Samhälle & politik

Allt fler fastigheter ägs av fastlänningar

Publicerad 2024-08-23

Dela på FacebookDela på Twitter

Åretruntboende fastighetsägare i Visby innerstad trängs undan, medan allt fler av fastighetsägarna är skrivna på fastlandet. Dessutom är ökningen lavinartad av fastigheter som ägs av företag, ofta med säte utanför Gotland, och av bostadsrättsföreningar.
Horisont har tagit fram unika siffror på hur ägarstrukturen i Visbys världsarv såg ut för 50 år sedan och hur den ser ut i dag.
– Drömmen om att äga ett kalkstenshus på den magiska ön omvandlar öns kuster, Fårö och Visby innerstad till en kuliss för turister och rika sommargäster, säger konstnären Knut Stahle, starkt kritisk till utvecklingen.

Horisont kan nu presentera en aldrig tidigare gjord undersökning av hur ägarförhållandena i Visby innerstad ser ut i dag och hur den såg ut för 50 år sedan – och därmed också visa utvecklingen över tid.
Och siffrorna talar sitt tydliga språk – trenden över det senaste halvseklet är att innerstaden töms på fastboende, att de som äger fastigheter i Visby innerstad i allt högre grad är fastlänningar och gotlänningar boende på andra ställen än adressen i innerstaden (och även allt fler boende utomlands, även om de siffrorna är låga). Dessutom har andelen fastigheter som ägs av företag, inte sällan företag med sitt säte på fastlandet, mer än fyrdubblats på 50 år, och andelen fastigheter ägda av föreningar (varav majoriteten är bostadsrättsföreningar) har nästan fördubblats under samma tid.
Samtidigt trängs permanentboende fastighetsägare undan; de som är skrivna på sin innerstadsfastighet är bara hälften så många i dag jämfört med 1972.

Horisont har i siffrorna från 1972 utgått ifrån en undersökning som Gotlands Folkblad då gjorde. Under sju dagar i månadsskiftet januari-februari 1972 publicerade tidningen hur ägandet såg ut, kvarter för kvarter i hela innerstaden.
Redan då var tesen att allt fler fastigheter i innerstan användes som fritidshus men att ägarna var skrivna någon annanstans. Gotlands Folkblad hade dock inte sammanställt några exakta siffror, utan formulerade sig mer diffusa termer:
”Vi har gått igenom fastighetstaxeringslängden för 1971 för att se vem som är ägare till fastig-heterna inom murarna och måste konstatera att de i rätt hög procent ägs av personer som inte är mantalsskrivna där. En stor del är sommargotlänningar, men det är också förvånansvärt många landsbor och Visbybor som äger fastighet i Visby, där de inte bor själva.”

Horisont har UTgått från GF:s siffror, räknat samman dem och i viss mån också kompletterat dem då statistiken inte varit helt komplett.
Detta visar att av totalt 850 fastigheter som då kunde listas i Visby innerstad, ägdes 542 av personer skrivna på adressen. Med andra ord, 64 procent av ägarna bodde i aktuell fastighet.
Den ”stora andelen” sommargotlänningar, som GF refererade till, alltså privatpersoner skrivna på en adress på fastlandet, var 83 till antalet – det vill säga cirka 10 procent – och de ”förvånansvärt många landsbor och Visbybor” som ägde en fastighet där de inte bodde, var 1972 blott 16 stycken; de utgjorde med andra ord mindre än 2 procent av totalen.
50 fastigheter (knappt 6 procent) ägdes 1972 av föreningar eller organisationer i någon form, exempelvis sällskapet DBW och Gotlands fornvänner.
Dåvarande Gotlands kommun ägde 38 fastig-heter (4 procent), lika många som ägdes av företag. Exakt lika många ägdes också, måhända något oväntat, av dödsbon.
Näst intill obetydligt få fastigheter var statligt ägda eller ägdes av Svenska kyrkan. Blott två fastigheter ägdes av privatpersoner skrivna utomlands.

Åren går. Allt oftare väcks frågorna om när gränsen är nådd, om Visby innerstad helt och hållet ska komma att förvandlas till en kuliss för turister på sommaren och stå tom och mörk, tyst och öde på vintern. Konflikten mellan besöksnäringen och dem som lever och verkar i innerstaden året runt är ständigt närvarande och föremål för återkommande diskussioner.
Sommaren 2017 skrev Horisont en artikel med överrubriken ”Vem äger Visby?”. Där höjdes många oroliga röster från personer som såg tecken på att Visby riskerar att gå samma öde till mötes som exempelvis Venedig eller Florens i Italien, eller Gamla Stan i Stockholm – stadskärnor som utvecklats till mycket attraktiva besöksmål där näst intill all verksamhet riktas mot turismen men som i princip helt saknar ett genuint, normalt vardagsliv med åretrunt-bostäder, mataffärer och förskolor.
”I Visby har innerstaden varit hela stadens centrum med viktiga butiksstråk och länge arbetade kommunens personal här. Men nu sker det en förändring som går ganska snabbt. Turismen tar mer plats och andelen fritidshus ökar, samtidigt som kommunen har flyttat ut och Adelsgatan blivit svagare som affärsstråk”, sade då stadsarkitekten Christian Hegardt till Horisont.
Samtidigt påpekade han att det ännu inte gått ”för” långt i Visby, att det fortfarande finns biografer, förskolor och skolor i innerstaden som bidrar till det vardagliga livet för gemene Visbybo.
Att kommersiella krafter råder kan till en viss gräns vara bra för staden, det tycks ändå de flesta hålla med om. Däremot råder det delade meningar om var den gränsen går.
”Det finns en gräns där de levande funktionerna riskerar att slås ut. Till slut blir det mindre intressant att besöka en stad som saknar genuint liv. Jag skulle säga att vi i Visby står någonstans där vi fortfarande kan påverka”, sade Region Gotlands dåvarande världsarvssamordnare Elene Negussie till Horisont 2017.

Numera är det Louise Hoffman Borgö som är regionens världsarvssamordnare. Horisont har träffat henne för att prata om situationen i Visby innerstad, och hon är inne på samma spår som sin företrädare på posten.
–Vem som äger fastigheterna i världsarvet är avgörande för hur de används. Det är viktigt att det bor människor i innerstan, men hur många måste bo här? Det finns inget konkret svar på, men det är självklart att det måste finnas en viss mängd människor året runt för att staden ska förbli levande, säger Louise Hoffman Borgö.
Hur ser då ägandet ut i dagsläget? Och åt vilket håll tycks utvecklingen gå? Någon konkret undersökning av detta av större slag har inte gjorts av regionen.
Men med de konkreta siffrorna från 1972 i färskt minne har Horisont gjort en likadan undersökning av ägandet i dag, 2022, baserat på uppgifter från Lantmäteriet.
Trenden är tydlig. Andelen privatpersoner som är skrivna på sin innerstadsfastighet har mer än halverats, från 64 procent till drygt 30 procent. Färre än 300 fastigheter bebos permanent av sin ägare – jämfört med 542 för 50 år sedan.
Andelen privatpersoner skrivna på fastlandet som äger en innerstadsfastighet har mer än fördubblats, från 10 procent till drygt 22. I reda siffror ägs 216 fastigheter av privatpersoner skrivna på fastlandet (jämför det med 83 fastlänningar 1972).
Andelen privatpersoner skrivna på Gotland, men inte på den aktuella innerstadsfastigheten, har mångdubblats från knappt 2 procent till nästan 10 procent (87 fastigheter).
Andelen fastigheter som ägs av företag har ökat explosionsartat, från 4 procent (38 fastigheter) till 18 procent (172 fastigheter) – och av dessa har cirka 30 procent sitt säte på fastlandet, inte i Visby.

En kraftig ökning ses också bland fastigheter ägda av föreningar och organisationer; i den kategorin har ägandet ökat från 6 procent till 11 procent. Precis som 1972 äger framför allt DBW och Gotlands fornvänner en del, men den absoluta majoriteten av ökningen beror på att antalet bostadsrättsföreningar skjutit i höjden.
I Sverige blev det möjligt att bilda en bostadsrättsförening redan 1930 då en ny bostadsrättslag stiftades, men i Visby innerstad fanns ingen bostadsrättsförening registrerad som ägare till fastigheter i innerstan 1972. Nu, däremot, finns det enligt Horisonts uträkningar över 70 bostadsrätter innanför murarna.
Hur det enskilda ägandet ser ut av lägenheterna i respektive bostadsrättsförening förtäljer dock inte den här statistiken; känt är att inom vissa bostadsrättsföreningar ägs majoriteten av lägenheterna av personer skrivna på annan ort, medan det i andra är tvärtom. Men någon total bild av hur ägandet ser ut på bostadsrättsnivå finns alltså inte.

Som kartorna som ingår i denna artikel visar, råder stora skillnader mellan olika kvarter i innerstaden. En del kvarter har förblivit i princip oförändrade under det halvsekel som undersökningen spänner över, medan andra kvarter helt har bytt karaktär och förvandlats från områden där mer eller mindre alla fastigheter bebos året om till att bli kvarter där det är tomt och igenbommat en stor del av året.
En del använder begreppet ”timerkvarter” om dessa områden, alltså kvarter som domineras av hus som står mestadels tomma under vinterhalvåret och där lampor i fönstren är satta på timer så att de tänds och släcks automatiskt vid på förhand inprogrammerade tider.
I artikeln från 1972 utpekades kvarteren på Klinten, längs Norra respektive Södra Murgatan samt innanför Kruttornet som områden där många av husen ”står tomma vintertid” och där det ”blivit allt mer populärt att skaffa sig ett eget sommarresidens i Visby”.
Och den trenden tycks hålla i sig; om man ska anse andelen icke-fastboende ägare i de områdena 1972 som stor, så är den gigantisk nu 50 år senare. Självklart kan en bostad vara åretruntbostad även om det inte är just ägaren som bor där, men när det gäller just ägarbilden så är trenden tydlig.

Hur ska man då gå till väga för att Visby innerstad inte ska gå samma öde till mötes som tidigare nämnda Florens, Venedig och Gamla Stan? I detta nu pågår inte mindre än två olika projekt som ska hjälpa till att komma fram till detta, och i ett av dem är Visby hela världens pilotprojekt.
Icomos är ett världsomspännande nätverk bestående av experter inom världsarvsfrågor och kulturarv. Bland Icomos uppgifter finns att utvärdera hur världsarven runt om i världen sköter sig och tas om hand, och de hjälper Unescos världsarvskommitté med olika former av expertutlåtanden.
Under första halvan av juni i år befinner sig en delegation från Icomos – med representanter från Schweiz, Frankrike och Australien – i Visby för att ta fram en modell för hur man ska beräkna det som på engelska kallas ”recilience” i tidsperspektivet 30-50 år. På svenska kan recilience närmast översättas till motståndskraft; det handlar då om hur ett världsarv ska kunna stå emot eller anpassa sig till förändringar som hotar eller påverkar världsarvet, men samtidigt kunna förändras och utvecklas på ett sätt som gynnar, eller åtminstone inte skadar, världsarvet.
–Det handlar om hur vi som stad ska kunna fortsätta vara levande fast den är i förändring, säger Louise Hoffman Borgö.
Pilotprojektet ägs av Icomos och Unescos världsarvskommitté och själva besöket i Visby samordnas av Länsstyrelsen på Gotland, men Region Gotland är delaktig, liksom Stockholm Resilience Center (som är underordnat Stockholms universitet).
–Under besöket kommer vi att testa ett verktyg, framtaget av Stockholm Resilience Center, en metod för att kunna genomföra scenarier om framtiden och göra jämförelser på ett rättvisande sätt.
Projektbeskrivningen må låta väldigt teoretisk och administrativ, men syftet och förhoppningen är alltså bland annat att hitta metoder för att kunna hitta sätt att låta den genuina staden, dess funktioner och invånare leva parallellt med turiststaden och besöksnäringen.
– Turismen ger oss ett fönster att presentera världsarvet, men det måste det finnas ett bra samarbete mellan besöksnäring och världsarv – lyckas vi med det är det en win-win-situation, menar Louise Hoffman Borgö.

Det andra projektet som också pågår i detta nu tituleras ”Resan mot en hållbar Hansestad”. Här är Tillväxtverket projektägare, med Länsstyrelsen på Gotland, Region Gotland, Visby Centrum, Gotlands förenade besöksnäring, Uppsala universitet campus Gotland och Gotlands museum som samarbetspartners.
I maj i år hölls en konferens i Stockholm som start på projektet som sedan pågår under det kommande året.
Hansestaden Visby och Visby världsarvsstad är förvisso två olika administrativa begrepp, men i mångt och mycket handlar det om samma problem och samma mål; formellt är det också just ”the Hanseatic town of Visby” som förts upp på Unescos världsarvslista.
Att hitta en balans mellan turismen och världsarvet/Hansestaden, att jämna ut besöksflödet över tid och att sprida ut besökarna på olika platser under den period då besökstrycket är som störst, hör till några av nötterna som måste knäckas.
–Många tycker att det är för mycket folk i innerstan sommartid. Och så kan det vara; vi vill ju att många ska besöka Visby – men inte på samma ställen samtidigt, menar Louise Hoffman Borgö.
–Det finns egentligen ingen konflikt mellan utveckling och bevarande. Alla har egentligen samma slutmål, att alla ska kunna leva i balans med varandra och att staden ska utvecklas till det bättre. Men hur det ska gå till, det är där vi ofta tycker olika.

När det gäller Visbys status som världsarv, vilket staden utsågs till 1995, vilar den på två av de tio kriterier som finns – minst ett kriterium måste uppfyllas för att en plats ska föras in på Unescos lista över världens världsarv.
Enligt argumentationen som gjordes inför beslutet att utse Visby till världsarv – en argumentation som tidigare nämnda Icomos utförde – anses Visby uppfylla kriterium 4 och kriterium 5.
Kriterium nummer 4 handlar om Visbys rent fysiska särprägel; som ringmuren, gatunätet, de små gränderna, taklandskapet och de gamla bulhusen. Kriterium 5, å sin sida, är av mer immateriell natur; där tar man fasta på att staden behållit sin medeltida känsla, att Visby behållit funktionen som stiftsstad, och att den är en levande stad där det finns ett genuint liv och där människor bor och verkar till vardags – att det inte är en ”museistad”. Eller om man så vill, en kuliss.
–Generellt handlar det om att Visby innerstad har en hög autenticitet, är tydligt avgränsad, har bevarats bra, och har en skarp lagstiftning och vårdplan för att bibehålla detta, säger Louise Hoffman Borgö.
Icomos betonar också värdet i att ha en mångfald i ägandet (”multiple ownership”) av innerstaden, och anser att Visbys enskilt viktigaste kvalitet som världsarv är själva stadsbilden:
”The urban fabric and overall townscape of Visby is its most important quality, and this Is entirely authentic within the area proposed for inclusion on the World Heritage List.”
Visby dragningskraft bygger i mångt och mycket just på att det är en levande stad; det är ett faktum som inte får negligeras eller förminskas, menar många som Horisont pratat med.
–Som besökare vill man ju se det äkta, man vill se ett vardagsliv, menar Louise Hoffman Borgö.

Frågan om ett levande vardagsliv fick extra uppmärksamhet och debatterades häftigt i samband med att Region Gotland (dåvarande Gotlands kommun) 2010 flyttade ut hela sin administration från lokaler i Visby innerstad till lokaler på Visborgsområdet (före detta regementet).
I samma veva flyttade även Länsstyrelsen på Gotland från innerstaden till Visborg (även om landshövdingens residens ännu finns kvar i innerstaden), och den kommunala kulturskolan lämnade innerstaden för nya lokaler på Säveområdet.
–Det ändrade helt klart karaktären på innerstaden, från en mer administrativ stad, när både kommunen och länsstyrelsen flyttade ut. Kritiker menade att färre personer åt lunch eller spontanhandlade i innerstan då. Men samtidigt, de lokaler som region och länsstyrelse lämnade fick ju nya verksamheter i stället, både bostäder och kontor, menar Louise Hoffman Borgö, som därmed inte vill dra på alltför stora växlar just gällande kommunens och länsstyrelsens flytt ur ett rent kommersiellt perspektiv.
–Däremot finns det helt klart ett symboliskt värde i att Region Gotland finns i innerstaden, inte minst när det kommer till världsarvsfrågor, betonar hon och lyfter fram två fastigheter som börjat sjuda av nytt liv:
–Donnerska huset har blivit lite av en ”hub” med bland andra Visby Centrum, Tillväxt Gotland och Gotlands förenade besöksnäring, och även Gotlands kulturrum i gamla kulturskolan (där även Horisont numera har sin redaktion, reds anm) har ju många hyresgäster som ger innerstaden liv.

För några år sedan diskuterades det huru-vida Region Gotland borde sälja av en del av sitt fastighetsinnehav i innerstaden. En del ville få det till att det borde göras för att få in pengar, andra menade att skälet till försäljning snarare torde vara att vissa fastigheter lämpar sig bättre i privat regi än i kommunal/regional. I Horisontartikeln 2017 var världsarvssamordnaren Elene Negussie mycket tydlig med att hennes ståndpunkt var att regionen inte skulle sälja av fler fastigheter:
”Att sälja ännu fler skulle vara en farlig utveckling. Det kommer att påverka gentrifieringen och blandningen av funktioner och lämna stadens utveckling helt till marknadskrafterna”, varnade hon.
Och även om en och annan försäljning har gjorts genom åren, så ligger det kommunala ägandet i dagsläget på ungefär samma nivå som 1972. Region Gotland äger ett 40-tal fastigheter, inklusive de där det helägda dotterbolaget Gotlandshem står på lagfarten. Ingår gör också ett mindre antal obebyggda fastigheter, som ett par tomter längs muren i öster, och en del mark runt omkring ruinerna – själva ruinerna ägs dock av Statens fastighetsverk, men i de flesta fall äger regionen omkringliggande mark.

Att förbli ett världsarv när man en gång väl blivit det, är dock ingen självklarhet – även om det ska mycket till för att Unesco ska stryka ett världsarv från sin lista. Detta har hittills hänt bara tre gånger.
I fjol förlorade brittiska Liverpool sin status som världsarv sedan man – enligt Unesco – i alltför hög grad förändrat sitt hamnområde, med både rivningar och nybyggnationer som avvek från ursprungskaraktären. Även Elbes dalgång i tyska Dresden har förlorat sin världsarvsstatus (2009); detta föregicks dock av en segdragen debatt, där man till slut i praktiken landade i att en planerad ny bro som skulle underlätta trafiken i området var värd mer än världsarvsstatusen.
Det första världsarv att någonsin förlora sin världsarvsstatus var antilopreservatet i Oman, som ströks 2007 sedan omfattande tjuvjakt och försämrade förutsättningar i habitatet nästan helt hade utrotat den population av antiloparten onyx, som levde i området.
Det förhistoriska stenmonumentet Stonehenge i sydvästra England har också riskerat att bli av med sin status som världsarv, då en drygt tre kilometer lång vägtunnel planerades i området. Under 2021 förklarade därför Unesco att platsen värde som världsarv kan komma att påverkas kraftigt om tunnelbygget blir av.

Att berövas världsarvsstatusen är dock ingenting som sker över en natt. Precis som Unesco har en lista över alla världens världsarv, så finns också en lista över hotade världsarv. Där placeras världsarv när Unescos världsarvskommitté fått tydliga signaler på att de betydande kriterierna för ett visst världsarv markant tycks ha förändrats.
Liverpool stod på ”svarta listan” i över tio år, innan man slutligen formellt ströks från världsarvslistan.
Frågan om huruvida Visbys världsarvsstatus är hotad, väcktes senast 2019 då debatten kring det så omtalade bulhuset vid Södertorg var som mest hätsk. Turerna var många, fastighetsägaren ville först flytta och sedan riva både bulhuset och intilliggande byggnader; han fick rivningslov från byggnadsnämnden vilket överklagades ända upp till regeringen, som ansåg att rivningslovet faktiskt gick emot riksintresset, och det hela slutade med att rivningslovet för bulhuset kvarstod men att övriga byggnader inte fick rivas.
Men hur det än blev, så står bulhuset ännu kvar, och någon faktisk risk för Visbys världsarvsstatus var det egentligen aldrig, menar Louise Hoffman Borgö.
–Nej, inget av Sveriges världsarv (Sverige har 15 världsarv, reds anm) har någonsin legat på listan över hotade världsarv, och där ska vi heller aldrig behöva hamna. Sverige har bra rutiner för hur världsarv ska hanteras, och hur de ska bevaras, menar Louise Hoffman Borgö, som innan hon fick tjänsten som världsarvssamordnare inom Region Gotland (med världsarvet Visby som sin huvud-fråga) jobbade med samma titel inom Riksantikvarie-ämbetet och då hade alla Sveriges världsarv på sitt bord.

Åter till siffrorna och trenden att de permanentboende fastighetsägarna blir allt färre. En av dem som bor i Visby innerstad, dock i lägenhet, är Knut Stahle. Han är konstnär och har länge engagerat sig i frågan om Visby innerstads utveckling och om den pågående gentrifieringen. Gentrifiering är den term som används då ett populärt område börjar bebos av nyinflyttade invånare som har en högre inkomst än de ursprungsboende, eller då områden genomgår påkostade renoveringar eller nybyggnationer som gör att kostnaderna för att bo och leva i området stiger – och i förlängningen gör det svårare för den redan existerande befolkningen att fortsätta bo och leva på platsen.
När han får siffrorna presenterade för sig är han inte förvånad över utfallet:
–Det är en utveckling som liknar den som finns även på andra håll, en centralisering av ägande och kapital och en gentrifiering av innerstan, säger han och drar paralleller även till delar av den gotländska landsbygden, som Östergarnslandet, Fårö och flera kustnära områden.
–Jag kommer själv från Östergarnslandet, och många av de hus där mina kompisar bodde när jag var liten är nu lyxrenoverade sommarbostäder. Att antalet åretruntboende går ned, oavsett om det är på Östergarnslandet eller i Visby innerstad, drar också med sig en massa problem; underlaget för skolorna går ned, utbudet av tjänster och varor försämras… En del fastigheter blir rena spekulationsobjekt där ingen bor och där det knappt ens bedrivs någon verksamhet för att värdet är så stort, äger han.
–Gentrifieringen är också ett problem för vissa yrkesgrupper; exempelvis kan fiskare få pendla långt för att ta sig till jobbet eftersom det är för dyrt att bo nära kusten där de bedriver sitt yrke.
Han drar också paralleller till exempelvis skärgården i Stockholm eller Göteborg, där utvecklingen är likartad. Även Koster på den svenska västkusten upplever samma problem.
–På en del öar i Stockholms och Göteborgs skärgård har utvecklingen gått så långt att de inte längre har några fastboende, säger han.
– När ägandet av fastigheter koncentreras till ett fåtal personer får dessa en orimlig makt över andras boendesituation. Det blir svårare för hyresgäster att sätta emot när ägaren höjer hyror, skiter i underhållsarbetet. I det privata fastighetsägandet går vinstintresset i regel före de boendes intresse. De nya ägarna vill göra mer vinst på fastigheterna och genomför ”renovräkningar” – det vill säga onödiga lyxrenoveringar som gör att de kan höja hyran. De boende tvingas flytta och byts ut mot rikare hyresgäster.
Just detta är ett problem också i Visby. Även om de flesta hyresvärdar sköter sig, så är exemplen många på oseriösa hyresvärdar som inte tar hand om sina hus och de lägenheter de hyr ut, och på åretruntboende människor som på grund av bostadsbristen tvingas tacka ja till kontrakt som innebär att de måste flytta ut över sommaren (då lägenheten i stället hyrs ut till mångfalt högre hyra till turister).
Horisont gjorde också ett reportage om detta under rubriken ”Med livet i en flyttkartong”, i nr 53, sommaren 2018; om människor – alltifrån läkare och studenter till barnfamiljer och restaurang-ägare – som tvingades ut ur sina bostäder över sommaren.

När det gäller Visby innerstad, ser Knut Stahle just det faktum att innerstaden är ett världsarv som en bidragande orsak till att trenden ser ut som den gör.
–Bilden av Gotland förenklas i marknadsföringen. Det handlar mer och mer om ett platsvaru-märke och man fokuserar på just bilden av Gotland, själva kulissbygget. Jag tror att just världsarvsstämpeln till viss del bidragit till detta. Den bidrog till att man till viss del designade om Visby för att staden skulle tillvändas turisterna. Som att man gick från att ha asfalt på gatorna till att ”åter-kullerstenifiera” innerstaden; det ser fint ut i gränderna men det är inte alltid så praktiskt, menar Knut Stahle.
–Platsmarknadsföring och turistmagasin säljer drömmen om att äga ett kalkstenshus på den magiska ön. Öns kuster, Fårö och Visby innerstad omvandlas till en kuliss för turister och rika sommargäster.

När Horisont pratar med Lennart Lindgren, boende i en bostadsrättsförening i Visby innerstad och aktiv i sällskapet DBW, fascineras han över de siffror som Horisont presenterar. DBW, grundat 1814, har ett innerstadsråd som ska upprätthålla sällskapets uppdrag, vilket enligt deras stadgar är att ”verka för något nyttigt för det allmänna” samt arbeta för att bevara ”Visby stads säregna skönhet och ålderdomliga prägel som kännetecknar Visby innerstad samt verka för lämplig utveckling av denna”.
Lennart Lindgren medger dock att frågan om Visbys utveckling sett till ägande, gentrifiering eller hur innerstadsfastigheterna används, inte är frågor som sällskapet arbetat aktivt med.
–Men det är väldigt intressant och det här är frågor som DBW kanske borde engagera sig i, säger han.

Ingen behöver dock stå som förlorare i kampen mellan en levande innerstad och ett attraktivt besöksmål, menar flera som Horisont pratat med, om fokus läggs på rätt saker. I tid.
–Det finns alla möjligheter för Visby att både och, både en levande stadskärna och ett häftigt besöksmål, säger Louise Hoffman Borgö.
–Men det sker inte av sig själv.