För 20 år sedan tystnade sockerbruket i Roma. Danisco ville satsa allt på Skåne och en gotländsk epok var över. Men den sista betinspektören, Marek Jönsson, har ännu inte lämnat den gula tegelfabriken i Roma. Numer guidar han för Gotlands whisky.
– Di får bära ut mig, säger han.
Denna artikel publicerades ursprungligen i Horisont nr 42/ sommaren 2018.
Han är lång och bär keps. Den skånska dialekten är bred, men efter decennier som gotlänning svarar han ”jo” på tilltal, istället för det typiskt skånska ”ja”. Marek Jönsson växte upp som barn till sockerbetsodlare utanför Tomelilla på Österlen och från och med 1979, och fram till det bittra slutet, var han anställd som betinspektör på sockerbruket i Roma. Han var ansvarig för att betorna höll god kvalité vilket innebar allt från att dela ut fröer på våren, till att inspektera odlingarna och sedan se till att bönderna täckte dem i tid innan frosten kom. Frostskadade sockerbetor är ett gissel för varje sockerbruk eftersom frost gör att betor blir segare än både klister och slajm och fastnar i filtren.
– Kom det in mer än fem procent frostskadade betor fick vi stänga ner hela fabriken, säger Marek Jönsson och skakar på huvudet.
Det blåser kalla vindar när vi möter Marek Jönsson utanför den gamla bruksfastigheten. Han pekar och berättar om vad som hände på platsen för mer än 20 år sedan. Hur fordon lastade med betor kom in genom grindarna, hur de vägdes, passerade provtagningen och hur de sedan fick lämna sin last på den så kallade bettippen, som numer fungerar som whiskylager.
– Betkampanjen höll på i tre månader, från september och fram till lucia, och då höll vi igång bruket dygnet runt. Ett långt gummiband transporterade betorna härifrån, förbi tvätten och sedan in i fabriken, säger han, innan han tar några långa kliv mot den numer ganska slitna byggnaden, för att fortsätta berättelsen från insidan.
