Publicerad
Dela på FacebookDela på Twitter
Kära nån vad man gjort pinsamma grejer i sitt liv. Som den där gången man skulle föda barn och krampaktigt stod och höll sig i fönsterbrädan på nionde våningen och liksom vrålade att ”SNITTAR NI MIG INTE NU SÅ HOPPAR JAG”. Eller när man var tio år gammal på sommarläger och gick i sömnen och råkade krypa ner i underslafen hos en chockad jämnårig pojke som hette Niklas. Det har varit många ilningar in i märgen genom åren, det kan jag lova. Men en av de värsta gångerna var nog ändå när jag träffade Håkan Nesser.
Jag var fjorton år gammal och det hela började med att min bror hade flyttat till Kina för att jobba för Ericsson med…nåt. Jag och mina föräldrar skulle åka och hälsa på i tio dagar.
En kväll var vi på en mongolisk BBQ med akrobater och just den kvällen slutade med att brorsan gjorde en full framåtvolt uppe på scen och vann en röd liten Fez, och sedan kastade mongolerna honom upp i luften och folk stod på borden och hurrade.
En annan kväll var vi med brorsans -arbetskamrater på en lokal liten krog som hette Minders. Jag hade svart hår och lyssnade bara på death metal på den tiden, och jag tänkte säkert flera gånger om dagen på att karva mig i armarna. Till bords hade jag denna kväll en äldre herre med varma ögon och vackra fåror i kinderna, och vi småpratade lite om allt möjligt, men jag satt mest och var svår och självupptagen.
Så minns jag att han frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor och då jävlar fick jag fart och hade en utläggning i flera minuter om att jag minsann skulle bli författare. En storsäljare!
Efter middagen skulle jag och mina föräldrar åka hem, och vi satte oss i taxi men ingen av oss kunde namnet på hotellet riktigt. Vi satt i den där taxin i fem timmar innan jag på morgonkvisten till slut fick syn på hotellet och började gråta. Den stackars taxichauffören fick en kinesisk årslön för besväret.
Under taxiresan från helvetet berättade dessutom morsan att jag hade suttit bredvid Håkan Nesser under kvällen. DEN Håkan Nesser. Han som skriver böcker och är ”en riktig storsäljare!”. Honom hade jag alltså haft värsta brandtalet för, och NU fattade jag varför han flinade så gott. Jävla Håkan Nesser. Usch nu ilar det i märgen igen.
Men det är väl så med pinsamheter. De tar en någonstans. Man kanske föder det där barnet på nionde våningen och allt annat glöms bort. Man kanske kryper ner i Niklas säng och ber honom maka på sig, så att han liksom upptäcker en och sedan bjuder en på sin första tryckare på avslutningsdansen.
Nu har jag ingen aning om du nånsin kommer läsa det här, Håkan Nesser. Men om du gör det så vill jag säga dig att än har jag inte skrivit nån bok. Men tack för att du härmed har hjälpt mig att komma en liten krönika på vägen. Och jag vet att du flinar nu. Sluta med det!
Vill du prenumerera på Horisont? Klicka på länken HÄR
Annons
