Berättat

”Jag är ett vittne till deras berättelser”

TextMaria Molin FotoTommy Söderlund & Jessica Lindgren Wu Publicerad 2021-08-13
Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 59 (juli-augusti 2021)

Dela på FacebookDela på Twitter

I fotografen och konstnären Jessica Lindgren-Wus bilder står människors livsberättelser i fokus. Ett av hennes pågående projekt handlar om kvinnor som utför olika slags ritualer, i syfte att frigöra sig från svåra tankar och känslor kring oönskade minnen och trauman från sitt förflutna. Jessica dokumenterar deras identitetssökande och pånyttfödelse.

Hon har återvänt till sina gotländska rötter efter drygt två decennier i London, där hon först jobbade som dansare innan hon utbildade sig till fotograf. För drygt två år sedan flyttade Jessica Lindgren-Wu till Gotland med sin familj, där de hittat en gård i Väskinde med skog, åker och änge. Ett skäl till flytten var att de ville söka sig till en mindre hektisk tillvaro med mer tid tillsammans.

Då hon inte har fotouppdrag för bland annat bröllop och magasin växer personliga konstnärliga projekt fram. I höstas visades separatutställningen ”Transience” (Förgänglighet) på Fröjel Retro & Art i Visby, med bilder där Jessica dokumenterat barnets värld och identitetsskapande genom fantasi och lek. Under pandemin har hon arbetat med bildserien ”Råda bot”, som har temat gammal läkekonst, botgöring och ritualer. Jessica gör sin egen tolkning av historierna som hennes farmor har berättat – och som hon forskat vidare om i böcker och arkiv – om de gamla kurerna inom folktro som fanns innan skolmedicinen tog form. Även ett annat pågående projekt med titeln ”Unwanted memories” (Oönskade minnen), som hon arbetat med till och från under flera år, handlar om ritualer.

”Jenny, Anne och Laura. Det som dessa kvinnor har gemensamt är muren som byggts upp, eller glappet som bildats, mellan deras självbild och den person de verkligen är. De har ett behov av att se sig själva på ett annat sätt. Jag är ett vittne till deras historier, till deras ritualer, till deras bilder. Deras berättelser är universella, det har inte minst metoo-rörelsen visat i all sin kraft.

För många år sedan mötte jag Jenny på ett kafé i London. Hon hade precis återhämtat sig efter en svår förlossning då hon nästan förblödde. När våra barn började leka med varandra och vi satt och pratade kändes det som om vi hade känt varandra i hela livet. Sedan dess har vi varit goda vänner.

Efter att hon gått igenom en skilsmässa från sina barns pappa fastnade hon i ett mönster av relationer med män som på ett eller annat sätt kränkte henne, och om man känner till hennes bakgrund kan man se varför hon hamnade i ett destruktivt mönster. Hon blev sexuellt utnyttjad som barn av en nära släkting och det var först som vuxen som hon kunde bearbeta övergreppen. Den smärtsamma förlossningen triggade igång ett kroppsligt minne, som fick traumat att komma upp till ytan igen.”