ROXYS KULTURKRÖNIKA 2026-03-06: Det kan ju knappast ha undgått någon att det var 40 år sen Palme blev skjuten. Vad nu det har i en kulturkrönika att göra…
Jag var fem år då och minns med knivskarpa bilder. Min mormor tog mig i ena handen och en röd ros i den andra och vi gick hela långa Sveavägen fram, jag minns hur skakad hon var och jag minns det oerhörda för ett barn i att se vuxna människor stå och gråta mitt på gatan.
Min mormor var född 1908, en faderslös arbetarklassunge. Det är svårt att förklara för dagens ungdomar vad arbetarrörelsen betytt för hennes möjligheter i livet och vad en statsminister kunde betyda för en människa som henne på den tiden.
Ett klipp från ett tal som Palme höll ett halvår innan sin död dyker upp i mitt flöde i samband med årsdagen för hans död, ett ganska klassiskt Palmetal, vältaligt och med ett tydligt slag mot individualismen.
Han talar om att politikens uppgift handlar om att stödja människor i att förverkliga sina livs önskningar och om att det närmaste vi har där vi kan skönja framtiden är barnen, alla barn, ”varenda tjatting”.
Utifrån det här talet hamnar jag och min man i en utläggning för våra barn om hur jäkla mycket kultur man fick nästan nedtryckt i halsen när vi gick i skolan sent 80-tal.
Den kommunala musikskolan var, vill jag minnas, obligatorisk, visste man inte vad man ville spela så blev det blockflöjt. Punkt.
Jag gick i småskolan långt ut i Stockholms norra skärgård.
2 timmar enkel resa med SL-buss in till Stockholm och min bästa kompis var konstant åksjuk.
Det var var och varannan vecka, varenda museum, Dramaten, operan, Skansen, djurparker, enda gången jag minns att pengar samlades in var till resan till Stavgard i slutet av 6:an.
Jag är tvungen att kolla upp det här, jag tänker att det kanske är som att man trodde att det var snö hela vintern jämnt när man var liten.
Det stämmer.
I 80-talets kulturpolitik hade staten ett ansvar i att se till att alla skolbarn hade samma förutsättningar att få ta del av kultur. Kulturen skulle demokratiseras, den skulle ut, nå alla, vara geografiskt spridd. Även på en ö som Gotland. Eller på en liten ö i Stockholms norra skärgård.
Idag är utbudet bredare men betydligt mer ojämnt fördelat.
Nu finns ju också all världens kultur en knapptryckning bort men det där att inte få välja bort, att flyttas utanför sin egen bubbla och in i någon annans värld , en värld man annars aldrig skulle valt att beträda, på ett sätt man inte själv valt. Jag vill tro att det var värdefullt.
Sen kan man ju lite krasst fundera på hur många tonåringar idag som frivilligt tar del av Nationalmuseets online-visning av Sergel-utställningen hur fantastisk och lättillgänglig den än är…
Palme skulle fyllt 100 år i år.
Jag undrar vad han hade tänkt om kulturpolitiken för barn idag?
Kanske att den är mer inkluderande och lättillgänglig, vem vet?
Men jag kan inte också låta bli att undra om han verkligen tyckt att varenda tjatting får utvecklas till sin fulla potential oavsett förutsättningar.
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Louisa Johansson, ordförande och verksamhetsledare, Space – Rum för skapande.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
VEM ELLER VAD vill du läsa mer om? Har du tips på spännande människor eller händelser som vi bör gräva i? Mejla Horisonts redaktion på redaktion@hpress.se!
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
