För tolv år sedan gick Gotlands regemente i graven som det sista i en våg av nedläggningar. Mark och fastigheter såldes av för en spottstyver. Freden ansågs vara evig. Vid årsskiftet ska regementet återuppstå. Hotet mot Gotland anses återigen reellt och nu råder bråda dagar för att få personal och byggnader på plats på Tofta skjutfält. Men blir det ett starkt försvar av ön eller en skärva av vad som en gång fanns?
Det blåser kuling och regnet faller diagonalt. Infarten till Tofta skjutfält är blöt och lerig. Översten Mattias Ardin och kommunikationschefen Therese Fagerstedt plockar upp Horisont vid bommen som numer hindrar allmänheten från att komma in på området. Vi leds därefter i bil fram till den ljusgula, tillfälliga barackbyggnaden, som invigdes i november och som ska fungera som regementsbyggnad fram till sommaren 2020, då den permanenta lösningen beräknas stå klar – efter att ha blivit försenad på grund av flera överklaganden. Den nya garnisonen beräknas dessutom bli dyrare än det var tänk och kosta nära en miljard att bygga, vilket är en prislapp som regeringen först måste godkänna.
– Är det ingen här? säger Therese Fagerstedt och testar nummer efter nummer på sin mobiltelefon.
Det visar sig att varken kommunikationschefen eller översten, som är chef för Försvarsmakten på Gotland, kommer in i lokalerna.
Har cheferna inga nycklar?
– Vi sitter inte här, säger Mattias Ardin och förklarar att ledningsgruppen för det blivande regementet än så länge sitter vid den militära flygplatsen, norr om Visby.
På Tofta skjutfält är det Stefan Pettersson som har befälet. Det är han som leder stridsgrupp 18, som sedan i juli i år är fast stationerad på Gotland. Stridsgruppen lyder under Skaraborgs regemente i Skövde, och kommer så att göra ända fram tills dess att det nyetablerade Gotlands regemente är redo att ta över ansvaret.
Den tillfälliga baracken har tidigare används av Visbygymnasiet, men har byggts om efter stridsgruppens behov. I hallen är en ränna av rostfritt stål, avsedd att tvätta smutsiga kängor, enda inredningen. Rakt fram finns en matsal och ett rum fyllt av mikrovågsugnar och kylskåp. Utrymmena ska kunna svälja hela stridsgruppen, som till slut ska omfatta nära 400 män och kvinnor. Fönstren lyses upp av adventsljusstakar, men i övrigt är matsalen kal. En stor TV-apparat är påslagen på vilken en debatt från riksdagen sänds live.
– Det är idag de ska diskutera försvarsfrågorna i budgeten, så det är spännande för oss. Formellt är beslutet om Gotlands regemente inte taget ännu, berättar Therese Fagerstedt innan hon visar oss sedan vidare genom en lång korridor som leder fram till en tvättstuga, med 20 tvättmaskiner.
– Här gäller det att hålla koll på vilken maskin man lagt kläderna i. Allt ser ju likadant ut, skrattar hon och visar sedan in i omklädesrummen, där varje soldat har tre skåp var för att få plats med all utrustning.
Niklas Larsson visar upp sina tre skåp, fyllda av uniformer, väskor, sovsäck och liggunderlag. Han är värmlänning och har kommit till Gotland genom jobbet som soldat i stridsgrupp 18.
– Jag trivs bättre och bättre, men nu ska det bli skönt att vara ledig och komma hem, säger han och syftar på det stundande jullovet.
Umgås ni mycket på fritiden också?
– Efter ett 13-timmar långt arbetspass behöver man vara ifrån varandra också, säger han och tittar på de andra med ett leende.
Sara Remmelg kommer från Karlskoga och hade bara varit på Gotland på semester, innan hon tog anställning vid stridsgruppen.
Hur många tjejer är ni som jobbar här?
– Det är väl fyra stycken totalt, säger hon med avbryts av en kollega.
– Men en ska ju sluta, eller är det två?
– Jaha, då är vi ännu färre, suckar Sara Remmelg och berättar att hon gärna sett att det var fler tjejer.
– Jag hade gärna haft någon kvinnlig kollega. Nu är jag ensam tjej i hela vår pluton.
Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare eller teckna en prenumeration genom att klicka på länken https://www.horisontmagasin.se/subscription/
BILD: Sveds Signe Söderlund