Kulturkrönika: Håller jag på att bli en sur gubbe?

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2026-06-19: Är du som jag, att du stör dig på alla marknadsundersökningar och uppföljningar av olika inköp av varor och tjänster som du nyttjat nyligen? Kanske trivialt jämfört med annat jag skrivit om, men just nu är jag i ett läge då jag behövt handla mer varor och tjänster än normalt. Då har det igen blivit tydligt för mig hur illa jag tycker om alla dessa undersökningar som belamrar min inkorg.

Göran Rosenberg uppmärksammade problematiken i en utmärkt krönika i Sveriges Radio 2017, med rubriken ”Den mätande klassen” (www.sverigesradio.se/artikel/6654857). Jag minns den som klockren när den kom, och jag trodde i min enfald att eländet med alla mätningar skulle klinga av så sakteliga efter denna underbara sågning. Istället har det blivit än värre!

Jag måste väl erkänna att jag som chef inom utbildningssektorn också plågat brukare med undersökningar genom åren, men när jag ibland protesterat mot att behöva använda delar av dessa, har jag fått veta att det inte är valbart. Då har jag istället försökt lägga frågebatterierna på en minimal nivå.

Den fråga jag har allra svårast för, är den som man måste sluta med – efter att ha frågat hur de upplever verksamheten och elevernas utveckling, typ: ”På en skala från 1 till 10, hur bra tycker du verksamheten är jämfört med den bästa verksamheten du kan föreställa dig?” Så dumt att behöva ställa en sådan fråga när man precis frågat hur de upplever verksamheten ur några olika aspekter.

Sen finns det en fråga till som stör mig (men som jag själv sluppit ställa): ”Hur sannolikt är det att du kommer att rekommendera vår vara/verksamhet till dina bekanta?” Finns ”Noll” som svarsalternativ, brukar jag välja det. Jag brukar nämligen aldrig rekommendera något till någon! Folk får väl tänka själva – fråga och läsa på lite! Men på sistone har allt fler undersökare följdfrågat mig varför jag inte kan rekommendera dem – och ber mig i fritext beskriva det! Där någonstans brukar jag avbryta mitt svarande. Det gör jag också om frågorna är ologiska, eller saknar relevanta svarsalternativ.

Så allt oftare struntar jag nu i dessa undersökningar. Och jag vet många med mig som gör detsamma. Men någon enstaka gång, när jag blivit riktigt trevligt och kompetent bemött, känner jag att jag ändå vill svara – för att ge ”kredd” åt försäljaren/handläggaren. Men tänk om alla företag och organisationer i förväg kunde tänka själva, vilka varor och tjänster de skall erbjuda. Då skulle de inte behöva sända ut dessa jämmerliga undersökningar.

Min fru, som läser dessa krönikor, brukar ibland undra om jag håller på att bli en sur gubbe. Och just den här gången får jag kanske hålla med henne. Jag får väl skärpa mig framöver. Och dessutom kanske välja ämnen som inte lika mycket är åt det triviala hållet. Sådana finns det ju för närvarande gott om. Vi får väl se vad det blir.

VECKANS KULTURTIPS: