Horisont har knutit till sig ett kluster av kulturengagerade och kunniga personer som redaktionens ögon och öron inom kulturen på Gotland. Varje tisdag publicerar Horisont ett urval av kulturhändelserna från veckan som gått.
Hur låter Gotland?
Musik i Vårdklockans kyrka. Foto Björn Ahlsén.
MUSIK: Jag tänker främst på tystnaden. Men också på vindens brus, vågsvallet, diftongerna, lammens rop, neandertalarnas nattliga bröl och basdunket sommartid i Visbys gränder, kyrklockornas klang vid 7-tiden, storspoven. Och musiken som ljuder från öns alla möjliga och omöjliga scener…
Men det var helt andra ljud som mötte mig i Vårdklockan i lördags kväll i konserten ”Hur låter en ö”. Redan innan ljud och musik drog igång misstänkte jag överaskningar; där sågs datorer, keyboards av flera olika slag, och en elektrifierad cittra och dito kantele, intill flygeln, dragspelet, kontrabasen, vibafonen och batteriet. Och på golvet slingrade sig kablage en masse.
Och vad fick vi höra? Hur upplevde de fyra komponister som Tonsättarcentrum bjudit in att ön låter? Vi fick höra jojk, isbitar, elektronik. En mer eller mindre brötig ljudmatta som övergick i jazzrytmer. En entonig tuba i dislog men bastoner. Ernst Rolf-marschinspirerade socialistiska och syndikalistiska slagord, atonala crezendon och, faktiskt, lite tystnad. Plus rungande applåder från den fullsatta frikyrkan.
Spännande, annorlunda ljud som många uppenbarligen uppskattade. Dock var det inte riktigt min tepåse. Men fantastiskt med den höga verkshöjd som den här ön erbjuder! Inom många genrer.
Björn Ahlsén
Fredskonsert i Visby domkyrka. Foto Tommy Söderlund.
Fullsatt när gotländska körer manifesterade för fred
MUSIK: I anslutning till såväl fyraårsdagen sedan Ryssland invaderade Ukraina som till Gotlands körförbunds 100-årsjubileum, arrangerades härförleden en fredskonsert i Visby domkyrka.
Och det blev en manifestation att minnas. Domkyrkan var fylld till sista plats när 365 sångare – varav ett hundratal barn och ett femtiotal ungdomar – fördelade på flertalet körer framförde ett digert program. Konserten både inleddes och avslutades med ”Dona Nobis Pacem”, ”Giv oss fred”, under ledning av dirigenten Peter Alrikson och fyra ”skuggdirigenter” strategiskt utplacerade så att alla sångare i alla delar av kyrkan skulle kunna följa.
Ett av konsertens stora begivenheter var uruppförandet av ukrainska och numera Gotlandsbaserade musikern Polina Pohozhas ”No more”, en tonsättning av en dikt skriven av en 13-årig flicka, Anastasia, i Zaporizhzhia, Ukraina och som handlar om Anastasias tankar kring kriget och önskan om att det ska ta slut. Domkyrkokören, placerad i koret, sjöng hennes ord medan två sångerskor kulade – kulning är en gammal sångteknik av höga, gälla och ordlösa toner – från kyrkans bakre delar.
–När vi i publiken förstod att kulningen illustrerade missiler som ven över publiken, då gick det rena rysningar i kroppen, berättar Eva Sjöstrand från Gotlands körförbund som arrangerade.
Bland övriga framföranden kan nämnas Gotlandsmusikens jazztrio som ackompanjerade Gotlands gosskör och Solbergaskolans musikelever i Laleh Pourkarims ”En stund på jorden”, Allmänna sångens ”Tyst är det rum”, Gabriella Gullings tonsättning av Pär Lagerqvists dikt med samma namn, och Sankta Marias barn- och ungdomskörer som sjöng ”Världens barn”.
När Alma Emilsson dirigerade solisten Linn Ahlqvist i Mikael Wiehes ”Vem om inte vi” stämde hela kyrkan in i sången.
Publiken gav stående ovationer när konserten var över.
Christer Bjöhle
