Anrik skuta får nytt liv

Hon byggdes 1968 med en motor från 1950-talet. Hon har varit delvis vattenfylld i flera år och nära att sjunka. 

Nu pågår en rejäl ansiktslyftning av en av Gotlands mest framgångsrika laxfiskebåtar – och nyligen träffades gamla fiskarvänner och kollegor som i flera decennier jobbat tillsammans ombord på laxtrålaren Elisabeth i hamnen i När.

TEXT CHRISTER BJÖHLE FOTO KARL MELANDER

Hamnen i När är tom och tyst. Längs kajen närmast land ligger en gammal fiskebåt med namnet Elisabeth i prydliga bokstäver under fönstren på styrhytten.

Det syns att hon har varit med ett tag, men samtidigt ser hon ut som fiskebåtar gör mest.

Men skenet bedrar.

Elisabeth är närmast unik, att hon ligger där hon ligger och ser ut som hon gör är ett under i sig, och de historier hon har att berätta – om hon som båt kunde berätta – är både många, långa och klart värda att bevara.

Snart kommer en sällsam skara människor att samlas ombord på Elisabeth, människor vars egen historia spänner från långt före Elisabeths tillkomst på 1960-talet ända fram till i dag, och som knyter ihop dåtid med både nutid och framtid.

Elisabeth byggdes 1968 på Hasslö varv i Karlskrona. Där kom hon att bli den allra sist tillverkade fisketrålaren, innan det familjeägda företaget med rötter i 1920-talet sadlade om och började ägna sig åt renovering och ombyggnation av gamla fartyg snarare än byggen av nya.

Beställningen av Elisabeth gjordes av tre förslagna bröder från fattiga förhållanden i Lergrav; Bo, Bengt-Åke och Rolf Nilsson. De var fiskare, erkänt duktiga sådana, och Elisabeth – som fick heta så för att en av de tre brödernas systrar hette detsamma – blev den andra fiskeskutan i brödernas ägo. Bo och Bengt-Åke var de formella ägarna av den nytillverkade fiskebåten, medan Rolf nöjde sig med att jobba ombord utan att blanda sig i ägarskapet.

Bröderna Nilsson fiskade lax under tuffa förhållanden i Nordsjön i flera decennier. Först i början på 2000-talet kunde den gamla fiskeskutan ”pensioneras”.

Då fanns tankar på att skänka henne till Sjömansskolan, men detta blev inte av utan fartyget såldes. Först till en gotlänning som tänkte ha henne som fritidsbåt men som i stället sålde henne vidare efter bara något år. Hur näste ägare, en man på fastlandet, tänkte angående dess framtid är oklart, men fartyget blev liggande där det låg, utan minsta underhåll. ”Han gjorde inte ett hammarslag”, enligt uppgift.

I stället började Elisabeth förfalla, där hon låg i vattnet i Närshamn. Maskinrummet vattenfylldes. Färgen flagnade. Träet ruttnade. Elisabeth föll i glömska. Nästan.

I fjol fick Stefan Lönberg upp ögonen för det gamla fartyget. Elisabeth hade då legat helt orörd i tio, tolv år.

– Då hade hon varit vattenfylld i sex år och inte målad på tio. Färgen hade krackelerat helt och det såg ut som en tulpan alltihop, beskriver han själv den mediokra synen.

Stefan Lönberg, en erfaren fiskare och driftig båtägare, bestämde sig. Han skulle köpa loss Elisabeth – och rusta upp henne.

Vill du läsa hela artikeln? Köp Horisont hos närmaste återförsäljare. Vill du prenumerera på Horisont? Klicka på länken https://www.horisontmagasin.se/subscription/