Allmänt

Reportage: En osannolik kärlekshistoria

Publicerad 2014-11-04

Dela på FacebookDela på Twitter

Han överlevde förintelsen.

Men på Lärbro krigssjukhus fick 25-årige Miklós Gárdos veta att han var döende.

Kort därefter började han brevväxla med 19-åriga Ágnes.

Nu gör deras son — den framgångsrike ungerske regissören Péter Gárdos — film om sina föräldrars otroliga kärlekshistoria.

Horisont åkte till Ungern för att träffa honom och hans nu 88–åriga mamma.

Budapest. Buda. Järnkedjor spärrar av vägen in till parkområdet som bäddar in det nedlagda psykiatriska sjukhuset OPNI:s enorma byggnad i grönska. Småvägar leder framåt genom parken som bär spår av att en gång varit välvårdad, men som i dag är hopplöst övergiven liksom mentalsjukhuset. En miljö som tagen ur en film.

Längst bort, åtminstone som det tycks utan översikt över området, svänger vägen runt en av byggnadens flyglar och från en atmosfär av tom ödslighet kastas man rakt in i… Lärbro.

Det är lunchtid och sjuksköterskor med hättor på huvudet, patienter i morgonrockar och läkare i typisk utstyrsel köar till en matvagn som ser ut att komma direkt från en hårdrocksfestival.

Regissören Péter Gárdos slår sig ner under ett soltak i trädgården. Han har återskapat miljön vid krigssjukhuset i Lärbro så som det såg ut vid krigsslutet 1945.

— Platsen vi är på är Gotlandssjukhusets trädgård. Anledningen till att vi är här är att jag har tittat på väldigt många arkivinspelningar och bilder. I ett av inslagen såg jag en ungefär lika stor trädgård som den här, där de intagna spelade schack och volleyboll. Det du ser är en ganska nära rekonstruktion av det lägret, säger han.

Péter Gárdos talar inte engelska, men skådespelaren Zsolt Páll, som även är hans andra assistent, har ett långt förflutet i Sverige och översätter.

I 50 år visste Péter Gárdos ingenting om hur hans föräldrar hade träffats, och länge visste han inte ens att familjen var judisk. Det kom fram i samband med att han i tioårsåldern för första och enda gången fick en örfil av sin far.

— Från vårt fönster kunde man se vägen vi gick hem från skolan. På hörnet bodde en skolkamrat som var jude och hade gomspalt. På den tiden tyckte vi att vi var coola och slog den svage pojken. En gång fick pappa syn på vad vi gjorde med den lille pojken, och när jag kom upp efteråt frågade pappa ”Varför slog ni honom?”. Jag svarade att det var för att han hade gomspalt och var jude. Då fick jag en örfil och så sade han att ”Om du vill veta så är du också jude”, berättar han.

— Därefter slog jag aldrig den pojken igen och aldrig någon över huvud taget. Jag fick ett slags avsky inför alla fysiska övergrepp så än i dag går jag därifrån om det händer något.

Han fick veta att hans föräldrar suttit i koncentrationsläger och frågade sin pappa många gånger om vad som hände i lägren, men fick bara ”Senare, senare” till svar.

Till sist blev det för sent. För 16 år sedan dog Miklós Gárdos.

— Min pappas död drog fram historien. Det var ett väldigt typiskt östeuropeiskt symtom att alla judarna här försökte glömma att de är judar, säger Péter Gárdos.

— Det kanske är svårt för en svensk att förstå detta, men du måste veta att under de gångna hundra åren hade det varit en stark antisemitism här i landet. Så när jag föddes 1948, när socialismen började här, var det ett slags samhällsdeal att vi inte pratade om det som hade hänt — och i gengäld glömmer ni att vi är judar.

Tre dagar efter Miklós död tog Ágnes, Péters mamma, fram 108 brev och sade ”Det här är vår korrespondens, vill du läsa”?

— Det var en tragisk och upplyftande natt, för jag läste alla breven på en natt och jag grät och skrattade och levde med dem. Det var första gången jag fick en insyn i deras liv i sådan djuphet. Det här hände för 15 år sedan och redan samma natt bestämde jag mig för att jag ska göra en film om det, men under tio år kunde jag inte ens börja, jag visste inte hur jag skulle göra.

Péter Gárdos började söka efter människor som överlevde förintelsen och som bor i Sverige. På det sättet kom han i kontakt med en kvinna som berättade om sin upplevelse när de kom med båt till Sverige.

— De stannade upp på väg till Malmö, vid en liten ö, och kaptenen sade att ”Där finns det lokala kvinnor som har gåvor till er”. Och hon såg två matroser ro ut till ön och på kajen stod ett 20-tal svenska kvinnor med cyklar, och på cyklarna hade de små paket. Matroserna samlade in gåvorna och rodde tillbaka till båten och gav till överlevarna. I de här små paketen fanns svenska kakor som svenska kvinnor bakat för okända människor. Och kaptenen sade: ”Så här tar Sverige emot er”, berättar Péter Gárdos.

— Den här bilden var så stark i mig; ett 20-tal kvinnor på kajen, vinden får deras kjolar att fladdra och de har små paket på cyklarna — plötsligt hade jag första bilden i filmen. Lamheten jag hade haft i tio år försvann och jag skrev 15 sidor på en dag. På tre månader var första utkastet klart. Manuset vi gör film av nu är 17:e versionen.

Hajnali láz. Gryningsfebern.

Under andra världskriget, från november 1940, var Ungern allierat med Tyskland och stred vid dess sida mot Sovjetunionen. Men ungerska myndigheter genomförde inga systematiska förföljelser av den judiska befolkningen och höll länge stånd mot Tysklands påtryckningar. Fram till 1944 fanns det omkring 800 000 judar i landet, varav cirka hälften var flyktingar från övriga delar av Europa.

Men till sist tröttnade Tyskland på den ungerska oviljan att lösa ”judefrågan”.

I mars 1944 skedde en ockupation av Ungern, en protysk regering tillsattes och inom några månader hade omkring 150 tåg med totalt 437 400 judar rullat ut från Ungern till Auschwitz-Birkenau i Polen. Samma höst var tyska armén på reträtt, både på öst- och västfronten. De flesta förstod att kriget var på väg mot sitt slut och deportationerna av judar från Ungern stoppades. Raoul Wallenberg, som oförtrutet kämpat för den judiska befolkningen i Ungern, hann utfärda fler svenska skyddspass och ge ytterligare skydd.

För det var inte över. Den 15 oktober genomfördes en statskupp och Ferenc Szálasi, ledare för den fascistiska och antisemitiska Pilkorsrörelsen, tog över makten i landet med tyskarnas hjälp.

Vid den tidpunkten levde 18-åriga Ágnes i Budapest och hade burit den gula stjärnan på bröstet i drygt ett halvår. Successivt hade familjen fått lämna ifrån sig allt av värde, liksom de hade fått lämna sitt hem eftersom lägenheten låg i ett kristet hus.

Tre dagar efter statskuppen kom beskedet att alla kvinnor mellan 18 och 40 år skulle anmäla sig till insamlingslokaler och föras till arbetsläger. Med ett svenskt skyddspass på fickan samlades Ágnes in och kvinnorna fördes till fots till öster-rikiska gränsen, sedan till västra Ungern och tillbaka till Budapest.

Dessa marscher har i efterhand kallats för döds-marscherna då tusentals människor dog.

I Budapest hölls kvinnorna i en fabrik när en ungersk polisman begärde att få kontrollera alla svenska skyddspass. Kvinnorna lämnade ifrån sig passen — och såg dem aldrig igen.

En timme senare kom en person från svenska konsulatet och frågade efter kvinnor som hade skyddspass, för dessa kunde de ta med sig därifrån.

För Ágnes innebar förlusten av skyddspasset att hon i stället sattes på ett tåg till koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland.

Dit kom även Miklós Gárdos. Han hade fungerat som arbetskraft vid fronten, eftersom han som jude inte kunde vara soldat. Miklós flydde över till ryska sidan, men ryssarna trodde inte på dem som flydde över, utan satte dem på ett flygplan och skickade ner dem med fallskärm på tyska sidan. Miklós var höjdrädd och hade aldrig suttit på ett flygplan tidigare.

Av de tio personerna som dalade ner genom luften sköts åtta till döds av tyskarna.

Miklós och en till klarade sig, men tillfångatogs och fördes till Budapest. Där förhördes de av polis och säkerhetstjänst i två månader och misshandlades svårt.

— Underligt nog blev de inte skjutna, utan sattes på en transport till ett koncentrationsläger, berättar Péter Gárdos.

Att hans pappa knuffades ut från ett flygplan visste han redan som barn.

— Vi skrattade mycket åt den historien för när jag var liten och gungade ville jag att han skulle sätta sig på gungan också, men han sade att ”nej, nej, fan, jag tål inte det”. Då brukade mamma säga ”vad då, du hoppade ner från skyn, en liten gunga är väl ingenting?”. På det sättet kom det fram.

Men luckorna i sin pappas berättelse har Péter fått fylla i med hjälp av en självbiografi som Miklós skrev i samband med att han sökte ett jobb 1946.

— Efter att jag fick breven från mamma började jag rota i sakerna efter pappa, han var en man som sparade allting. Allt finns bevarat, från hans röntgenbilder till allt han skrev. Där hittade jag självbiografin. På den tiden fordrades det att man skulle skriva en minst tiosidig självbiografi, och det var enda gången han skrev ner vad som hade hänt honom, säger Péter.

— Därifrån vet jag att han brände bål i Bergen–Belsen.

När befrielsen kom till Bergen-Belsen i april 1945 låg Ágnes naken, utmärglad och täckt av hunger-ödem på barackens golv tillsammans med andra döende och döda. Hon vägde då 25 kilo. De engelska officerarna, som pratade tyska, kunde inte avgöra vem som levde och inte. Från dörröppningen berättade de att sjukhusen i Bergen var överfulla och att de bara kunde ta med sig dem som kunde ta sig till dem.

Ágnes hade tillräckligt med kraft för att lyfta ena fingret så att de såg henne. Sedan kröp hon på alla fyra fram till dörröppningen.

”Gryningsfebern” utspelar sig mellan juni 1945 och maj 1946. Filmen börjar med att båten med hundratals överlevare från förintelsen anländer till Malmö hamn. Bland dessa finns en ung man, Miklós. Han är 25 år och väger 25 kilo.

Han hamnar på Gotland, i Lärbro.

Men trots att han överlevde koncentrationslägret får han veta av läkaren som behandlar honom att han har en svår lungsjukdom och ungefär ett halvår kvar att leva. Men den unge Miklós fäster ingen vikt vid att han är döende, utan får tag i namnen och adresserna till de ungerska kvinnorna som kommer från samma del av Ungern som han och som behandlas i Sverige.

 

Han skriver 117 brev med samma innehåll till kvinnorna. Mer än 30 av dem svarar, bland andra en 19-årig kvinna – Lili, som Ágnes heter i filmen  – som behandlas på Eksjö sjukhus. Miklós och Lili börjar brevväxla vilket leder till att de fattar tycke för varandra. När Miklós besöker henne i Eksjö förälskar de sig. Det unga paret bestämmer sig för att gifta sig, trots att Miklós är döende. Och trots att mycket går emot dem lyckas de gifta sig i mars 1946 i Stockholm.

— Undret i historien är också att min pappa överlevde. Så egentligen är det en efter-förintelsen-historia som försöker vittna om att det finns ett liv efter helvetet, säger Péter Gárdos.

För berättelsen om det unga paret är sann. Péter har dock fyllt ut det som händer runt om dem med sin fantasi. I en av scenerna som spelas in vid mentalsjukhuset visar en av Miklós medpatienter ett ”dragspel” med nakna kvinnor. Men patienten har egentligen blivit impotent efter förintelsen. Syftet med dessa karaktärer är att Péter vill visa att även om människor överlevde, var det inte utan att förintelsen gjorde outplånliga spår i deras själar och psyken.

Vissa saker är glasklara  i hans mammas minne, som exempelvis vilken klädsel hon hade på sig den 17 oktober 1944 när de gick från Budapest.

— Men det finns en hel del hon inte minns, och en sak ska jag berätta. Av breven kommer det tydligt fram att de ville kristnas, så min pappa hade kontakt med en svensk präst. Jag nämnde för mamma att jag kommer att skriva om det i manuskriptet, eftersom det är en stark grej när de kommer fram till att de vill avsäga sig kristendomen. Hon minns det inte alls fast att de skrev om det i breven många gånger. Hon har aldrig läst om dem.

Förberedelserna till filmen har tagit tre år och castingen ett år.

Péter Gárdos förklarar att det alltid är svårt för honom att välja huvudrollsinnehavare till sina filmer, och den här gången sökte han dessutom efter något väldigt särskilt.

— Det är svårt att hitta ungdomar som har… hur ska jag förklara? Inte en medfödd sorg, men en erfarenhet av en djupt tragisk händelse. De här två huvudpersonerna jag hittade, jag kan inte berätta deras personliga historier, men jag vet att de har sådana upplevelser som är så djupt tragiska att de har förståelsen som krävdes i den här historien, säger Péter Gárdos.

— De som aldrig varit med om ett trauma skulle aldrig kunna gestalta mina föräldrar. De första stegen i castingen var inget annat än att jag pratade med dem om deras liv; Vad har ni gjort? Vad har ni gått igenom? Sedan gick vi vidare och kollade om de kunde spela.

Det finns annat som har påverkat manuset också. Exempelvis har Péter under arbetets gång fått hjälp av svenska författaren Marianne Ahrne.

— När hon läste manuskriptet sade hon att ”det här är inte rätt, för i manuskriptet är alla svenskar goda. Du måste skriva in en scen där det framkommer att i Sverige fanns många som gillade Hitler”. Marianne sade också att den här berättelsen är viktig i Sverige eftersom dagens svenska samhälle inte är så välkomnande mot invandrare, jämfört med hur man var välkomnande mot flyktingarna som kom efter andra världskriget, säger Péter Gárdos.

— På det sättet är den här historien lärorik för Sverige, för den kan visa hur mycket mer tolerans man hade i samhället på den tiden.

Ágnes Gárdos står i dörröppningen till sin lägenhet på andra våningen och väntar förväntansfullt. Hon är uppspelt och glad över att få besök.

Fem minuters bilresa därifrån fortsätter inspelningen av hennes liv. Nu har filmteamet flyttat in i en byggnad på området, som renoverats till att föreställa Eksjö sjukhus där hon tillbringade många månader för 70 år sedan.

I filmen heter hon Lili. Det var hennes egen önskan, då filmen kommer att visas över hela landet och kanske få ännu större spridning än så. Men nu tycker hon inte att det spelar någon roll längre, berättar hon medan hon gör iordning kaffe. Ágnes är 88 år, men full av liv och med glittrande ögon i en vacker obestämbar färg. Och hon pratar mycket och fort.

— Péter har ärvt det från mig att han pratar och pratar och pratar. Ibland när Péter är på tv eller radio frågar han efteråt; ”Mamma, var jag bra?”, och jag svarar; ”Ja, men du pratar för fort”, säger hon och skrattar.

När kaffet är framdukat försvinner hon iväg igen och kommer tillbaka med ett fat.

— Precis som svenskorna har jag småkakor, säger hon strålande.

Ágnes hinner knappt sätta sig innan en väninna ringer. När hon återigen sätter sig i sin fåtölj berättar hon att väninnan är 95 år och så börjar hon leta efter ett ord på svenska och får hjälp av tolken Zsolt Páll; ”gammal”. Och från det ena till det andra börjar hon sjunga.

— Du gamla, du fria, du fjällhöga nord…

Ágnes avbryter sig och ler glatt. Hon har inte pratat svenska på 70 år.

— På den tiden kunde jag. Jag kunde inte prata bra eller rätt, men jag kunde prata svenska.

Hon berättar att efter att hon räddats från Bergen–Belsen vaknade hon upp i en stor sjukhussal, naken och med en grå hästfilt över sig. Hon minns hur en polsk kvinnlig läkare fick syn på henne och visar med en handrörelse hur läkaren dömde ut henne.

Det fanns inget att göra.

Efter någon dag kom en stor tysk läkare och undersökte Ágnes. Han sade till henne att inte äta eller dricka eftersom hon var full av ödem, i stället fick hon dricka något illaluktande ur mörka glasflaskor.

Först när hon började prata med en grekisk sjuksköterska på franska fick hon veta att det var fiskolja läkaren ville att hon skulle dricka.

— Och jag trodde att den tyska läkaren ville döda mig.

När hon kom till Sverige hamnade hon först i Sigtuna.

— Där fanns det två frivilliga sköterskor, Kristin och Kerstin, och de var så vackra att vi blev helt paffa. Vi hade knappt något hår, bara någon centimeter, och var väldigt magra och fula. Trots att det var juni var vi fortfarande väldigt hungriga, och blev aldrig mätta. Vi var tre i varje rum och de kom med stora skålar med kokt potatis till oss varje dag. När sköterskan kom in och skålen var tom frågade hon om vi ville ha mer och det ville vi.

Och så sade hon: ”Men ni behöver inte gömma dem, för det finns mer”. Vi åt så snabbt att hon trodde att vi gömde dem.

Ungefär vid den här tiden hade Miklós kommit till Lärbro. Två månader senare var Ágnes en av de 117 kvinnorna som fick brev från honom.

— Det första brevet i vilket han frågade om jag kände hans familj fick jag i augusti. Jag svarade inte under en lång tid; Vad vill den här killen? Jag känner inte honom.

Men efter en månad frågade en av hennes väninnor om Ágnes hade svarat, och då gjorde hon det med orden: ”Visst kan vi brevväxla, men jag känner inte din familj”. Allteftersom brevväxlingen fortsatte djupnade deras relation.

— När han ringde mig för första gången hade jag aldrig haft ett telefonsamtal innan och när vi pratade sade han att ”jag ville höra vilken färg din röst har”. Han pratade alltid sådär, säger Ágnes.

— Jag tror att han gillade färgen på min röst, för han sade att han skulle komma och besöka mig. Vi visste inte hur vi såg ut, för vi hade inte sett bilder av varandra, så det kunde bli hur som helst.

Hon avbryter sig plötsligt i berättandet, försvinner iväg och återkommer med en röd skolåda. För varje tunt, skirt pappersark hon plockar upp finns en historia. Här finns alla sjukhusdokument från hennes tid i Sverige. Här finns det första brevet Ágnes fick från sin mamma efter att ha annonserat i ungerska tidningar för få veta om hon levde, och brevet där hennes mamma skriver att ”pappa har inte kommit hem ännu”. Ágnes kommer av sig och konstaterar tårögt att det än i dag är svårt att prata om. Hennes pappa dog på sjukhus efter att ha varit i koncentrationslägret Mauthausen, han lyckades inte återhämta sig. Hennes fyra år äldre bror klarade sig inte heller.

— Vi vet inte mer än att det var i ett uppsamlingsläger och att han aldrig kom tillbaka. Han hade varit arbetskraft vid fronten, säger hon.

Hon fortsätter att leta i lådan och hittar Miklós identitetskort som han fick i Sverige, deras vigselbevis, fotografier, brev som hennes pappa skrev från sjukhussängen och Miklós poesiböcker. Ágnes visar en bok med handskrivna dikter som han skrivit till henne. Några är underskrivna med ”Lärbro”. Men det är en särskild dikt hon envist letar efter. Det dröjer en bra stund innan hon triumferande håller upp ett gulnat papper och säger titeln på svenska; ”Till en liten svensk gosse”. Dikten publicerades i en svensk tidning och har även varit publicerad i Kanada, berättar hon stolt.

— Han var väldigt duktig på att skriva poesi, men efter att vi kom tillbaka till Ungern slutade han med det och skrev aldrig mer.

Ett papper hon lagt åt sidan visar sig vid närmare granskning vara en ansökan hon lämnat in till Eksjö sjukhus för att få ta emot besök — av sin ”kusin” Miklós Gárdos. Annars hade hon aldrig fått ta emot det där besöket, den första december 1945.

Tillsammans med sin väninna Gabriella och en sköterska gick hon för att möta Miklós vid tåget. När hon fick se honom bar han en lånad rock som gick nästan ända ner till golvet — han var en kort man — och bar på en resväska surrad med en tråd.

— Man kunde säga allt om honom, men inte att han var en snygg man. Jag blev skrämd av honom på något sätt, han var inte snygg, så jag sade till Gabriella: ”Ta du honom, jag orkar inte med honom”. Jag sade också att vi skulle växla identitet, berättar Ágnes.

— Vi presenterade oss och sedan tog han upp bagaget och så gick vi genom en park. Men efter 20-30 meter stannade han upp och vände sig mot mig; ”Nej, du är inte Gabriella, du är Ágnes”.

De två väninnorna erkände, men identitetsväxlingen verkade inte bekomma Miklós särskilt mycket. På vägen till sjukhuset stannade han vid en blomsteraffär och köpte blommor till Ágnes.

— Sedan gick vi till ett konditori och han köpte en hel tallrik med kakor som vi hade med oss till sjukhuset, minns hon.

— Vi presenterade Miklós för min läkare, Hans Söderström. Han visste nog att det inte var min kusin, men sade ”Jaja, din kusin, visst”. Han blev inbjuden till vårt bröllop sedan.

De unga tu gick sedan och satte sig under ett stort träd i ett av sjukhusets rum och började prata.

— Vi pratade och pratade, och dagen efter skrev han en lång dikt till mig som var väldigt vacker. Jag blev förälskad i hans person, intellekt och hans tankar.

Bara en knapp månad senare förlovade de sig under en nyårsfest och dansade hela natten. I mars gifte de sig i Stockholm.

— Efter bröllopet åt vi middag på Oxtorget i Stockholm, och vi var på bröllopsresa också — i Stockholm, berättar hon och specificerar:

— På S:t Eriksgatan 75. Vi var tre dagar där. Många gånger glömmer jag saker som hänt nyligen, men sådant kommer jag ihåg.

Hon hade fått reda på att Miklós var döende, men har i dag ingen annan förklaring än att hon trängde bort den vetskapen. Hon hoppades, och låtsades, att allt var okej.

Lyckligtvis. För de skulle hinna få 43 år tillsammans innan han gick bort.

Ágnes byter plötsligt samtalsämne till förintelsen, mer angelägen att prata om det.

— När vi dör, dör de sista överlevarna till det som hänt. Då finns det inte kvar någon som kan berätta hur det var. Vi lägger inte till något, utan tar snarare bort. Vi har inte pratat om de här händelserna på 70 år, säger hon.

Ända sedan förintelsen har hon varit tyst. Inte ens hon och Miklós har talat om vad som hände.

— Jag gick i judiskt gymnasium, men var aldrig religiös. En gång när Péter gick i första klass kom han hem och berättade att en klasskamrat inte skulle ha julgran, vilket vi hade. ”Varför har de inte det?”, frågade jag. ”Jo, för att de är judar”, svarade han. Det var första gången han hörde ordet.

Ágnes bröt egentligen tystnaden för första gången för ett par år sedan. Då kom det några tv-journalister för att intervjua henne om förintelsen.

— Han ställde första frågan, sedan behövde han inte fråga mer, det bara vällde ur mig. Vi har aldrig pratat om det, så jag visste inte att så mycket fanns inom mig, säger hon.

— Det är ett själsligt och psykiskt hinder på något sätt. Och det är inte bara jag som inte pratat om det, de flesta som var med vägrade prata om det. När man skulle skriva självbiografier för vissa arbeten, att skriva ner att jag hade varit deporterad… Vi kände en sådan skam över det att vi inte ville prata om det. Vi skämdes så mycket att vi bara ville glömma det. När de hittade mig låg jag naken på golvet och vägde 25 kilo, vi hade förlorat allt som var mänskligt på något sätt. Vi skämdes över att vi var för fega och inte gjorde motstånd och vi skämdes över att vi kom tillbaka när väldigt många andra inte gjorde det.

Hennes generation, de sista levande vittnena till förintelsen, lever än. Men trots det växer sig antisemitismen återigen allt starkare i Ungern. Sedan bildandet 2003 har det högerextrema politiska partiet Jobbik erövrat allt fler mandat i parlaments-valet. I våras fick Jobbik över 20 procent i det ungerska valet, vilket är det högsta valresultatet på lång tid för ett högerextremt parti i Europa. Det var dessutom en ökning med fyra procentenheter sedan valet 2010, trots att flera av partiets ledande företrädare under mandatperioden uppmärksammats för antisemitism och antiromsk propaganda.

När den växande antisemitismen kommer på tal slår Ágnes händerna för ansiktet och rösten bryts.

— Jag tycker det är hemskt. Jag tror inte att de vågar gå så långt, men antisemitismen är på väg tillbaka och det är inte roligt. Om jag vore ung nu skulle jag inte åka från Sverige, säger hon efter att ha samlat sig.

— Under 50 år efter kriget var antisemitismen inte så tydlig, man pratade inte om det. Det startade igen för 20 år sedan, när demokratin kom tillbaka. Judarna skulle inte ha stannat kvar här. Men vad gör man? Alla är optimister. Men det kanske är vårt öde.

Lokalerna som ska föreställa Eksjö sjukhus i filmen, och som i verkligheten tillhör det nedlagda mentalsjukhuset OPNI i Budapest, luktar skarpt av klor. Lokalerna har städats inför morgondagens film-inspelning.

De upprustade lokalerna står i bjärt kontrast till de övriga delarna av OPNI, där murbruket lossnat från väggarna och rosten ätit sig in. På den tidigare barnavdelningen står svart vatten kvar i de låga handfaten och de små toalettstolarna med träsitsar ser ensamma och övergivna ut bland löven som virvlat in genom fönstren.

Péter Gárdos slår sig ner i en av fåtöljerna i den renoverade delen. En tolvtimmar lång arbetsdag är till ända. Filmen om hans föräldrar blir den tionde han gör.

— 1984 gjorde jag min första spelfilm. Vilket egentligen är konstigt, för jag gick aldrig regilinjen. Jag är litteraturlärare från början. Men med min första film vann jag direkt juryns speciella pris på filmfestivalen i Montreal, sedan fick jag även en Silver Hugo på internationella filmfestivalen i Chicago och det katapulterade mig in i filmvärlden, berättar Péter Gárdos.

— På ett sätt skiljer sig inte den här filmen från mina andra, för alla har en personlig anknytning till mig. Första filmen heter ”Philadelphia Attraction” och handlar om cirkusvärlden, där en cirkusartist vill ha en annan artists nummer i vilket han blir infrusen i ett isblock utan att dö. Det personliga för mig i den berättelsen var min längtan att komma in i filmvärlden, vilket jag inte visste hur jag skulle lyckas med.

Kan du beskriva vad det var du läste i breven den där natten?

— Det finns 108 brev, 54 av mamma och 54 av pappa. Jag läste vartannat och allt efter att tiden går blir breven mer och mer lidelsefulla, mer och mer intima, mer och mer sexuella också. Det finns en massa sådana saker i breven som jag aldrig skulle prata om med mina föräldrar, för den delen inte heller med mina barn. Det är väldigt ambivalent att man får insyn i det, säger han och berättar att filmen är mer blygsam.

Men ändå har Péter Gárdos många gånger funderat över hur hans pappa skulle reagera om han visste att Péter gör en film av deras historia.

— Han var en människa med väldigt glatt lynne och bra humor — och han älskade att leva. Jag försöker återge det i filmen, men vad han skulle säga vet jag inte.

— Jag undrar många gånger varför han inte skrev, om inte vad han gjorde i lägren, så om den väldigt speciella förälskelsen de hade. För det är en väldigt speciell och egendomlig historia. Och han var duktig på att skriva, en talangfull man.

I breven skrev Miklós mycket om Gotland och Lärbro, där han trivdes väldigt bra. Han bodde på krigssjukhuset från juni och fram till mitten av oktober, då han förflyttades till Avesta.

— Då blev han mer kritisk, han gillade inte fastlandet så mycket.

Boden har fått gestalta Avesta, och i filmen kommer det vara kallt och ogästvänligt. Anledningen till att teamet inte filmar på plats i Lärbro är helt enkelt för att det är billigare att filma i Ungern. Filmen är en samproduktion mellan Ungern, Sverige och Israel.

I Sverige är Göta film producent och Filmpool Nord har bidragit ekonomiskt till filmen, varför den delvis spelas in i Norrbotten. Men delar av filmen kommer också att spelas in på Gotland, eftersom filmen också får en del av sitt produktionsstöd från Gotlands filmfond. I juli kommer nio personer ur teamet till ön för att spela in några scener. Premiären är planerad till nästa vår i Berlin och senare under 2015 ska den visas i Sverige.

Det återstår en fråga. Hur kunde Miklós Gárdos överleva sin dödsdom?

— Jag skrev en roman om historien som kom ut för tre år sedan. Jag visste inget om lungsjukdomar, men pappa hade bevarat alla diagnoser och medicinska utlåtanden om hans tillstånd. Jag lät dem översättas och gick till en av de bästa lung-läkarna i Ungern för ett sakutlåtande. Han sade att sjukdomen hade en dödlighet på 73 procent 1944, för de fick fram en medicin mot den först 1948, säger Péter Gárdos.

— Mamma har berättat att varje år pappa var på lungkontroll sade läkarna att ”Jag ser något konstigt på din lunga, men jag vet inte vad det är”. Pappa svarade; ”Låt det vara, jag vet vad det är”. Egentligen finns det ingen förklaring till hur han frisknade till. Jag själv tror att han ville leva alldeles för mycket. Det finns många mirakel i den här historien, titta på mig — jag sitter här och är ett levande exempel på det.

Liksom sin mamma märker Péter Gárdos tydligt av den växande antisemitismen i landet.

— Jag skulle kunna berätta om det tills i morgon bitti, men låt mig berätta om något som hände för tre veckor sedan. Jag var ute med min fru på en av de stora avenyerna i Budapest. Vi hade precis köpt varmkorv när två skinheads kom efter oss och skrek för full hals: ”Gasa judarna”. Hela gatan blev helt tyst, men ingen gjorde någonting, säger han.

— Min fru ville konfrontera dem, men jag höll henne tillbaka. Jag känner att det inte finns någon makt bakom oss som skulle kunna skydda oss.

Han berättar också om filmens art director som för några år sedan blev knivhuggen bakifrån med orden ”din usla jude”.

— Jag pratar varje kväll med min mamma på telefon och i dag känner hon mer hat mot det som finns i samhället, än hon gjorde inför det som hände i kriget. På något sätt kunde hon förlåta det som hände under 40-talet, men i dag är hon konstigt nog inte förlåtande. Men du måste veta att ett radikalt högerparti fick 20 procent i valet, vilket egentligen är ofattbart, säger Péter Gárdos.

— Det historiska medvetandet i Europa fungerar inte. Jag tror inte att vi lever i en fascistisk del av världen, men jag tror samtidigt inte att människor förstår hur farligt det kan bli.

Han konstaterar att det är lätt att förstå att människor utan framtidsutsikter, de som blir fattigare och fattigare, lättare radikaliseras och tror på de populistiska partierna. Som Jobbik. Samtidigt är han inte rädd att historien ska återupprepas, han tror helt enkelt att det är omöjligt. Men att han blir nedslagen en kväll för att han är jude, det kan han mycket väl tänka sig.

— Det finns intellektuella öar i Ungern där man starkt är emot antisemitismen, men det är bara öar så att det är inte något gemensam kraft, säger Péter Gárdos.

— Det här är en anledning till att jag gör filmer. Jag hoppas att med en film som den här att folk som ser den på biograferna kommer att förstå att de här två människorna inte är annorlunda på något sätt. De älskar precis på samma sätt och har samma hopp och drömmar som alla andra.

Han gör en kort paus och fortsätter:

— Jag hoppas att människorna som ser den kommer att berätta för sina vänner och sina barn om något år att förintelsen var fruktansvärd, att kriget var fruktansvärt och att hata en annan människa är fruktansvärt. Det är min enda förhoppning att jag gör något gott med detta.