

Morfars gamla gitarr fanns alltid till hands.

Utanförskapet förde honom samman med andra likasinnade. När han började högstadiet på Solberga-skolan träffade han Jimmie Harlevi och Linus Larsson, som var ett respektive två år yngre än Eric.

– De var inte heller klassens populäraste, konstaterar han.

Tillsammans lade de grunden till det som skulle bli bandet Monostar. De fick en replokal, eller rättare sagt ett helt rephus, i den gamla ostfabriken av kommunen. De började som hårdrocksband, men drog allt mer mot en mer melodiös rock med mycket känslor och stora gester. De kallade sig Midnight Moses. Eric utvecklade en ”mer poetisk” stil. Han såg ut som Robert Smith i The Cure och skaffade ”poetpage”.

– Vi byggde vår egen värld, vi repade varje dag. ’Vi ska bli bäst i världen’, sade vi, säger Eric.

Men musiken innebar knappast omgivningens villkorslösa kärlek.

– När vi startat bandet tänkte vi att ’nu kommer vi att bli populära’. Eller i varje fall accepterade. Men det fick helt motsatt effekt. Vi blev ännu mindre accepterade. Om vi satte upp affischer på stan var det någon som rev ner varenda av dem. Vi hade ett klistermärke med vårt bandnamn på min mammas bil. Den hoppade de sönder taket på, säger han.

Detta lade mer ved på glöden.

– Jag hade en jävla motor, som egentligen drevs av ilska och ett hat mot jantelagen, tror jag, säger han.

– Jag såg dokumentären ”Running Down A -Dream” om Tom Petty, en av mina stora hjältar. Han sade att det bästa som kan hända en när man växer upp är att man ska ha något att bevisa, något som inte funkar för mamma och pappa. Den drivkraften har jag aldrig haft. Mina föräldrar har alltid stöttat mig.

Därmed inte sagt att uppväxten var särskilt lätt. Föräldrarna skilde sig och barndomsbubblan blev plötsligt en svår plats att vara på. Hans mamma började dricka för mycket, hans pappa utvecklade ett spelmissbruk.

– Men jag fick mycket kärlek också. Det var inte så att jag bodde i miljonprogram och allting var kasst och jag gick omkring med kniv. Jag hade ju värsta fina föräldrarna, säger han och betonar att båda föräldrarna i dag är fria från sina respektive missbruk.

Hans familj var en av de första hyresgästerna i kvarteret Östertull, innanför Österport, i Visby innerstad. Han gick lågstadiet på St Hansskolan, där han var en av två i klassen som talade gotländska.

– Pappa var vaktmästare. De andras föräldrar var läkare eller advokater, säger han.

Han har ett arbetarklasskomplex, han kallar det ”en underdog-gen”.

– Men det förstod jag inte där och då.

Inte heller musikaliskt kände han sig hemma på Gotland.

– Här spelade alla boogie och fusion och var svinduktiga. Så när vi började spela med bandet vågade vi inte ta ett gig förrän vi hade repat i varje dag i fyra år. Det var direkt inte punkstilen, inte så att vi bara började spela och ville uttrycka oss. Men det formade oss till att bli bra musiker. Vi blev som en kropp, säger Eric.

På 1990-talet kom den brittiska popvågen, med band som Blur och Radiohead, vilket passade Palmqwist, Harlevi och Larsson.

Då föll alla bitar på plats. Det var så här de skulle låta.

Bandets första spelning genomfördes i Säveskolans aula. Alla som hatade dem var där.

– ’Vad fan tror de att de håller på med? Vilka tror de att de är?’, sade de, berättar Eric.

Men även alla som älskade dem. Fyra års repande hade gett dem ett visst självförtroende ändå.

– Vi körde över dem på scenen. Som en jävla ångvält. Vi blev som en vattendelare.

2015 släppte EP’s Trailer Park skivan ”Lojsta & other stories from an island”. Trots att samtliga låtar hämtar sitt namn från en ort, socken eller plats på Gotland så är det knappast en skiva som Turistbyrån kan använda för att marknadsföra ön.

Det är en ganska mörk skildring av hur det är att växa upp på Gotland.

Erics tanke var aldrig att det skulle bli en uppgörelse med Gotland. Låtarna hade andra titlar först, men så insåg han att han skrev om sin uppväxt.

– Jag är förtjust i dogmatiska grejer, allt där man förhåller sig till något, gör ett projekt av konsten. Jag går igång på det. Den typen av konceptskivor växte jag upp med, säger han.

– Jag kom på vad jag skrev om. Och så kom en låt till. Då föddes tanken på att skriva en hel skiva med titlar som var socknar eller gatunamn, säger han.

Till en början trodde Eric att skivan skulle uppfattas som svår och exkluderande, i och med att den handlade om platser som få av de genomsnittliga EP’s Trailer Park-fansen kände till.

Men ganska snart upptäckte han att det fanns väldigt mycket igenkänning i låtarna.

– Jag hade skrivit om allas uppväxt. Det är ju det alla låtar handlar om, säger han.

Om Lojsta-skivan handlar om uppväxten så handlar de nya låtarna, de som han skriver på moders-målet, mer om att hantera vuxenheten.

– Den handlar mycket om något slags… En viss normalitet, säger han.

I studion i Vall, en mil söder om Visby, har Eric och Alexander gått vidare till nästa låt.

– Går det att få det att låta mer vuxengitarr? frågar Eric.

Att byta språk från engelska till svenska handlar om mycket mer än att bara använda nya ord. Det blir svårare att gömma sig och det ställer högre krav. Och kräver mod.

– Ja, man ska ha lite att säga på riktigt också innan man skriver på svenska, säger han och rättar till mössan.

Att han har något att säga framgår av nästan varje textrad på skivan. Det finns inget förlåtande filter mellan Eric och lyssnaren. I låten ”Eternal sunshine of the spotless mind”, döpt efter filmen där Jim Carreys karaktär låter radera alla hjärnans minnen av ett förhållande, sjunger han ”när man gjort fel, när man sårat någon och allt är försent, ett förlåt är som att gå på grund, då vill man sluta tänka, och alla drömmar man har försvinner, man önskar man var med i den där filmen Eternal sunshine of the spotless mind”.

I låten ”Idiot” sjunger han ”jag har provat nästan allt: sprit, religion, våld och knark”. En rad i låten ”Ibland måste man ta en omväg för att hitta hem” lyder ”för alla broar jag har bränt, för alla flygplan jag har kraschat, för alla båtar jag har sänkt, först nu tror jag att jag fattar att dom tog mig hit.”

– Jag ville att det skulle låta Fleetwood Mac, säger han om låten och berättar att den handlar om ”att söka, jaga, göra om, göra fel”.

Om Eric Palmqwists liv, med andra ord.

– Det finns beroende i det, helt klart, i texterna. Men jag visste inte det när jag skrev dem, säger han.

– Mitt liv är annorlunda nu mot när jag skrev skivan.

Eric-Aspudden

2. ASPUDDEN

Eric Palmqvist sitter i bilen på väg från Dalens sjukhus i södra Stockholm. Det är början av juni och han har precis besökt sin sjukgymnast och blivit behandlad för sin tennisarmbåge, en skada han ådrog sig när han skulle sätta upp ljudplattor i taket på den nybyggda studion.

Dessutom har han ett diskbråck i nacken som stökar till det för honom.

– Inte så rock’n’roll, konstaterar han och ger sig in i en diskussion om åldrande, kroppens förfall och om hur ungdomens odödlighet kommer på skam, samtidigt som han styr bilen genom Södra länken–tunneln.

En stund senare sitter han på en pizzeria på Hägerstensvägen i Aspudden, ett stenkast från hans studio. Skägget är lite mindre än senast vi sågs, skjortan orange och mössan utbytt mot en hatt.

Han är nyligen hemkommen från New York, där han under två veckor har skrivit låtar och bott i en lägenhet som tillhör SKAP, Sveriges kompositörer och textförfattare, en intresse-organisation för låtskrivare.

Sedan några år tillbaka är det som låtskrivare Eric Palmqwist försörjer sig. Bland artisterna som han skrivit låtar till finns namn som Emily Barker (Australien), Girls Generation (Japan), Queensberry (Tyskland) och Paty Cantú (Mexico), okända för de flesta svenskar men stora på sina respektive hemma-marknader. I New York skrev han tillsammans med amerikanska låtskrivare, som hoppades på att svensken skulle komma med ABBA- eller Max Martin-refränger. Han levererade kanske inte just det men är nöjd ändå.

– Jag känner mig alltid trygg i att jag är skitbra på att skriva låtar. Visst kan jag få prestationsångest, men då känner jag mest att ’de kommer aldrig att fatta’. Jag är ganska trygg i den rollen, faktiskt. Men om man kan något väldigt bra… det går att vara en väldigt blyg person och ändå gå upp och föreläsa för 400 personer om rymden, bara för att man kan det så väl. Det är lite så det funkar för mig, säger han om samarbetet med de amerikanska låtskrivarna.

Vad som händer med låtarna som skrevs under den perioden vet han inte. De kan dyka upp i princip vartsomhelst. Det är så det funkar i hans bransch.

– Det som gör en till en bra utövare av sitt yrke är att man aldrig riktigt tror att man är det. Man tvivlar hela tiden. Kan jag verkligen det här? Kan jag skriva en låt till? Man måste hela tiden bevisa för sig själv, inte för andra. Det tycker jag är en jobbig grej, men också nyttig, säger Eric.

Han lånar David Bowies ord och konstaterar att ”jag har inte skrivit min bästa låt än”.

– Det tar 10 000 timmar att bli bra på något sägs det. Jag är en mycket bättre låtskrivare i dag än jag var för tjugo år sedan. Då gick jag på känsla. Nu ska låtarna ut på jäsning. Det kan låta tråkigt, men det är många popnålsögon som den ska ut genom innan den får vara klar. Nu är man mycket mer noggrann, har fler verktyg att ta till. Nu går det genom tröskelverket, då var det bara en känsla rakt ut. Och sedan ut på krogen, så att man hann med det också.

Han har varit mycket på krogen. Ska 1990-talet i Stockholm sammanfattas så blir det med orden ”en stor fest, en lång dimma”. Eric flyttade dit 1993, direkt efter studenten. Han flyttade själv, resten av bandet gick fortfarande på gymnasiet. Tanken var att han skulle skaffa sig viktiga kontakter och kratta gången inför de andra medlemmarnas ankomst.

En helt ny värld öppnade sig.

– Man var ung och världen låg framför en. Om man kom från Visby så var Stockholm som New York.

När resten av bandet väl flyttade upp skulle världen erövras.

– Drömmen var att om man skickar en kassett till en person så blir man upptäckt och sedan är allting klart. Vi skulle bli världsstjärnor. Det var en stor naivitet som var en jäkla tur att jag hade. Det var självklart. I Visby fanns ju bara Munkkällaren att spela på och då var man tvungen att spela covers, till och med sådant som man inte gillade själv.

Han fick jobb på klubben Studion, som var en av dåtidens mest intressanta livescener i Stockholm. Han såg Broder Daniels första spelning, han lärde känna andra popmusiker som befann sig i samma situation som han. Och när sedan resten av Monostar flyttade upp slog drömmen in. Skivbolagen stod i kö för att få skriva kontrakt med Monostar, som bandet då hette, och i dag bortglömda band som Fidget och Super-swirls. Till slut hamnade Monostar på skivbolaget MNW Soap, där bandet blev kollegor med storheter som Eggstone, Wannadies och This Perfect Day.

– Det var mycket kickar och mycket kul, mycket tjejer. Vi var mitt i smeten, den där smeten som vi hade längtat efter, säger han.

Samtidigt var han fattig, åt nudlar och pantade flaskor för att få ihop till hyran. Han bodde lite överallt. Tre månader på ett andrahandskontrakt och sedan vidare till nästa. Hade säkert femton adresser: Gubbängen, Fridhemsplan, Hornstull, Hägersten, Årsta.

– Men det gjorde folk i allmänhet i den åldern. Alla pengar gick till Hannas källare, säger han.

Krogen Hannas källare utgjorde centrum för indiepop-Stockholm. Här möttes alla som var på väg att slå igenom eller som precis hade gjort det. Eric berättar om hur bandet en gång hamnade i bråk med medlemmarna i Kent på Hannas källare.

– Vi skulle vara så där Oasis-hårda. Vår trummis och deras gitarrist började bråka en gång. Det handlade typ om vilket band som var bäst. Det var skönt att tillhöra ankdammen, men samtidigt blir man ju fast i ett utanförskap. Det är fortfarande vi mot dem. Man bär på det hela tiden. Man passade aldrig riktigt in.

Monostar lade ner samma dag som EP’s Trailer Park gjorde sin första spelning. Det skedde på Hultsfredsfestivalen 2000.

– Vi lade ner Monostar för att vi hade växt upp ihop och umgåtts typ varje dag och kämpat som fan. Vi behövde utforska vem vi var utan bandet som människor. Vi var liksom som en människa, säger Eric.

Samtidigt som det var ”jobbigt som fan” att lägga ner bandet så stannade han aldrig upp.

– Det var bara full fart framåt. Det var viktigare att vara rätt, vad än det nu är. Vi var rätt i tiden, säger han.

Om Monostar var ett popband så drog EP’s Trailer Park åt det som brukar kallas americana, musik med rötterna i den amerikanska roots-musiken, inte minst countryn. Runt millennieskiftet började den musiken vinna större publik.

Linus Larsson följde med från Monostar. Och så kom Björn Yttling, som senare skulle bli världs-berömd både som producent och som medlem i bandet Peter Bjorn and John. De tre utgjorde den kreativa kärnan i bandet, som var tänkt att fungera ungefär som Nick Cave and the Bad Seeds, med en låtskrivande frontfigur i centrum och så ett gäng musiker omkring honom. Ett band, men med lösa konturer.

EP’s Trailer Park var ”på gång”. Men inget av de sex album som EP’s Trailer Park spelade in innebar det stora genombrottet.

– Det gick så lång tid innan andra skivan kom. Sedan blev vi mindre och mindre för varje skiva. Men på de två senaste skivorna har vi fått ett uppsving igen, säger Eric.

Skälet till att varken Mono-star eller EP’s Trailer Park blev världens största band är Eric själv. Ja, det är i varje fall hans egen teori. När han tittar tillbaka på den här perioden ser han det nästan som att han medvetet fällde krokben på sig själv, att han hade ”svårt att ge det till mig själv”.

Någonting i honom kunde inte unna honom framgången.

Läkarna kallade det depression och ”social fobi”.

– Om jag skulle vara taskig mot mig själv så ska jag ge mig själv social fobi. Jag älskar egentligen att vara social och att vara tillsammans med människor. Det ger mig livskraft. Så antagligen gav jag det till mig själv för att jag hade sådant jävla självhat. Det är min teori, säger han.

1998 skulle Monostar, det hetaste nya bandet på Stockholms popscen, intervjuas av Nöjesguiden, huvudstadens hetaste tidning. Då blev det för mycket. En halvtimme innan intervjun stack Eric.

– Jag fick sådan panikångest att jag gick hem och överdoserade på tabletter. De andra fick ta intervjun. Promotiontjejen från skivbolaget var vansinnig. Det var ju jag som var Monostar, ansåg hon. Sedan försökte jag mörka det hela tiden. Det var mycket skuld. Jag skulle ju vara den starka bandledaren. Men folk ledsnar ju på när man är labil, berättar Eric.

– Det var den perioden som jag levde rätt hårt, jag brände broar, både bandmedlemmar och skivbolag och journalister, som jag bad åt helvete. Jag var inte så smart och diplomatisk på den tiden.

Han skrattar lite. Åt sig själv.

– Jag skulle hela tiden vara ärlig mot mig själv på ett Indie-sätt. Misantropisk. Jag gjorde så med ganska många. Jag blev mer och mer isolerad. Att ha en sorts fuck you-mentalitet fungerar möjligen för den som är väldigt framgångsrik. Då hänger folk med ändå. Men för den som karriärmässigt befinner sig en bit ner på stegen blir det mer problematiskt.

– Då åker man bara ännu längre ner. Jag var inte så karriärsmart, säger Eric.

I detta mörker, som bestod av svår ångest, blev alkoholen och drogerna lojala men illvilliga vänner. Han började självmedicinera och utvecklade ett beroende.

– Jag kunde bara vara full med människor. Det var enda gången jag kunde träffa folk. Och jag var inte alltid så trevlig när jag var full. Fast det var mitt enda sätt att våga vara med människor. Annars isolerade jag mig bara. När man är full är man glad. Eller dum i huvudet. Men det var eskapism in absurdum, säger Eric

Det här mörkret gjorde sig synligt ungefär sam-tidigt som Monostar började gå bra. Att vara instängd i ett mörker och samtidigt leda ett band är svårt.

– Ja, då går det åt helvete, helt enkelt. Jag hade varit uppoffrande för att alla skulle ha det bra. Men det blev mycket strul. Jag hade varit administrativ och bra på logistik och fixat all t. Det hade varit räkmacka för andra. Men när jag väl skulle vara på scen, då pallade jag inte längre. Jag hade planerat, affischerat, ringt alla och fixat intervjuer. Men sedan söp jag för mycket den dagen och alla var oroliga för hur spelningen skulle gå. Konstigt nog lyckades jag alltid gå upp och leverera på scenen även om jag mådde skit, säger han och förklarar att det finns en historia av depression och psykisk ohälsa i släkten, att det där mörkret är genetiskt.

– Hade jag haft ett annat psyke hade jag haft en annan karriär. Med tanke på mitt handikapp är det ganska bra att jag kommit så pass långt ändå. Men jag har nått ganska många bottnar. Förlorat många som stått mig nära. Jag har varit bra på att bygga och rasera. Jag bygger upp en fin bro och spränger den,  säger han och citerar omedvetet den nya låten Ibland måste man ta en omväg för att hitta hem.

I Erics fall blev omvägen lång.

Eric-Lojsta

3. LOJSTA

I en sommarstuga intill Lojsta träsk sitter Eric Palmqwist och äter gröt och smörgås samtidigt som han pratar. Fåglarna kvittrar i bakgrunden. Under veckan som gått sedan vi sist sågs har det sista av skägget rakats av. På huvudet bär han en truckerkeps, som väldigt väl passar in i omgivningen.

Det var här, i morfars och mormors stuga i Lojsta,- han lärde sig simma, här hade han expedition i gummibåt, det var härifrån han dök från berget. Han berättar att han ska ”pimpa i ordning stugan”, bland annat har han köpt en ny hängmatta.

– Att ha en sådan plats betyder mycket för kreativiteten. Det föder så mycket historier. Här har jag varit i min barndom. Även om jag inte minns allt så blir det en stark känsla”, säger han.

Uppe på berget, ovanför stugan, står ett bord och en stol. Eric kallar det ”kontoret”. Härifrån kan han se över sjön och även till nästa träsk, Ramhällar.

– Hit är det ingen som hittar. Här sitter jag med en laptop och en akustisk gitarr och skriver.

Det kom han på ganska nyligen. Här har han skrivit låtar till nästa skiva, låtar som ännu inte är inspelade.

Dessutom är det enda stället med riktigt bra mobiltäckning.

Jodå, tanken att bosätta sig här permanent har slagit honom. Men i längden skulle det bli ”lite för spartanskt”, inte minst med tanke på att det just nu endast finns utedass.

– Jag skulle absolut kunna se Ruth växa upp på Gotland men som det är just nu är det inte aktuellt. Gotland är mer min landningsbana i dagsläget, säger han.

Ruth är hans dotter, som fyller två den här sommaren. Nu vaknar hon ur en rekord-lång eftermiddags-lur i sin sittvagn.

Hon möter eftermiddagen med ett stort leende.

– Heeej, säger Eric till henne.

Det är mycket tack vare henne som Eric Palmqwist idag är helt nykter och drogfri.

– Jag hade haft en tanke om att jag skulle sluta dricka när jag fyllde 40. Då skulle jag ha familj. Det blev 41. Jag har alltid tänkt så. Men sedan hade jag också förlikat mig med tanken att jag kanske inte skulle få barn. Ska man ha barn ska man ha det med någon som man älskar. Någon som man kan se är en bra mamma även om man skiljs, säger han

Det sistnämnda har under året blivit en realitet. Eric berättar att han befinner sig mitt i en separation från Ruths mamma.

– Men det kommer att funka bra. Vi är bra föräldrar. Det känns som att det har varit lite jobbigt i ett år nu, jag tror att det blir bra. Det är ömsesidigt. Det är fokus på Ruth, säger han.

En månad innan Ruth föddes fattade han det livsavgörande beslutet att bli nykter.

– Då bestämde jag mig. Jag fick något slags klokskap i det där. Jag var jag rätt trött på att vara på det sättet. Jag borde ha lagt av för länge sedan. Men jag är glad att jag inte var pappa då utan är det nu. Jag hade varit en sämre pappa då, säger han.

Men det var inte bara ett moget beslut. Det krävdes att han slog i botten en sista gång.

Och det gjorde han på Gotland, för drygt två år sedan.

Med sin nysläppta Lojsta-skiva genomförde bandet en spelning på ön.

Eric beskriver det som ”ett toppengig”.

– Allting var väldigt bra. Vi var ett helt sjukt bra band. Vi umgicks jämt och bandet var mina bästa vänner, säger han.

Under våren och sommaren hade tanken på att sluta dricka dykt upp igen. Eric hade hållit uppe hela sommaren.

Men den kvällen drack han. Efter giget hade bandet kul, de satt och snackade. Men det fanns en spänning i luften och det krävdes bara en liten låga för att allt skulle explodera.

Eric vill inte gå in på detaljerna kring vad som hände, men dagen efter hade han ett möte med de andra medlemmarna. ”Det här bandet finns inte längre. Och vi tycker att du ska sluta dricka”, sade de.

Långsamt började minnena från kvällen komma tillbaka.

– Den ångesten alltså. Vad man har ställt till med, säger han.

Sådana incidenter har hänt lite för ofta, säger Eric.

– Men det är mer accepterat när man är 24 att vara en full pajas. Det är inte lika coolt när man är 40.

Fanns det något gott i det som hände så var det att han en gång för alla tog tag i sitt missbruk.

– Jag lade ner allt motstånd, allt intellekt. Det funkar inte med förnuft kring en sådan sjukdom som alkoholism. Man kan vara hur smart som helst. Det är något annat som måste till.

Det är rätt skönt att bara lägga sig ner och säga ja till allt. ’Nu säger jag ja till allt, fastän det är läskigt’, tänkte jag. Det är mycket skönare än man kan tro, säger Eric.

Han beskriver att han lyckades vara verksam ungefär som vanligt under den här tiden.

– Det kan finnas de som behöver åka iväg på avgiftning och så. Min var ganska icke-Betty-Ford-aktig. Jag var hemma i Stockholm och gick dit varje dag, som en utbildning.

”Dit” är till en Minnesotabehandling och till AA, Anonyma Alkoholister, som båda är kända för sina tolvstegsprogram.

Under tre månader bodde även han, sambon och den nyfödda dottern i Lojsta.

– Jag har inte gått på så mycket möten på sistone. Men det är en fin grej, med de tolv stegen. Det har funkat för mig. Man kan plocka de russin man behöver, det finns inget måste, säger han.

Ur byxfickan plockar Eric fram sin nyckel-knippa. På den sitter en medalj, stor som ett mynt, som markerar att han varit nykter en dag. Det är den första man får när man går med i Anonyma Alkoholister. Den som kommer som nybörjare får en sådan. Förutom ”Vi är här och vi är fria” och ”Hopp tro och mod” står det ”nykomling” på den.

Det går att få många medaljer i AA, beroende på hur länge man varit nykter. Eric har bara valt den här.

– Man är nykomling fortfarande, det är så jag känner det. Man är bara nykter en dag i taget.

Han har tidigare gått ”en massa terapi och allt möjligt”.

Utan spriten och drogerna försvann också mycket av den sociala fobin.

– När jag äntligen plockade bort det för två år sedan så släppte det. Jag är blyg ibland, men det är inte så att jag bara svettas och inte kan fungera längre, säger han.

Han skrattar till.

– Jag känner att jag pratar om en person som inte finns längre. Det var en annan människa, säger han.

Är du bra på att säga förlåt?

– Ja, och att mena det också.

Han funderar en stund.

– Men det behöver jag inte göra så mycket längre. Jag har ingen dumstrut på mig dagligen. Det var inget fint liv direkt. Jag var inte schyst mot mig själv.

Tre månader efter att han slutat dricka ringde Almedalsbiblioteket i Visby, som planerade en kultur-natt. Ville han komma och spela Lojsta-skivan? Eric tackade ja. Till att spela helt själv, utan band. Helt nykter.

– Jag har alltid krökat innan giggen. Till slut börjar man kröka på soundcheck. Då måste man dricka hela jävla turnén sedan. Annars blir man helt snurrig. Spelningen på biblioteket var min första spelning sedan jag hade slutat dricka. Det var lika bra att göra allt. Jag kastade mig utför stupet. Jag har nog den inställningen i mig, säger han.

Kanske är det därför han också väljer att nu prata om det så öppet. Den 27 juli skrev han ”Två år utan alkohol och droger idag. Tack livet.” på sin Facebook-sida.

– Man måste nog må bra för att berätta hur jävla dåligt man har mått. Jag känner inte att det är så skamligt längre. Det här är nog den öppnaste intervju jag någonsin gett.

Han skrattar högt.

Ruth plirar i sin vagn.

Vad skulle du göra om?

– Jag skulle ha gjort allting igen, men jag skulle bara ha sett till att må lite bättre själv. Jag mådde så jävla dåligt psykiskt. Jag brottades med mycket demoner.

Relationen med det gamla bandet har långsamt börjat repareras. Hur står det till med EP’s Trailer Park? Finns bandet? Eric vet inte. Nu ska först den svenska soloskivan släppas. När det sker och vem som kommer att ge ut den är ännu inte klart. Förhoppningsvis kommer den ut snart. Sedan har han redan material till en ny skiva på svenska.

Ruth börjar bli hungrig.

– Det här är pappas gröt. Ska vi hämta Ruths gröt? Du ska få en macka också.

Och så går de iväg tillsammans mot köket i stugan.

En stund senare är de tillbaka, Eric och Ruth, med hennes mat.

– Mmm, gott, säger Ruth.

Till kvällen ska de grilla gotländsk hängmörad entrecote tillsammans med farmor.

Sommaren står för dörren

Det nya livet står för dörren.

Den här artikeln publicerades i Horisont nr 36, september 2017.

Vill du prenumerera på Horisont? Teckna en prenumeration via länken http://www.horisontmagasin.se/subscription/ eller mejla på prenumerera@hpress.se.

Föregående: Nästa: