Kultur-tisdag: Festligt och stämningsfullt

MUSIK: Vis(by)festivalen 2026 – vilken musikfest. En lång rad etablerade musikanter inom lite olika genrer och några nykomlingar, alla förenade under beteckningen Singer/songwriter. Dvs det ska vara musik – inte nödvändigvis visor – med text och musik av den som framför dem. Inga covers (Charlie Chaplin undantagen) och ingenting förinspelat.

I år var det 11 olika akter i programmet med sammantaget 25 medverkande musiker. Från gamla svenska rävar som FJK, Toni Holgersson och paret Svante och Katarina Henrysson till 3 utländska gäster (USA och Tyskland) samt några nykomlingar i form av unga systrarna Alice och Elsa Westling (vars pappa Dag f.ö. nyligen turnerat med irländsk folkmusik på öns bygdegårdar) och blott 14-åriga Kima Hejbel, som med sitt originella uttryck var en av årets pristagare i musiktävlingen Imagine Gotland.

De tre tre importerna Pat Carter, Kristina Jacobsen och Drew Young som gjorde ett timslångt s.k. in the round avslutade med var sin gura och var sina sånger festivalens första halva.

Vi som lyssnade fick sedan lyss till de gotländska musikanterna i Lazy Afternoon med sin americana-spelglädje och av gitarrbyggaren och tidigare hårdrockaren Stefan Leosons nyskapelse Catcher Evo i samma genre.

Som vi sedan sög i oss av Romabon Tomas Boströms existensiella texter och intelligenta och roande mellansnack. Och inte blev hans halvtimme sämre av att han som avslutning bad sina vänner Toni Holgersson och Emil Svanängens (aka Loney Dear) att sitta in i låten Komma hem igen. Den tog.

Vi som varit med ett tag fick återigen bekanta oss med de stilsäkra och rutinerade charmtrollen i FJK, som nu är inne på sitt 43:e år! Den stilige Mats Klingström på välljudande sologitarr, den sprallige numera Bungebon Christer Jonssson Tolv med sitt rufsigare gitarrspel och charmören Anders Forsslund vid ståbasen, alltid med färgglad skjorta och röda boots, sjöng tonsäkert sina stämmor och avslutade med Christers fina ”Ett litet steg”.

Det ”värsta” inslaget stod dock Svante Henrysson för. Kanske inte alla som vet att den Vamlingbon är en av världens främsta cellister… I den egenskapen rev han iallafall – med båda händernas fingrar plus en stråke som löpte amok över det säregna instrumentet i ett blixtsnabbt tempo och i märkliga figurer – av en egen nyskriven komposition (som jag tyvärr inte hörde titeln på). ”Alltså, så där kan man väl inte spela?!” utbrast t.o.m. hans partner in crime Katarina Henrysson när applåderna till slut klingade av. Och sedan tog hon,  med sin smått unikt tonsäkra sopran, över i några jazziga saker i konstiga takter. Så snyggt.

Toni och Emil avslutade hela kvällen. Loney Dear med sin egnsinniga sång och säregna ackord och tonslingor på sin NordStage4 och Toni med känsliga och bitvis sorgliga självutlämnande texter. Det som satte sig hos mig var Emils mycket speciella tolkning av Charlie Chaplins ”Smile” och Tonis ”Så mycket vi vill (att kärlek ska vara)”.

Annika Fehling ska avslutningsvis ha stort cred som festivalens skapare och hårt arbetande motor. Men hon stod naturligtvis också på scenen med sina tre capon och med nya trion Nordic Sisters tillsammans med Saga Staräur Björling och Maria Blom (som tyvärr inte kunde medverka så trion blev denna kväll en duo). De levererade såväl lyriskt finstämda saker på Sagas folkharpa som vildsint gitarrdäng och fantastiskt fin stämsång.

Vilket fantastiskt fint program vi bjöds på. Med finfina musikanter och finfin stämning. Och, icke att förglömma, ett svinbra ljud som rattades av veteranen Stefan PA-kompaniet Olsson!

Det blir mycket svårt att överträffa denna upplevelse nästa år när festivalen tjugoårsjubilerar.

Björn Ahlsén (text & foto)