Corona

”Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli sjuk”

TextChrister Bjöhle FotoSveds Signe Söderlund Publicerad 2020-07-08
Artikeln finns att läsa i sin helhet i Horisont nr 54 (juli-augusti 2020)

Dela på FacebookDela på Twitter

Namn: Gun Fagerlund
Ålder: 90 år.
Yrke: Pensionär.
Bor: Visby.

Lördag 21 mars 2020:

Lördagen den 21 mars är en solig dag. På Öster i Visby sitter 90-åriga Gun Fagerlund på sin rollator, med händerna knäppta framför sig. Stiligt klädd i svart kappa och hatt har hon, för första gången på länge, valt att gå på promenad.
– Jag måste ju få luft! Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för att bli smittad. Så jag tänker inte gå in i någon butik, det gör jag inte, säger hon bestämt.

Hon berättar att hon sedan coronautbrottet valt att stanna inomhus och inte träffa andra människor, helt i enlighet med de allmänna rekommendationerna för äldre, men att hon till slut valde att bryta sin isolering för ett par timmar.
– Jag har inte varit ute alls tidigare, men samtidigt… Gotland har hittills haft fyra insjuknade, och alla har blivit friska igen. Jag måste kunna gå ut en liten stund, säger hon.

Gun Fagerlund berättar att hon slog följe med sin 92-åriga granne och väninna från bostaden i norra Visby in till Öster. När väninnan behövde uträtta ärenden i en butik, stannade Gun utanför.
–Hemtjänsten kommer hem med mat åt mig, men jag har valt att avstå från all annan hjälp i det här läget. De har ju så mycket annat att stå i, och så länge de kör hem min mat så behöver jag ingen mer hjälp. Bädda sängen klarar jag själv, och maten lagar jag på egen hand, berättar hon och tillägger med ett litet leende:
– Det är svårt att få dem att köpa bra grönsaker, men annars funkar det fint.

Gun Fagerlund blev änka för två och ett halvt år sedan. Någon familj eller andra släktingar har hon inte på Gotland, och ensamheten tynger henne.
– Jag vaknar ibland på morgonen och tänker: ”ojoj, nu har jag hela den här långa dagen ensam framför mig”. Ensamheten är det värsta, helt klart. Men samtidigt, nu i de här tiderna inser jag att jag inte är ensam om att vara ensam. Det är en märklig känsla, säger Gun Fagerlund dröjande – och så tittar hon plötsligt upp:
– Se, där kommer hon, grannen; då ska vi gå vidare.

Torsdag 30 april 2020:

Det skulle komma att visa sig att besöket på Öster den 21 mars kom att bli hennes sista besök i centrala Visby på länge. När Horisont ringer upp Gun Fagerlund över en månad senare, på Valborgsmässoaftonens eftermiddag, berättar hon att hon inte har varit på Öster sedan den där lördagen i slutet av mars.