För tio år sedan utpekades dricksvattenförsörjningen på Gotland till riksintresse – ett skydd som sedan tycks ha fallit i glömska och helt hamnat i skymundan, till förmån för riksintressen som i stället tillvaratar industrins behov.
Hur blev det så? Horisont granskar dricksvattnets status.
Nästan på dagen för tio år sedan utsåg Havs- och vattenmyndigheten dricksvattenanläggningarna i bland annat Tingstäde och Visby till riksintresse. Ett starkt skydd, avsett just att skydda dricksvattenförsörjningen. Men vad har hänt sedan dess?
I de otaliga domstolsförhandlingar där risken för dricksvatten varit ett av orosmolnen har förvisso både regionen och länsstyrelsen tryckt på hotet mot vattnet, men man har inte alls använt riksintresset som argument för sin sak alls i samma utsträckning som motståndarsidan. Tvärtom har det ofta sagts att det inte finns något riksintresse för vatten, vilket gjort att kalkstensbrytning och cementtillverkning – vilka båda numera har riksintressestatus – ansetts ha ett starkare skydd än vattnet.
–Det finns inget riksintresse för just vattentillgång, sade exempelvis Gotlands regionstyrelseordförande Meit Fohlin (S) i en intervju med Horisont i december 2024, då hon beskrev motsättningarna mellan kalkstensbrytning och vatten som ”en jättemålkonflikt”.
