Horisont har knutit till sig ett kluster av kulturengagerade och kunniga personer som redaktionens ögon och öron inom kulturen på Gotland. Varje tisdag publicerar Horisont ett urval av kulturhändelserna från veckan som gått.
Oskar Lindström och Josef Karnebäck. Foto Björn Ahlsén.
Musikaliska giganter i Sanda
MUSIK: I torsdags kväll bjöd musikanterna Oskar Lindström och Josef Karnebäck på en av årets absoluta musikaliska höjdpunkter. I en fullsatt Sanda kyrka gick de loss på musik av Lars Jansson, Oscar Petersons favoritblues Gravy Waltz och Gullins örhänge Danny’s dream. Vi fick också höraStaffan Lintond En liten visa till Karin särskilt framförd till Oskars nyfödda dotter med samma namn. De gjorde även sin improviserade version av Jan Johansson jazztolkning av en Gånglek från Älvdalen och Burt Bacharachs I’ll never fall in love again (tyvärr utan Dionne Warwick),
What do u get when u fall in love? Jo, du får två musikaliska begåvningar, två unga ekvilibrister i form av en kanonsäker pianist vars fingrar besvärsfritt flyger fram på sitt Nord utan några notblad; musiken kommer inifrån. Och du får en kontrabasist som tonsäkert och med största intensitet angriper strängarna och känslofyllt dansar med sitt stora kurviga instrument.
Du får en konsert där inte en enda låt liras utan minst ett inspirerat improvisationsavsnitt (där det ibland t.o.m. plötsligt dyker upp några takter från en helt annan melodi). ”Vi hittar på i stunden” som Oskar förklarade det. Och du får ett gig där och inte en låt spelas utan att de båda musikanterna utbyter blickar och leenden. Man ser att de verkligen gillar att lira ihop!
Efter rungande applåder och stående ovationer fick vi som encore höra Jaco Pastorious signatur The chicken, som Oskar tyckte kanske var lite för svår som extranummer. Men det var den uppenbarligen inte, den flög fram lika flinkt och lätt som resten av konserten.
Tack, Oskar och Josef! Och Grattis till oss som fick lyssna. Ett grattis även till Gotlanddmusiken som har dessa två behåvade musiker i sitt stall.
Björn Ahlsén
Karin Nyman, Ineta Svärd och Annica Yttergren. Foto Bertil Thorslund.
Kvinnor gör kvinnor rättvisa
MUSIK: I Grötlingbo kyrka på kvällen den 4 augusti gjorde Karin Nyman, Ineta Svärd och Annica Yttergren tillsammans ett program där all musik skrivits av kvinnor. Det blev spännande och det blev bra. Många kom och fick lyssna till både förväntat – Hildegard av Bingen, Nadia Boulanger och Elfrida Adrée – och mindre väntat. Att Clara Schumann var en fantastisk pianist, jodå, men att hon skrivit sånger? Karin sjöng två och det får hon gärna göra fler gånger. Ineta spelade fint, men jag önskar att församlingen ville satsa på ett bättre instrument, det är både Ineta och musiken värd.
Annica sjöng två sånger av Agathe Backer Grøndahl och pianissimot i Mot kveld finns kvar i mig.
Programbladet var ambitiöst och gav viktig bakgrund till vad vi fick höra. Karin sjöng fint en sång av Fanny Hensel. Och vem är nu det? Jo, hennes bror känner vi till, Felix Mendelsohn-Bartholdy. Fanny var väl så begåvad och skicklig, men deras eländiga far begränsade Fanny och stöttade Felix. Man ryser. Det är visserligen kring 200 år sedan, men ändå.
Ineta framförde ett par orgelstycken. Jeanne Demessieux var uppenbart i mitten av 1900-talet en av de stora. Framförallt var hon organist, men också kompositör. Hon var ungefär samtida med Marie-Claire Alain, men blev bara 47 år gammal. Dock hann hon mycket, t ex att spela på Elisabeth II kröning i Westminster Abbey.
Lūcija Garūta var mer pianist än organist, men Ineta spelade hennes Meditācija på orgel. Lūcija verkade i Lettland, det land Ineta själv kommer ifrån och det kände vi i publiken tydligt att det stycket låg henne varmt om hjärtat.
Konserten avslutades med Jag vet en dejlig rosa och visst är det en folkmelodi från 1500-talet. Men jag blev påmind, av någon med bättre minne än jag, att Alice Tegnér gjorde en bearbetning som är den vi nu sjunger. Så även det stycket platsade under rubriken Kvinnor i musiken.
Vad ska vi då ta oss till med Aurelius Ambrosius som på 300-talet skrev musiken till Världens frälsare kom här? Jag såg det som ett erkännande av att det också finns Män i musiken. Karin sjöng två verser och publiken/församlingen sjöng den sjunde, stående eftersom den var *-märkt. Tur att den kom i början av programmet så att vi därefter kunde hänge oss åt kvinnorna.
Den här konserten var för mig och hustrun slutet på en lång dag på Sudret. Bättre hade vi inte kunnat önska oss.
Bertil Thorslund
Slagverkbonanza i ruin
MUSIK: Fem tisdagar i rad har vi i den ideella Föreningen Roma kungsgårds framtid arrat konserter i klosterruinen. Det hsr varit en mycket varierat program med folkmusik och gutamål, poesi och visor, rockigt ös och politiska sånger. Och fler politiska sånger blir det just ikväll när Mats Barre och Roger Bergwall kommer att ge en lång rsd sv Mikael Wiehes odödliga sånger.
Men förra veckan var det slagverk för hela slanten med the Global Percussion Network. Scenen fick byggas ut för att få plats med en vibrafon, ett trumset och två gigantiska marimbor. Vid vibrafonen stod sommargotlänningen Anders Åstrand, en musiker och komponist med en lång och framgångsrik karriär, både här hemma och på stora scener i USA. Han hade marimba-sällskap av Daniel Saur, som är en tungviktare inom kammarmusiken med bakgrund i bl.a. Neo-ensemblen in Norrbotten (som ofta medverkat i Tonsättarskolans Ljudvågor), och Rolf Landberg, en mycket bred slagverkare och trummis som undervisar vid Ingesund och som denna kväll hade gjort en avstickare till Gotland från Magnus Ugglas pågående sommarturné! Dessutom gästade den rutinerade amerikanske batteristen John Wittman.
Kvartetten serverade ett fyrverkeri av toner och rytmer, både vildsinta och harmoniska, i verk komponerade av Åstrand. Det milt klingande ljudet från hans vibrafon ljöd vackert och ibland busigt tillsammans med det mjukare soundet från träplattorna på marimborna, som också ofta stod för styckenas dova och djupa basgångar. Allting uppbackades av Wittmans säkra och infallsrika trumspel. Störst uppskattning från publiken fick gruppens lek med pingisbollar (!) och ett intensivt nummer där alla fyra tillsammans improviserade en intensiv tirad på olika sorters trummor.
Nämnas bör också Janne Pettersson, ljudtekniker som oftast rattar spakarna till helt annan slags musik. Här fick han jobba hårt med mickarna och balanserna och lyckades så bra med det att han fick både musikernas och publiken välförtjänta uppskattning.
Björn Ahlsén
Konstnärlig bredd och kraft i samlingsutställning
KONST: 30 konstnärer från hela ön presenterade tillsammans 90 verk och speglade hela den gotländska kreativiteten, bredden och konstnärliga kraften när Roxy Konsts samlingsutställning visades på Konstmuseet i Visby.
Besökarna mötte ett rikt och varierat urval av samtidskonst av konstnärer med stark anknytning till Gotland. Här samsas måleri, grafik, fotografi och textil med olika uttryck och perspektiv som tillsammans skapar en inspirerande och mångfacetterad utställning.
De före detta Konstmuseets lokaler har under tre år blivit en viktig mötesplats för RoxyKonstgrupp – en plats där både etablerade och autodidakta konstnärer får utrymme att visa sina verk och möta publiken. Samlingsutställningen visades 30 juli till 9 augusti.
Bosse Bjällstrand
Gycklargrupp återberättar Illiaden
ELDSHOW: Affischer för Gycklargruppen Trix eldshower är en vanlig syn i Visby under augusti månad och även i år utför de föreställningar både i St Karins ruin och i Nordergravar. Denna skribent är själv aktiv eldartist sedan nästan två decennier och har följt Trix utveckling lika länge.
Årets föreställning Eldiaden är en återberättelse av Illiaden och inkorporerar både cirkuskoreografier, teater och stage fighting. Till stora delar är föreställningen dialoglös, men ändå lyckas gruppen förmedla de viktigaste hållpunkterna i handlingen med starka, minnesvärda scener och gripande känslouttryck.
Trix har under åren både växt och genomgått generationsbyte allt eftersom gamla medlemmar gått vidare till andra äventyr. Än finns originalmedlemmar kvar i gruppen, men Eldiadens artister består helt av talanger från den yngre generationen. Självklart är den äldre skarans scenpersonligheter saknade av många, men Trix nuvarande artister levererar tveklöst lika hög kvalitet som de äldre, om inte högre! Koreografierna har blivit vassare och mer varierade, och kompetensen i trick och teknik utvecklas ständigt. Nog sagt gav årets uppsättning denna eldbundna skribent höga förväntningar på kommande produktioner och en längtan redan nu till nästa år.
Marcus Bildtgård
