Kulturkrönika: Sluta aldrig vara nyfiken

ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-11-21: En dag på sommarlovet 1991 stod jag och min barndomskompis Jon, två musiknördiga 15-åringar, och bläddrade bland skivorna på Åhléns.

Metallica låg i startgroparna för att släppa det som skulle komma att bli deras stora genombrott; den så kallade svarta skivan. Vi hade upptäckt dem 1989 och i rask takt tuggat i oss alla deras tidigare album. Men, mycket ungdomsvatten hade hunnit flyta under bron på två år. Tiden gick så snabbt då! Vår dörr hade sparkats in till ännu hårdare och mer teknisk musik. Så visst väntade vi med spänning på det upphaussade släppet av The Black Album, men någonstans insåg vi att vi redan hade gått vidare.

Ja, så där stod vi på Åhléns. Otåliga och nyfikna på exakt allt som var musik. Vi ville förstå musiken. Kunna flytta ljudet i högtalarna till fingrarna på våra greppbrädor. Konsumera det. Vi lyssnade bara på metal men någonstans hade lite jazzartister sluppit igenom bruset. Vi hade hört talas om Miles Davis. Vår gitarrlärare kallade honom till och med "geniet Miles Davis".

Plötsligt när vi stod där och bläddrade bland skivorna uppenbarade sig två plattor med denne mystiske Miles. Evolution of a genius hette dem. Vår gitarrlärare verkade alltså ha täckning för sitt geni-påstående. Den ena skivan täckte 1945-1954. Den andra 1954-1956.

Annons

Jag köpte den med tio års spännvidd. Jon fick nöja sig med tre, det var ungefär lika många låtar ändå.

När jag kom hem och lyssnade på skivan visste jag först inte vad jag skulle tycka. Den inleddes med den swingiga Now's the time, som inte direkt imponerade på en spattig 16-åring. Men direkt vid låt två, Donna Lee. Ja jävlar! Det fanns en energi i denna bebop-rökare som påminde mig om den tekniska dödsmetall jag grävt ned mig i de senaste åren. Vem som de facto skrev Donna Lee har det tydligen tvistats om länge, men där och då var det Miles låt. Det otvetydiga beviset på hans påstådda genialitet manifesterat av den halsbrytande farten i vilken Miles trumpet nafsar Charlie Parkers sax i hälsenorna genom hela intro-temat.

Frenesin i musiken påminde mig Cavalera-bröderna i Sepultura som jagade varandra med gitarr och trummor i låtar som tex Mass Hypnosis. Attityden var annorlunda, men komplexiteten onekligen densamma. Jag var helt fast!

Jag skulle ljuga om jag sa att det där och då blev ett musikaliskt lappkast för mig. Det skulle dröja ännu något år, men de första stegen bort från metal som musikalisk huvudfåra togs onekligen där sommaren 1991.

Men vad vill jag säga med det här tonårs-minnet egentligen? Jo, sluta aldrig att vara nyfiken! Jag säger det lika mycket till er, som för att påminna mig själv. Nyfikenheten är nyckeln till så mycket glädje och förståelse. Motsatsen är bara trång, ensam och enfaldig.

VECKANS KULTURTIPS: