Han var bara 15 år när han lämnade sin familj och livet som papperslös afghan i Iran. Han flydde till fots via bergen och med gummibåt över Medelhavet. Nu lever han som ensamkommande i Visby i väntan på besök om han ska få stanna eller inte. Läs ett utdrag ur ”Ingen väg tillbaka”, utgiven av Hpress förlag, där han med egna ord berättar om flykten.
”Jag är född och uppvuxen i Shiraz som är den tredje största staden i Iran. Det är en stor stad, säkert två gånger så stor som Malmö. Jag är afghan, men har levt hela mitt liv i Iran. En stor del av afghanerna i Iran har inget id-kort, utan lever svart. De som har id-kort har köpt dem dyrt och måste förnya dem hela tiden. Min familj hade inga id-kort, vi levde som gömda. Jag tycker inte om Iran och jag hatar iranier. Det finns bra människor i folket, men staten och regeringen är inte bra med oss. Vi kan inte göra eller köpa någonting som kräver att man lämnar sitt namn och sin identitet. Vi får inte ens köpa ett sim-kort till mobiltelefonen och det är bara att glömma tanken på att köpa ett hus, en bil eller att ta körkort. Det är verkligen rasism! Jag fick inte gå i skolan heller utan gick i en afgansk skola som inte var officiell. Men den var bra ändå och vi fokuserade på engelska och matematik och hade en riktigt bra lärare. Vi levde gömda så att polisen inte skulle kunna hitta oss. Min familj hade bra ekonomi så vi betalade dubbel hyra för huset för att kunna leva svart. En dag hittade polisen oss ändå och det blev katastrof. Vi blev utvisade till Afghanistan, men efter två veckor flydde vi tillbaka till Iran. Vi kunde inte vara i Afghanistan. Folket där accepterar oss inte. De sa: ”Du är från Iran. Du pratar inte dari” fast jag pratar dari. De letade bara efter en ursäkt att klaga. Regeringen och staten i Afghanistan acceptera oss inte heller. Egentligen har jag ingen nationalitet. Tillbaka i Iran tog polisen mig två gånger. Min familj fick betala mycket pengar för att jag skulle bli fri och inte bli utvisad till Afghanistan igen.
Efter det ville min familj skicka mig till ett europeiskt land. Först skulle de följa med mig, men jag sa: ”Det är inte en bra väg. Vi kommer inte kunna åka flygplan utan måste gå och det kommer inte finnas några hus på vägen. Ni får komma efter.” Jag har två bröder och en syster och de var fortfarande små. Mina bröder var tio och sex år när jag reste och min syster bara ett och ett halvt eller kanske två. Min mamma ville inte skicka iväg mig ensam, men en dag accepterade hon det i alla fall. Dagen som jag skulle åka var katastrof och min mamma grät. Jag sa till henne: ”Gråt inte, du kan inte göra någonting. Tänk på de andra barnen istället” och då slog hon mig på kinden. Inte hårt, men hon ville inte att jag skulle säga så. Jag kramade henne en sista gång och sa: ”Gråt inte om jag dör på vägen”. Sedan började jag skratta. För vad skulle jag säga? Jag kunde inte säga någonting för alla var så ledsna. Min farfar var soldat. Han var en stark man och en gång för länge sedan sa han till mig att jag aldrig skulle gråta. Att en stark man inte gråter med sina ögon utan med sitt hjärta, så att ingen kan märka det. Det är därför jag aldrig kommer att gråta. Jag gråter i drömmarna, men aldrig på dagen. I drömmen pratar och tjafsar jag med mig själv, och det är därför det ibland är svårt att komma upp på morgonen. Jag vill verkligen sova, men kan inte. Jag sover bara kort tid. Jag vågar inte berätta om det jag drömmer, men oftast handlar det om min mamma. Jag saknar henne verkligen mycket och jag tänker på att jag inte var snäll mot henne när jag bodde i Iran. Jag frågar mig själv varför jag var en sådan idiot. Varför var jag inte snäll när jag kunde? Jag skulle vilja säga förlåt, men jag vågar inte."
Läs hela Mohammed Nouris berättelse i boken ”Ingen väg tillbaka”, utgiven av Hpress förlag. Köp den via forlag@hpress.se för en kostnad på 100 kronor. Läs mer om boken här. Berättat för: Linnea Nilsson
Bild: Sveds Signe Söderlund