Horisont har knutit till sig ett kluster av kulturengagerade och kunniga personer som redaktionens ögon och öron inom kulturen på Gotland. Varje tisdag publicerar Horisont ett urval av kulturhändelserna från veckan som gått.
Stina Hellberg. Foto Björn Ahlsén.
Harpospel i glesbygd
MUSIK: Gotlandsmusiken reser fem gånger årligen runt på öns landsbygd i en bygdegårdsturné. De kommer tillsammans med någon namnkunnig gästspelade professionell artist eller ensemble (som en bygdegård aldrig skulle ha råd med). Det ger oss musikintresserade ute i socknarna en unik möjlighet att ta del av kvalitetskultur.
I veckan var det dags för säsongspremiär när Dalhems bygdegård fick stå värd för en konsert med ett instrument man inte ser eller hör så ofta, inte ens i stora symfoniorkestrar. Det var harpisten Stina Hellberg som inför en fyrtiohövdad publik lirade på sin magnifika orkesterharpa (se foto). I sällskap hade hon Gotlandsmusikens blåsarkvintett.
Många av melodierna var Stina Hellbergs egna kompositioner. Och de var inte riktigt de vanliga tongångarna man hör från från hennes instrument; det visade sig nämligen att Stina har sin bakgrund och utbildning inom jazzmusiken. Och det verkade inte heller klarinettisten, Gammelgarnsfödda Kristina Lindby, väja för även om hon är klassiskt skolad. Att höra jazzkomp och improviserade solopartier på en harpa var en ny och kul upplevelse.
Det började tjusigt med Debussys välkända Clair de Lune där särskilt Lars Linnas flöjt lirade snyggt ihop med harpan. Vikarierande Fiona Jones vid oboen spelade under konserten nästan lika ofta på sitt engelska horn (oboe modell större, välkänd från Dvoraks nia) och gjorde det med glans. Jonathan Olofzon kändes säker och elegant på sina horn-stämmor i Habaneran ur Bizets Carmen och Alice Quale var där som vanligt lika trygg som snygg vid sin fagott.
Publiken visade sig mycket nyfiken på det pampiga instrumentet och Stina berättade om harpans historia och konstruktion och bjöd också in publiken till en frågestund.
Konserten avslutades med välkända My favourite things ur Sound if Music. Sedan klappades det naturligtvis in ett extranummer och det blev ”Naima” av en av Stinas stors favoriter: John Coltrane. Detta jazzörhänge från 1959 inleddes med en improviserad (?) melodislinga på harpan där Stina Hellberg fick jobba med det för hennes instrument inte helt lättspelade verket. Men man såg samtidigt hur hon förlorade sig in i jazzens irrgångar och hon lyckades t.o.m. böja några särskilt blå toner.
Så vi fick gå hem denna ljumma onsdagskväll med sextiotalsmusik i form av både musikal och jazz färskt klingande i öronen. Lite otippat men inte helt fel.
Björn Ahlsén
Olle Jansson. Foto Björn Ahlsén.
En emeritus gör succé
TEATER: Jag har de senaste åren varit ganska ointresserad av Länsteaterns utbud. Det har varit lite för mycket musikal och komedi och för lite dramatik för min smak. Jodå, Månsken och Magnolior var både kul och dramatisk med bra skådespeleri, men skrattfesten Föreställningen som havererar kändes bara onödig. Varför de pjäsvalen? Kampen för framtiden om Rachel Carsons Tyst vår kändes rätt i tiden, men varför göra en dystopi till musikal med små söta dansande fjärilar?
Men satsningen på en Teaterfestival i oktober med sex olika gästspel ser jag mycket fram emot. Den började, kan man säga, redan i fredags när det var premiär för en av de föreställningar som ingår däri. Och där fick jag mitt lystmäte! Sjonhems egen Ernst-Hugo (!), före detta rektorsrådet vid Campus Gotland Olle Jansson, spelade filosofen Wittgenstein, som sittandes grubblandes vid världens ände (Land End, I presume), långt ifrån Cambridge, såg tillbaka på sitt liv.
Olle Jansson gestaltade denne lätt neurotiske man på ett särdeles imponerade sätt. Skådespelarens nerviga händer i håret, i nacken, i ansiktet, hans mimik där ögon, mun och näsa ständigt skiftade form… Depressiva moment blandade med halvgalna skratt visade på en äldre man som idag hade åsatts ett antal bokstavskombinationer. Olles skådespeleri visade i en ordsvällande 70-minuter lång monolog hur geni och galenskap kan gå hand i hand. Han ångrade sina tidigare skriverier som han på äldre dar helt hade omvärderat. Han ångrade och ville bränna alla sina skriverier men var samtidigt angelägen att ge ut nästa bok. Han hade valt ensamheten i en ensligt belägen stuga men tyckte sig vara en dålig eremit som samtidigt längtade efter vänskap och långa samtal. Denna kluvenhet gick igen både i handlingen och i skådespelarens rörelsemönster och tonfall.
Stort skådespeleri, helt enkelt. Med stående ovationer med tre inrop från en jublande fullsatt salong. Och särskilt imponerande som den som pluggat in 30 sidor manus var av en aktör som tillbringat de senaste 15 åren som akademisk byråkratchef på Campus Gotland. Visserligen med en lång bakgrund vid teatern och som rektor för Teaterhögskolan men som bara gjort mindre filmroller under dessa år.
Olle Jansson har också under många år varit styrelseordförande för Författar- och översättarcentrum uppe på Klinten bakom domkyrkan och det var i den funktionen jag lärde känna honom. Kanske därför jag blev extra imponerad av att se denne man förvandlad, live inför mina ögon, till stor skådespelare. Jag hoppad nu att han fortsätter satsa på skådespeleriet när nu hans bana på Universitet är avslutad. Jag kan bara önska Rektorsrådet emeritus varmt lycka till med resten av livet.
Björn Ahlsén
