RECENSION: Ett vitt spetsnattlinne sticker ut från en stängd resväska, en gammal koffert, som ett minne från en svunnen tid. Ljudinstallationen med samtal på olika språk om trygghet, barndom och hem inleder den retrospektiva utställningen Synkroniciteter med verk från de senaste tre decennierna av den svensk-grekisk-amerikanska konstnären, fotografen och filmaren Florence Montmare. Fragmentariska berättelser, med bland annat en olivlund på Kreta och Fårös karga natur som fond, presenteras i ett möte mellan fotografi, film, installation, performance, skulptur och måleri, där gränserna mellan de olika uttrycksformerna suddas ut.
Utställningen är resultatet av många års experimenterande med metaforer för förgänglighet, minnen och längtan. Titeln Synkroniciteter ger en ledtråd om att den handlar om tid och närmare bestämt om samtidighet, sammanträffande och slumpen. En skulptur i kalk och sand har formen av ett timglas och tidens flyktighet är den röda tråd som Florence Montmare spinner sina verk med. Temat utforskas delvis genom ett medium som skapades för att fånga just flyktiga ögonblick; kameran.
Genom att använda både digital och analog teknik har nya hybridformer uppstått. Montmare arbetar med flera lager i sina bilder, så att fotografierna påminner om oljemålningar – och vissa fotografier har hon målat på, medan andra verk är enbart måleri. En palett av blålila nyanser, från djupblått till violett, genomsyrar utställningen och blir särskilt intensiv då hon annars är sparsam med färg och många av bilderna är svartvita. I kontrast till temat förgänglighet signalerar indigofärgen rymdens oändlighet, men också intuition och fantasi. Det finns en mystisk stämning i bilderna, som får en att tänka på sagor, myter och något ursprungligt, och flera av titlarna är väsen i grekisk och nordisk mytologi.
Projektet Scenes from an Island, som består av både stillbilder, rörlig bild och ljud undersöker sårbarheten hos såväl naturen som mänskligheten mot bakgrund av klimatkris och globala konflikter. Ritualer iscensätts i det ödsliga landskapet, där olika karaktärer poserar i teaterkostym på en stenstrand, i en tallskog och på sommarens flyktiga vallmoäng. Det är en gripande gestaltning av de inre rummen, det som sker inom oss. Plötsligt en närbild på sprickor i en klippa – även massiva berg kan brista med tiden och vårt eget liv på jorden är flyktigt som en dagsländas i jämförelse.
Läs också om när Florence Montmare hittade sin släkting, fotograf i Visby för hundra år sedan ur Horisont nr 65/ hösten 2022.
I estetiken är influenser från filmens värld tydliga, särskilt Ingmar Bergmans Persona, som spelades in på Fårö.
Tankarna går även till filmatiseringen av den australiska författaren Joan Lindsays kultroman Picnic at Hanging Rock (Utflykt i det okända) med de unga vitklädda kvinnorna på klipporna.
Det är drömskt och poetiskt, men också verkligt och brännande, inte minst i filmen Hemkomst, en performance bland Fårös raukar och stränder med röster och rörelser som uttolkar teman som hem, tillhörighet, rädsla, saknad och förlust. Bakgrunden är flyktingkrisen 2015, då konstnären inledde sitt film- och performanceprojekt som pågått över tid, med lokala dansare, dansare från Operan i Stockholm och nyanlända flyktingar som kommit till Gotland.
Om tid och minne handlar även hennes tidiga fotoserie Illuminations, där hon har sovit framför kameran under en flera timmar lång exponeringstid. Under en viss tid har ljuset släppts in och målat i bilden, medan andra bilder har blivit helt utsuddade. Illuminations handlar om ett förhållande som håller på att ta slut och bilderna är tagna på natten med kameran på ett stativ i ett sovrum i Arles, Paris, Stockholm och Mora. Det är vackert och vemodigt, där stillheten och tystnaden får utrymme i ett utdraget ögonblick som håller på att försvinna. Bilderna blir ett sätt att hålla fast i ett nu, som snart kommer att bli ett minne.
I de iscensatta självporträtten finns ett slags släktskap med konstnärerna Cindy Sherman och Francesca Woodman. Den förra vad gäller identitetssökande och den senare vad gäller att lösas upp och bli ett med den omgivande miljön, och om det synliga och det dolda. I Synkroniciteter får Florence Montmares verk från olika perioder och platser mötas i samma tid och rum. De två utställningsrummen erbjuder betraktaren att stiga in i sitt eget inre rum, då verken med sin både djupt personliga och allmänmänskliga natur väcker egna erfarenheter och drömmar.
FAKTA/ Synkroniciteter
Utställning av Florence Montmare
Gotlands museum
22 november 2025 – 1 mars 2026
Läs mer:
"Jag har alltid önskat mig en anknytning bakåt i tiden" (Horisont nr 65/ hösten 2022)
— — —
VEM ELLER VAD vill du läsa mer om? Har du tips på spännande människor eller händelser som vi bör gräva i? Mejla Horisonts redaktion på redaktion@hpress.se!
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
