Horisont har knutit till sig ett kluster av kulturengagerade och kunniga personer som redaktionens ögon och öron inom kulturen på Gotland. Varje tisdag publicerar Horisont ett urval av kulturhändelserna från veckan som gått.
På nationaldagen sjöngs det för Ukraina på Konstmuseets gård. Foto Sofia Hoas.
Sång för Ukraina på nationaldagen
MUSIK: Strålande väder mötte publiken på gården framför Gotlands Konstmuseum när Sångsällskapet NS, Visby Vokalensemble och Allmänna Sången Visby samlades för årets viktigaste konsert på nationaldagen den 6 juni.
Programmet bjöd på allsång i Uti vår hage och En vänlig grönska, och en särskild höjdpunkt var Den blomstertid sjungen på Svenskbyvis i spontana stämmor. Arrangemanget stod Gotlands körförbund för, och Eva Sjöstrand knöt samman konserten. Sofia Hoas berättade om den svåra situationen för Gammalsvenskbys internflyktingar, men också om hopp och framtid.
Insamlingen går oavkortat till hjälporganisationen Operation Change och Föreningen Svenskbyborna, som gör ett omfattande arbete i Gammalsvenskby i Ukraina.
Sällskapet DBW bidrog med 20 000 kronor, liksom föregående år, och donationer hade också gjorts av Wessmans musikförlag, Arne Silfvergren Fysio AB och Cervin Care AB.
En varm stund av sång och solidaritet mitt i Visby.
Sofia Hoas
Musik i domkyrkan. Foto Bertil Thorslund.
Hans-Ola Ericsson och Lena Wretman i Domkyrkan
MUSIK: Gotlands Orgeldagar erbjöd ett rikt program, och inte enbart orgelmusik. Och det var ju tur för annars hade nog publiken varit gles.
Vi fick höra och se Domkyrkans cembalo och det var spännande för det var länge sedan sist. Ett fantastiskt fint instrument som Hans-Ola visste att utnyttja. Det program från 15-, 16 och 1700-tal som han och Lena Weman så skickligt framförde hade en spännande symmetri. Först en sonat för flöjt och cembalo av Telemann. Medan Hans-Ola tog sig upp på orgelläktaren spelade Lena ett solo av van Eyck på en annan flöjt än den ni ser på bilden. Hans-Ola spelade på 1599 års orgel ett stycke av Steigleder, för mig en ny bekantskap. Uttrycken var inte alls blyga.
Mer finstämt blev det i samspelet där två stycken av Diego Ortiz fick flankera en Canzona av Frescobaldi. Så bytte Hans-Ola till den stor orgeln, den Åkermanska orgeln eller den romantiska orgeln – kärt barn har många namn. Lena och han gav liv åt ett Andante av Mozart.
Hans-Ola bytte tillbaka till 1599 års orgel och spelade ytterligare ett stycke av Steigleder medan Lena – jo, du gissar rätt – gick ner i kyrkan för att spela ytterligare ett stycke av van Eyck. Och det gav Hans-Ola möjlighet att komma ner från orgelläktaren och så knöt de tillsammans ihop konserten med en sonat av Johan Helmich Roman. Jo, just densamme som skrev Drottningholmsmusiken.
Lena och Hans-Ola, skickliga musiker som vet att utnyttja sina instrument och få budskapet att nå ut över rampen.
Bertil Thorslund
Ingrid Rodebjer. Foto Bertil Thorslund.
Alrikson och Rodebjer blandar och ger
I orgeldagarnas avslutande konsert fick många instrument och uttryck komma till tals. Peter trakterade orgeln i Stora Kapellet, den Åkermanska, den gröna på Mariatorger och dessutom ett harmonium, läs tramporgel. Ingrid spelade fiol och sjöng och hon hade lockat in Peter till folkmusiken. Ett vågspel som landade bra.
Jag plockar ur programmet. Ljäus av ljäus ou morgonstjärna, den enda kända folkiliga koralen från Gotland. Musik av Bach, både fadern och sonen. Det sista stycke Stefan Nilsson skrev och ett finskt stycke, Sirkat om längtan.
Jag är traditionell och därför stannar Jag vet en dejlig rosa i Ingrids och Peters version länge hos mig.
Jag ska inte försöka kommentera eller analysera hur det spelades, bara konstatera att skickliga musiker har ett litet särskilt ljus att ge till oss andra.
Onödigt vetande: Eric Satie, som komponerat det första stycket Peter spelade, hade, visade det sig då han dog, i sin lägenhet två flyglar ovanpå varandra. Och min dotter Tora har på flera konserter haft en guldig jacka designad av en släkting till Ingrid.
Bertil Thorslund
