Horisont har knutit till sig ett kluster av kulturengagerade och kunniga personer som redaktionens ögon och öron inom kulturen på Gotland. Varje tisdag publicerar Horisont ett urval av kulturhändelserna från veckan som gått.
Från Vamlingbo till Hide
MUSIK: Från Dalhem där jag bor är det 8 mil till Vamlingbo och 4,5 mil åt andra hållet till Hide. Alltså reste jag totalt 25 mil för den gångna helgens musikupplevelser (fossilfritt och nästan gratis, kan tilläggas, med elbil och egna solceller!).
Söderut reste jag pga tre (fyra) magiska kvinnor. Det var ingen mindre än rutinerade folkmusikikonen Lena Willemark som gästade Vamlingbo kulturscen. Och the gjorde hon i sällskap med två yngre men fullfjättrade musiker i form av The Lisas; Lisa Rydberg och Lisa Långbacka. Och de fullkomligt spelade skjortan av den fullsatta salongen. Lena briljerade med sin sång på (obegripligt) älvdalsmål och på både fiol och altfiol, såväl i låtar av läromästaren Ekor-Anders som i andrastämmor till Lisa Rydbergs kompositioner. Lisa R är härlig att se när hon spelar med stor inlevelse med danssteg och yviga stråkrörelser. Lisa L med sitt stora dragspel satt dock stilla men hennes fingrar plockade följsamt toner som gifte sig fint med fiolernas. Det var mycket eget material, b.l. i en fin hyllning t Björn Ståbi, och det var texter av Stig Dagerman och Yašar Kemal. Samspelat, många leenden, utstrålning, skicklighet och feeling. Lite rockkonsert-känsla, faktiskt. Skitbra, helt enkelt.
Den fjärde magiska kvinnan var naturligtvis Katarina Henrysson, en annan ikon på musikhimlen, som driver etablissemanget. Stort tack till alla fyra.
Nästa dag åkte jag till Hide kulturbrott till evenemanget Dekadansen. Det är två jätteskäggiga bröder Carlén från Kappelshamn som hittat på detta evenemang som nu körs körs fjärde året. En helkväll från 19 till sent med en rad artister. Bröderna utgör själva duon Dekadensen (med ’e’) och inledde själva med sina lätt depressiva och lågmälda låtar med titlar som Långsamt, Längte hem och De kommar bli bra, alltid sjungna på stillsam dialekt.
De kompletteras musikaliskt och textmässigt kanonbra av Musikkollektivet Bobby Mull. Ett gäng älskvärda herrar från Visby som med låtskrivarna Fredrik Blomgren och Samuel Åberg i spetsen levererar poetiska och samhällspolitiska texter i både lågmäld och ösig form. För både det melodiska och för öset står blåset med Tomas Johansson (saxar) och Steve Chadwick (trumpet) och kompet med säkre Örjan Klintberg (bas) och en drivande Claes-Philip Staiger (Ludwig-batteri).
Fredriks texter har ofta ett politiskt-filosofiskt budskap som i Offentlig sektor blues, Jag kommer aldrig att bli mindfull och Kalevala. Samuels låtar är mer vackert melodiska, inte minst i Mjuk och fin som en delfin och Vårens första koltrast.
Upplevelsen förstärks dessutom av miljön på denna unika spelplats.
Vilken musikhelg!
Björn Ahlsén
Filmaren Johann Wallnöfers (nere till vänster) dokumentär om Fåröprofilen Thomas Lindholm (uppe till höger) visades på Sudersandsbiografen i veckan sm gick. Foto Christer Bjöhle.
Mer än fullsatt när Kuten-dokumentären visades – igen
FILM: Det var slutsålt till mer än sista plats när dokumentären om ”Kuten” visades på Sudersandsbiografen i förra veckan.
–Det här är det största jag gjort, säger dokumentärfilmaren Johann Wallnöfer om arbetet med filmen.
”Thomas has not left the building” är titeln på dokumentären om Thomas ”Kuten” Lindholm, Fåröprofilen och krögaren bakom kultstället Kutens Bensin på Fårö. När filmaren Johann Wallnöfer hade arbetat i nästan två år med projektet, avled Thomas Lindholm. Det hindrade dock inte dokumentärens färdigställande, även om slutet av filmen förstås blev ett helt annat än vad filmaren själv hade tänkt sig.
Filmen premiärvisades under Bergmanveckan, då det blev två visningar; sedan dess har Johann Wallnöfer besökt Thomas Lindholms hemort, jämtländska Gällö, där han träffade både släktingar och vänner till mannen som kom att bli en profil på Gotland.
–Allt det som Thomas gjorde här på Fårö hade han med sig från Gällö, berättar Johann Wallnöfer för Horisont.
–Svartklubbandet, rosten, bilarna, kärleken till Elvis…
När dokumentären om den genomsnälle och passionerade Thomas Lindholm visades i veckan som gick var Sudersandsbiografen utsåld till mer än sista plats, vilket det varit även vid tidigare visningar, något som måhända vittnar om hans betydelse för Fårö. Filmen tar betraktaren med genom Thomas Lindholms liv, berättat – mestadels – av honom själv.
Med sävlig röst, långsamt och eftertänksamt, berättar han rakt in i kameran om sin barndom och sin uppväxt, om sin mamma kulstöterskan, om sin passion för rost och amerikanska bilar och om sin kärlek till Elvis Presley och James Dean.
Den innerliga snällhet som många som kände Thomas Lindholm beskriver som en av hans finaste egenskaper framträder också; bland annat berättar Thomas i filmen om hur han i sin ungdom efter att ha önskat sig en skinnjacka av sin mor i stället fick en jacka av ”PVC-plast – ett nytt material som skulle förändra världen”, säger han med ett leende, och hur han gjorde allt för att dölja sin besvikelse för sin mor. ”Jag ville inte göra mamma ledsen, så jag sov med jackan på mig den första natten”, berättar han i filmen.
Dokumentären, där det var tänkt att bara Thomas Lindholm själv skulle stå för berättandet, avslutas med scener från Fåröprofilens begravning och med röster från människor som kände honom väl, bland andra den gotländske musiken, lokalprofilen och på äldre dar politikern Michael ”Bro-Elvis” Stenberg, som också stått för musiken i filmen.
För Johann Wallnöfer själv har arbetet med dokumentären, och de resor och de många samtal som följt i dess spår, varit både givande och känslomässigt.
–Jag har gjort mycket annat tidigare, men detta är det klart största, säger han.
Om det blir fler visningar av ”Thomas has not left the building” är i nuläget oklart.
Christer Bjöhle
