ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-11-28: I lördags, 22 nov, var jag i Domkyrkan för att lyssna på den sedvanliga konserten kl 11. Den här gången extra spännande och intressant. Roxy Klassisk hade gjort armkrok med Domkyrkan och vi fick ett program med stor bredd. Och där fanns en röd tråd.
Ska vi våga leva ut vår personlighet, vår glädje och sorg, våra förmågor, vår lust och längtan så behöver vi trygghet. Vi behöver bottna. Vi behöver veta att faller jag så finns någon som tar emot. Om jag lyckas har jag människor omkring mig som gläds med mig. Vi mår så utmärkt bra av att veta att det vi kan ge är viktigt för andra. Man kan skriva tjocka böcker om detta. Eller man kan, som Kristina Lugn, fånga det i en enda mening. ”Och ditt motsatta kön gör mig så mycket bättre”.
Annika Hansson Gardelius har ägnat många timmar åt sin blockflöjt, säkert mycket mer än de berömda 10 tusen. Hon är trygg i det hon kan och det hon vill. Och rolig. Vid en konsert för ett par år sedan där många spelade sina stycken utantill medan hon hade noter så ursäktade hon sig med att ’jag är också mjölkbonde’. Såklart förlät vi henne.
Hur många timmar Gisela Herb spelat piano trotsar min föreställningsförmåga. Trygg är hon i alla fall, det kan man inte undgå att märka.
Annika och Gisela spelade tillsammans Vivaldi konsert för blockflöjt i C-dur. Tre satser, halsbrytande ekvilibristiska är den första och den sista och däremellan ska man i den långsamma satsen fullständigt byta uttryck. De flesta av oss har hört just denna sats och att då, som Annika, våga ge den sin egen tolkning det kräver trygghet.
Krister Dahlström gav oss sex etyder av en tonsättare jag aldrig hört talas om.
Det var finstämt och vilsamt. Och så hände något. Det gick på tok med en nagel. Krister fick bryta, försvinna en minut och komma tillbaka och slutföra sitt fina program. Sånt klarar bara den som är trygg.
Astor Piazzolla är mest känd för sin version av tango. Nu fick vi lyssna till ett långsammare och mer eftertänksamt stycke, Oblivion. Det spelades av tre ungdomar. Wille Wid, Johannes Arvidsson och Daga Bartnik - piano, fiol och cello. Deras trygghet var tillräcklig för att ta sig an stycket. Det är krävande mest för att det gäller att gestalta den ensamhet, övergivenhet och längtan efter gemenskap som stycket handlar om. Såklart har de en bit kvar. Men deras trygghet var tillräcklig för att möta den talrika publikens förväntan. Och det är en underbar sak att ha tagit sig över den tröskeln.
Konserten avslutades med att Jonas Granberg (sopransax) och Ann Helling (piano) tog oss med på resa med tolkningar av Hymn skriven av Jonas Knutsson och en melodi från Kristina från Duvemåla. De vilade tryggt i sin förmåga, sin lust att ge och i sin relation till varandra.
Så glöm att konstnärer ska vara marginaliserade. De ska vara stolta och trygga. Då kan det bli som det blev i Domkyrkan.
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Bertil Thorslund, inspelare, volontär och körsångare.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna.
