ROXYS KULTURKRÖNIKA 2026-02-27: Jag har under senare tid suttit med i möten med ungdomar. Vi pratade bl.a. om ungdomars kulturintressen och hur unga ser på kulturpolitik. En mycket tydlig synpunkt som framkom var ordet ’kultur’ för de flesta unga människor har en negativ innebörd. Man använder inte ordet över huvud taget för att det är ett ord som stöter bort många. För dem betydde ordet ”finkultur”, något som inte angick dem.
Det här dilemmat har jag under mitt trettioåriga yrkesliv inom kulturlivet stött på många gånger från både vuxna och unga och jag tycker det är sorgligt att någonting så livsnödvändigt uppfattas som något svårt och märkvärdigt och att det för mig förhatliga ordet ’finkultur’ fortfarande existerar. Vad beror det på och varifrån kommer denna missuppfattning?
När jag frågar AI vad ordet betyder så får jag bl.a. till svar att vissa människor använder ordet för att beskriva elitiska former av kultur och att det uppfattas som intellektuellt och därmed upplevs exkluderande, att människor i de bredare folklagren inte känner sig delaktiga. Eller att mycken konst kan vara svårbegriplig eller helt enkelt konstig. Obegripliga konstinstallationer, atonal konstmusik, balett och andra uttryck inom dansen som många inte kan förstå och därför inte kan ta in.
Men jag tycker inte att det ger en förklaring varför många uppfattar kultur-ordet negativt. Film är ju t ex en konstform som väldigt många människor tar del av. Och musik tror jag ingen människa vill vara utan? Men det gäller ju inte all film eller all musik. Så länge man uppfattar filmen, musiken, dansen, konsten som underhållning så är den okey? Det är när det blir svårbegripligt som den känns den exkluderande?
Men det handlar väl egentligen inte om de fysiologiska, intellektuella intrycken. För mig handlar det om beröring. Om jag blir berörd av en text, ett musikstycke, en dans, en målning så funkar konsten. Men motsatt så distanserar man sig, då känner man sig exkluderad. Kanske för att man inte har verktyg att ta in det man ser/hör/upplever?
Eller är det möjligen människorna som utövar kultur eller använder kulturordet som är det avskräckande? Man uppfattar många konstnärer och ”kulturkramare” som lite märkvärdiga? Som människor som ser sig själva som lite förmer? Som inte uttrycker sig så att vanligt folk begriper, som inte ser ut och klär sig eller beter sig som de flesta andra. Som sticker ut, på ett eller annat sätt.
Finns det fin och ful kultur? En synpunkt som några ungdomar levererade var att EPA-kulturen och dess musik anses som ”fulkultur”. Man kan tycka vad man vill om både Eddie Meduza och Wagner men är det ena verkligen ”finare” än det andra? För egen del har jag svårt för dem båda.
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Björn Ahlsén, kulturkramare och kulturbyråkrat emeritus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
