Horisont har knutit till sig ett kluster av kulturengagerade och kunniga personer som redaktionens ögon och öron inom kulturen på Gotland. Varje tisdag publicerar Horisont ett urval av kulturhändelserna från veckan som gått.
Ett konstnärsliv som inte kan sammanfattas bättre
Att täcka in ett konstnärsliv är inte det enklaste. Kan ju lätt bli både hit och dit och ganska splittrat. Men här förstår ni – i boken "Undrar om jag kan flyga" av Anne Nilsson och Eva Sjöstrand – här binds ett spretande konstnärsliv ihop och presenteras genom alldeles utmärkta konstbilder och berättat genom smått poetiska texter signerade Eva Sjöstrand.
Ett nytt idogt samarbete som dessa två skapat. Så bra! En fortsättning på ett samarbete de ägnat sig år under många år och som resulterat i en rad tidigare böcker med texter och träsnitt/illustrationer. Kan det bli bättre, nej knappast.
Jag har haft förmånen att följa både Anne Nilsson och Eva Sjöstrand genom decennier och jag har alltid tyckt att Annes konstnärskap varit för blygsamt i förhållande till dess uttryck. Bilder som är gjorda lite i skymundan, bortanför bruset som om att jobbet skulle vara lite betydelselöst, vilket det naturligtvis inte är utan stramt hållna målningar, skulpturer och grafik, sylvassa och eftertänksamma. Man blir liksom lite glad över att allt sammanställts och det där med att grotta ner sig i förhållandet mellan konsten och konstnären är skitkul och skapar naturligtvis ytterligare förstånd, inte bara för att texterna "förklarar" bilderna (de står upp för sig själva) utan för att texten är formad som ett slags vänporträtt och är en berättelse om personen, bildskaparen och människan bakom.
När boken ramlade in genom brevlådan hade jag precis kommit innanför dörren och jag började läsa omgående fördjupad intill sista sidan. Upptäckte först då att jag halvlåg där i soffan fortfarande med ytterkläder och skor på. Det säger ju en del om lockelsen och också nyfikenheten, fördenskull också om njutningen och lusten.
Reproduktionerna i boken är sååå bra. Skrev jag "blygsamt" i början av den här texten? Nej det här är ingen blygsam bok. Tvärt om. Det är precis en sådan bok man vill läsa om en konstnär. Grattis till den som får tag i den!
Göran Lager
Egghead Republic: Vrickad, radikal och nytänkande sci-fi-komedi
Gotlandsinspelade Egghead Republic vann nyligen publikens pris på Stockholms filmfestival. ”Det är utan tvekan en vrickad, radikal och nytänkande film”, skriver 17-åriga Alma Tibell från projektet Unga kritiker.
Egghead Republic är skapad av regissörsparet Pella Kågerman och Hugo Lilja, som tidigare gjort guldbaggebelönade Aniara (2019) bland mycket annat. En vecka innan filmen går upp på biografer över hela landet bjöds det in till förhandsvisning i Visby. Detta eftersom Gotlands filmfond varit samproducent, och Film på Gotland bidragit som samarbetspartner under filmens nästan 50 inspelningsdagar på ön.
Filmfonden beskriver att man ville främja det oväntade och lite galna – något filmen verkligen lever upp till.
Egghead Republic är en sci‑fi‑komedi som utspelar sig år 2004. Den baseras delvis på en bok med samma namn från 1957, men även Pella Kågermans egna erfarenheter från att ha arbetat på Vice Magazine under 00‑talet. Filmen följer den unga konstnären Sonja Schmidt, släkting till den berömda författaren Arno Schmidt. Sonja får chans att följa med och spela in ett tv-program i ett område där en atombomb slagit ner i sovjetiska Kazakstan, men så fort hon möter producenten och programledaren Dino Davis (spelad av Tyler Labine) börjar allt spåra ur.
Filmen är en visuell show, särskilt i början, med lekfulla kameraeffekter och en tydlig 00‑talskänsla. Introt, med sina klassiska "credits", fångar direkt uppmärksamheten – något som känns ovanligt och uppfriskande i dagens filmklimat.
Men allt eftersom filmen fortskrider blir den också mer intensiv och stundtals obekväm. Regissörernas flummiga och experimentella uttryck går som en röd tråd genom hela verket, och ibland undrar man hur de egentligen tänkt. Handlingen blir successivt otydligare, och efter ett tag är det svårt att avgöra vad som faktiskt är på riktigt. Drömlika scener och antydda hemligheter gör att man får klura själv, vilket för vissa kan vara en fördel och för andra frustrerande.
Ljus och musik är däremot genomgående välgjorda komponenter. Den mörka ljussättningen i början, tillsammans med Juhana Lehtiniemis musik, bygger upp en förväntan och den spänningen finns kvar i hela filmen. När det starka, vita ljuset över öknen – filmens Kazakstan – tar vid, skruvas intensiteten upp ytterligare. Det visar på skicklig regi trots filmens mer kaotiska inslag.
Under förhandsvisningen i Visby medverkade två av huvudrollsinnehavarna; Arvin Kananian och Ella Rae Rappaport. Arvin Kananian berättade, med värme i rösten, att Kågerman och Lilja "är till och med flummigare att jobba med i verkligheten än vad som märks i filmen".
Själva titeln, Egghead Republic, syftar på egot och strävan efter att bli någon, ett tema som genomsyrar berättelsen. Ella Rae Rappaports tolkning av Sonja Schmidt är komplex och imponerande; det märks att hon arbetat med att hitta Sonjas attityder och perspektiv. Hon ger karaktären djup och en personlighet som är värd reflektion. Arvin Kananians insats som filmfotografen Turan Hiram kompletterar henne väl, och kemin mellan deras karaktärer känns äkta genom hela filmen.
Egghead Republic är utan tvekan en vrickad, radikal och nytänkande film som inte kommer falla alla i smaken. Men för den konstnärliga själen, som uppskattar reflektion och egen tolkning, kommer den att vara en givande upplevelse. Och som gotlänning är jag stolt över att den är inspelad vid kalkbrotten på norra Gotland – numera med smeknamnet "gotländska Kazakstan” – och det engagemang som Gotlands Filmfond och Film på Gotland lagt ned i produktionen.
Alma Tibell
