”Här i Stockholm mycket tråkigt du inte här”.
Militära underrättelsetjänstens lettiske rekrytering – Peteris Jansons – skrev brevet till Inga Österdahl i Valleviken 1944.
Sedan blev det tyst.
I dag har deras kärlekshistoria varat i 70 år.
Den här intervjun genomfördes 2015 och artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 12/ sommaren 2015. Peteris Jansons avled 2020, 98 år gammal. Hustrun Inga avled 2022; hon var då 97 år.
”70-årig bröllopsdag
Inga och Peteris Jansons. De vigdes i Rute kyrka, Gotland den 21 april 1945.”
Bakom den blygsamma annonsen döljer sig så mycket. Ett ovanligt dramatiskt liv. Små marginaler; Peteris Jansons liv kunde lika gärna slutat i Östersjöns obarmhärtiga vågor eller i ryssarnas lika obarmhärtiga läger i Sibirien. Eller på tyskarnas front. Men det brinnande andra världskriget drev honom, och Östersjön bar honom, till Inga Österdahl i Valleviken. Och så bort igen. Han räddade liv. Om och om igen.
I telefon inför intervjun reflekterar Inga Jansons över faktumet att de varit gifta så länge:
— Det tycker vi också är lite konstigt. Att vi fått andas så länge.
Så självklart. Så länge de andas kommer de att vara tillsammans.
I år fyller Inga 90 år, och Peteris blir 93 år.
Platsens namn är så komplicerat att stava att Inga och Peteris ruskar på huvudet åt ett försök. Norra Lettland duger. Där föddes Peteris. Pojken som vallade kor i de lettiska skogarna som barn hade ännu inte hunnit fylla 17 år när andra världskriget bröt ut. Året efter ockuperade Sovjet hans hemland.
Då gick han i sjömansskola och var påmönstrad på ett lastfartyg som gick i Östersjön. I polska hamnstaden Stettin upplevde han våldsamma flyganfall; brinnande hamnbyggnader och brinnande fartyg vart han än vände sig. Tillsammans med de övriga sju som jobbade i maskinrummet bestämde han sig för att rymma när de befann sig i Estland, för att ta sig söderut mot Lettland. Men Peteris blev gripen på vägen och hamnade i fängelse.
Till sist blev han släppt från vad han beskriver som en ”svår upplevelse” och i dåligt skick tog han sig hem.
Då hade Tyskland övertagit ockupationen över Lettland. Och SS fick upp ögonen för 18-åringen.
— Jag blev inkallad. Men jag ville inte kriga mot ryssarna eller med tyskarna, konstaterar han.
Peteris är fåordig. Han har berättat sin historia många gånger förr. För Dagens Nyheter, för FN:s flyktingorgan UNHCR, historiker, författare och för museum. Inga berättar att Peteris har han sagt att han aldrig vill prata om det mer.
— Jag vill bara blunda för det. Det jag har upplevt har satt sig på nerverna, säger han.
Men han pratar om det ändå. Om än inte så djupgående, men luckorna kan fyllas i av tryckta källor, och ibland av Inga. Vissa händelser väger oförtjänt tungt på hans axlar, och dem pratar han om. Men de händelserna har, i den här kronologin, inte inträffat än.
