ROXYS KULTURKRÖNIKA 2026-10-02: Jag kommer hem sent en fredagskväll efter att ha varit på en spelning på Nunnan och försöker inom ett 30 sekunders intressefönster klämma in att min 17-åring, som ligger i sängen och läser Kafka, ska visa intresse för en köttbit som för ovanlighetens skull ligger i kylen och för en föreläsning av Jonna Bornemark som för en gångs skull kommer till Visby några dagar senare. Skulle säga att båda är ungefär lika sällsynta och matiga.
Under samma dag har jag haft en sms-konversation med min 15-åring om ifall han snälla, snälla, snälla kan gå på storbandsjazz på Visby strand med mig på lördag men han ska repa, vilket kanske kan ses som en okej anledning att säga nej.
På söndagen sen arrangerar Space kroki. Det är svårt, härligt och viktigt.
Det är lite finkultur, det är det.
Mången gång har jag stött på en kulturperson med stort K som inte alls fattar det här med Space att vi har låga trösklar eller att alla skulle kunna få vara välkomna i en gemensam ateljé, men så lyser det upp i den förvirrade blicken och de utbrister ”Just det! Ni kör kroki också va? ”
Det känns tryggt tror jag.
Men hur säljer man in en konstform vars främsta syfte är att misslyckas? Vi har kämpat med krokin, det är svårt att få anmälningar så att det täcker kostnaden för modellen.
Du får inte ens med dig nåt snyggt hem, du får med dig en bunt misslyckanden som du inte ens kan instagramma eftersom algoritmerna slår bakut av nakenheten.
Extremt svårsåld aktivitet, inte ens konstnärerna med stort K dyker upp.
Krokibilder är anteckningar, inte konstverk, säger min vän som är den av oss som förstår sig på att teckna, mer än mig som alltid vill ha händerna i allt och som byter om innan krokin för att annars blir jag full med kol och den här gången ska vi dessutom teckna med tusch och det vill jag inte vara full av när jag går hem…
Min vän brukar också göra en klok jämförelse mellan att teckna kroki och att äta sin broccoli.
När mina barn var små brukade jag ställa broccolin upp på deras tallrikar och säga att det var träd och att dom var en jätte som inte fick äta upp träden. Det funkade.
Jag skulle kunna beskriva krokiarrangemanget som utforskande och dialogdrivet kanske? Vi kollar ju alltid av om dom som tecknar vill ha långa eller korta sessioner eller om modellen är ok med en längre pose…
Sitter nämligen med ansökningar, det har varit arrangemangsstödsansökan och verksamhetsstöd-ansökan, nu är det projektstödsansökan och ansökningar om sponsring från lokala företag till Skaparverkstan för barn som vi ska öppna nästa år och jag märker att det här påverkar mitt språk och att för varje ansökning jag skriver tappar jag lite mer bort vad det var jag ville ansöka om pengar för att göra egentligen. Och varför ville jag det?
Jag ägnar alltså helgen åt att sälja in Jonna Bornemark och kött till en Kafkaläsande, blodfattig tonåring, storbandsjazz till en 15-årig trummis som gillar jazz, kroki till konstintresserade och kultur för barn och unga till region Gotland till ett vrakpris och allt känns lite som…broccoli.
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Louisa Johansson, ordförande och verksamhetsledare, Space – Rum för skapande.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
VEM ELLER VAD vill du läsa mer om? Har du tips på spännande människor eller händelser som vi bör gräva i? Mejla Horisonts redaktion på redaktion@hpress.se!
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
