Allmänt

”Man tänker att man vill döda sig själv”

Publicerad

Dela på FacebookDela på Twitter

IMG_2992_1


De kom till Gotland för två år sedan, som ensamkommande flyktingbarn. Sedan dess har de fått vänner och i vissa fall gotländska familjer. De pluggar och har lärt sig svenska, några har redan jobb. Nu avgörs deras öde i en asylprocess som upplevs som både osäker och orättvis. Vem ska få stanna och vem ska utvisas till Afghanistan? Landet som några av dem inte ens kan minnas.

På ett boende för ensamkommande flyktingbarn i skogen utanför Visby möter vi Muhamad. Han sitter långt fram i den svarta skinnfåtöljen, stel i kroppen och blek i ansiktet. Han har bryggt kaffe till oss, men själv dricker han ingenting ur koppen som står framför honom. Istället tummar han på lappen med stödord, nedtecknade på modersmålet dari.
– Hjärnan funkar inte för jag är så deprimerad, säger han och ser på oss med ett allvar som inte kan blinkas bort.

Muhamad är en av de nära 200 ensamkommande ungdomar som kom till Gotland under hösten och vintern 2015. På grund av Migrationsverkets långa handläggningstider har han, likt många andra, blivit kallad till intervjuer först nu, nästan två år efter att hans ansökan om asyl lämnades in. Vid två tillfällen har han träffat myndighetens företrädare och veckan efter att Horisont möter honom ska han till Stockholm för att genomgå en åldersbedömning. De ska ta röntgenbilder av hans tänder och knän för att bedöma om åldern som han uppgett stämmer. Han säger att han, likt många afghaner inte vet exakt när han är född – landet saknar både tillförlitliga register över befolkningen och en tradition att fira födelsedagar. Däremot är han säker på att han fyller 18 år, någon gång, denna höst. Metoden som används för att åldersbestämma är långt ifrån hundraprocentig, men används ändå som underlag för Migrationsverkets beslut. Inom kort kommer Muhamad att få veta om det blir uppehållstillstånd eller avslag. Visar åldersbedömningen att han är över 18 år blir det lättare för Migrationsverket att utvisa honom till Afghanistan.
– Jag är i skolan fysiskt men inte psykiskt. Jag kan inte koncentrera mig, jag ser inte vad det står i böckerna. När vi har match med fotbollslaget får jag knappt spela. När man är helt stängd i kroppen går det inte, säger han.
Stressen gör att han heller inte kan sova på nätterna. Han berättar att han bara sovit tre timmar, föregående natt. Efter skolan är han vanligtvis så trött att han går och lägger sig, mitt på dagen.
Vad gör du när du inte kan sova?
– Jag går ut i skogen eller så sitter jag bara här på sängen och tänker.
Vad tänker du på?
– Man tänker att man vill döda sig själv och att det inte skulle göra ont.
Tänker du ofta på döden?
– Jag hade hellre dött i kriget än levt det liv jag lever här.
Har du någon att prata med?
– Vem ska jag prata med? De andra killarna har samma problem som jag och personalen här säger bara att jag är negativ.
Vaddå negativ?
– De säger att Migrationsverket bara följer sina regler och att folk inte alls tittar på oss för att vi har mörkt hår. Men jag känner att de tittar och det är inte bara jag som gör det. Det gör alla. Man tänker att svenska människor är moderna, men de tittar på oss.

Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare. Vill du prenumerera på Horisont? Inga problem! Klicka på länken https://www.horisontmagasin.se/subscription/

FOTO SVEDS SIGNE SÖDERLUND

Annons

Horisont magasin

Gotlands nyhetsmagasin

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Christer Bjöhle

Adress: H Press AB
Lummelunda Nyhamnsvägen 30
621 71 Visby
Epost: redaktion@hpress.se 
Telefon: +46 (0)70-288 52 28

Organisationsnummer: 556949-2316

© H Press AB - 2022