ROXYS KULTURKRÖNIKA 2026-08-07: Å ena sidan: Tretton minuter kvar. Stämningen är uppsluppen men inte avslappnad. Samtidigt som jag letar i mörkret efter plats tolv på rad sju vinkar jag till en bekant som letar efter sin stol ett par rader fram. Till slut hittar jag rätt och sjunker ned. Andas in, andas ut. ”Nu kör vi!” ropar någon på avstånd. På med glasögonen, för nu börjar det. Åh vad fint! Vilket intro. Hon har verkligen blommat ut de senaste åren, tycker du inte? Wow! Men jösses, han tappade trumstocken igen… såg du blicken från basisten?
Å andra sidan: Tretton minuter kvar. Stämningen är uppsluppen men inte avslappnad. Småsaker gås igenom som en besättning som surrar skeppet precis innan avfärd. Jag dubbelkollar fickan, jodå två plektrum. Någon sjunger upp, en annan skrattar nervöst åt en tredjes behov av att stretcha precis innan det är dags. Hann alla äta …och hur ser jag ut i håret egentligen? En sista nick från teknikern och sedan ropar någon av oss ”Nu kör vi!”. Och då är det dags, ihopsamling. Alla blir tysta och lite koncentrerade – andas in, andas ut. In på scen, upp på scen, fram till scen, ut på scen…
I samma stund som man står på den där ytan förändras energin. Det som alldeles nyss var ett gäng individer med olika bakgrund, erfarenheter och livssituationer är som genom ett trollslag förvandlat till en enhet. Vi står som uppträngda mot en vägg, med ansiktena mot publiken. Vi gör det här tillsammans. En, två, tre, fyr…
Som både publik och artist har jag lyxen att se detta från båda håll. I en mindre stad som Visby är det lätt att identifiera många likasinnande. Vi är många kulturutövare som också är kulturkonsumenter. Som den stockholmare jag är, känner jag skillnaden. Där är en publik oftast en anonym massa. Här är det alltid flera ansikten man känner igen. (Och jag är ändå erkänt ansiktsblind!) Detta gör att det här på ön uppstår en fin samhörighet bland oss som håller på, som det brukar heta. ”Kul att ni håller på!”. Och det gör vi, mest hela tiden.
Mina nu sjutton år på Gotland har gjort att jag följt gotländska kulturarbetare i snart två decennier. Och de har följt mig. Vissa delar man scenerfarenheter med ofta, andra mer sällan. En del aldrig någonsin. Men vi håller ihop ändå på något sätt. Det kan räcka med en glad blick och en nick på Konsum. ”Hej där är du, som också håller på.” Vi ser varandra.
Det är en gemensam ansträngning. Jag på scen, du i publiken. Eller tvärtom. Ett kreativt kretslopp där artist och publik byter plats. Vi behöver varandra – både på scen och i publiken.
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
VEM ELLER VAD vill du läsa mer om? Har du tips på spännande människor eller händelser som vi bör gräva i? Mejla Horisonts redaktion på redaktion@hpress.se!
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
