Horisont har knutit till sig ett kluster av kulturengagerade och kunniga personer som redaktionens ögon och öron inom kulturen på Gotland. Varje tisdag publicerar Horisont ett urval av kulturhändelserna från veckan som gått – eller som denna tisdag, en betraktelse över en ny bok.
LITTERATUR-BETRAKTELSE: Marita Holgersson och Mart Marend (med bistånd av Agnita Ekman och Ulf Palmenfelt) har nyligen kommit ut med boken Bada bastu på Gotland med undertiteln Möten och berättelser i sockenbastun. I den redogörs för de 32 sockenbastus som finns på ön med praktisk information rörande själva bastubyggnaden, öppettider, avgifter m.m. Bara det är en vällovlig forskningsinsats. Men jag fäster mig mest vid det som sägs i undertiteln och till min stora glädje är det också författarnas fokus. Till beskrivningen av de olika anläggningarna fogas nämligen intervjuer med personer med anknytning till respektive bastu. Och då blir det något annat och något mer än en endast en redogörelse för ”en liten stuga med ett överdimensionerat värmeelement”. Det är också då det blir mer än ett bara ett ”bad”. Det är då det blir levande folklig kultur.
Finessen med bastubadet är att det alltid renar såväl kropp som själ. Ibland, och ofta, kan det också innefatta en alldeles särskild social dynamik. Det framgår med önskvärd tydlighet av bokens berättelser. På något märkligt sätt kan det vara lättare att värna sin integritet i ett naket/halvnaket och svettigt tillstånd. Annars tycker man väl att kläder, smink m.m. skulle bidra till att upprätthålla integriteten. Trots nakenheten är det också på ett aningen märkligt sätt som att man är ”mer” anonym än annars. Och som en tyst, men påbjudande, överenskommelse gäller att integriteten och anonymiteten respekteras (vad som sägs i bastun, stannar i bastun). Det uppstår lätt en gemenskap för stunden och en med denna gemenskap förbunden lojalitet att inte sprida det man hört och sett utanför denna gemenskap.
Det inträffar alltså till och från att man ”sänker den sociala garden” och berättar om egna tillkortakommanden och misslyckanden och konstiga tankar. Och det för andra människor som man fem minuter tidigare inte ens känt till – och efter bastubadet aldrig mer träffar och aldrig ens vetat vad de heter. Jag tror att det är just där hemligheten ligger. De berättelser man utbyter i bastun behöver inte kunna knytas till en ”utanför bastun” identifierbar person. I möten människor emellan uppstår så gott som alltid något nytt.
Mötet och de tankar som då utväxlas, de berättelser som då delas adderar något till en själv. Man är efter det inte riktigt samma människa. Det är ett bevis för att vi människor är ett ”flockdjur” som är beroende av gemenskap med varandra. Den nu nämnda sociala dimensionen omvittnas i så gott som alla de intervjuer författarna gjort. Jag fäster mig särskilt vid att det av de berättelser som redovisas å ena sidan framgår att denna sociala dimension kan stärka gemenskapen mellan de som ofta träffas i bastun, men att det å den andra sidan också finns en mycket välkomnande attityd till den tillfälliga besökaren. Sockenbastun är alltså på en och samma gång en bärare av en tradition och en öppen inkörsport för den som har sina vägar förbi.
Inte sällan förknippas kultur med att det är någon eller några som ska uppträda inför någon eller några andra (film, teater, konserter m.m.). Kännetecknande för bastubadandet är i stället att det är en kulturyttring där man själv deltar, dvs. alla är deltagare eller med andra ord aktiva kulturutövare (oavsett om man vet om det eller inte). Var och en uppträder, men samtidigt är var och en också åhörare och åskådare. Att allt detta sker i ett forum som är väldigt ”kroppsligt” skänker det hela en alldeles speciell prägel. Kropp och själ får samtidigt en form av behandling och upplevelse. Det kan upplevas som en sorts rening av hela ”jaget”.
Hur ser då framtiden ut för oss gotländska bastubadare? Författarna uttrycker en förhoppning om att deras bok ska kunna tjäna som inspiration för flera att besöka sockenbastun för att njuta av bastubadandet, ta del av badkulturen och gemenskapen. De framhåller att bastun är en unik mötesplats, inte minst för berättande. Jag är den förste att instämma i detta. Bokens intervjupersoner tillhör till en mycket övervägande del det ”äldre gardet”. Mina personliga upplevelser från Visbybastun är dock att många av besökarna där är ungdomar och unga vuxna (samt då och då barn). Jag tror att återväxten finns. Och vi som redan är ”sålda” får anstränga oss för att göra reklam för bastun som mötesplats och som forum för berättandet. Och då är Marita Holgerssons och Mart Marends bok ett alldeles utmärkt hjälpmedel.
