Lördagen den 8 november 2025 firade det gotländska bandet Pascal 20 år med en jubileumsspelning i Visby.
När bandet nyligen hade fyllt tio år följde Horisont med bandet till klassiska Hansa-studion i Berlin där de spelade in en skiva.
Följ Pascals resa i artikeln nedan.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 26/ september 2016.
För drygt tio år sedan gjorde det gotländska bandet Pascal succé med fyra skivor, Grammisnomineringar och priser på Manifest-galan.
Men sedan blev det tyst.
Nu är trion tillbaka. De har hittat tillbaka till spelglädjen, till vibben – och till varandra.
Horisont följde med bandet till legendariska Hansa-studion i Berlin.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 26/ september 2016.
Klockan är strax före elva på kvällen. I stora fåtöljer i mörkt läder på tredje våningen i ett gammalt hus nära Potsdamer Platz i Berlin sitter en handfull grupp människor och väntar. Från den andra sidan av den guldskivebeklädda väggen hörs då och då höga röster och skrik, i resten av byggnaden är det tyst och mörkt.
Det skulle kunna vara skrämmande, men stämningen är snarare förväntansfull.
– Det brukar vara så här, säger Mimmi Skog, en av dem som förpassats till fåtöljerna.
Hon spelar trummor i bandet Pascal. Rösterna på andra sidan väggen tillhör Manuela de Gouveia och Isak Sundström, bandets basist och gitarrist, som delar på sånginsatserna. Under fyra dagar har trion spelat in det som ska bli bandets nya skiva i den anrika Hansastudion.
Innanför dessa väggar har storheter som David Bowie, Iggy Pop, U2 och Depeche Mode skapat storverk och för evigt skrivit in adressen Köthener Strasse 38 i musikens historieböcker.
Nu är det Pascals tur att skapa historia. Det återstår bara att lägga på sång på de sista låtarna.
Det är å andra sidan väldigt krävande.
– Sången är svår, säger Mimmi.
Plötsligt öppnas dörren till Studio 1. Ut kommer Burt von Bolton, inspelningsassistent tillika Manuela de Gouveias pojkvän. Under de senaste timmarna har han stressat ut och in ur studion med flaskor med Jägermeister och billig champagne, inhandlade under dagen i det stora shoppingcentret några hundra meter bort.
Ett lättat och lyckligt leende breder nu ut sig över hans ansikte.
Han påminner ganska mycket om en nybliven far som går ut i förlossningsavdelningens väntrum för att berätta att allt har gått bra.
– Ni är välkomna in, säger han.
– Vi är klara nu.
Pascal i Hansa-studion i Berlin. Foto Fredrik Emdén.
I sin recension av skivan ”Allt det här” från 2011 skrev Dagens Nyheters recensent Niklas Wahllöf att Pascal ”visar hur rockmusik kommer att låta under apokalypsens sista gastkramande timmar. Som i ett bortglömt tomt skyddsrum framför de sin ilskna blues för lika envisa som uppgivna själar. Det är stort, hotfullt och bullrigt, men samtidigt stillsamt, vackert och minimalistiskt. Det är konst.”
Den som följt Pascal genom bandets karriär, från debuten ”Förbi fabriken” 2005, via skivorna ”Galg-berget”, ”Orkanen närmar sig” och nämnda ”Allt det här” (en så kallad splitskiva, där den andra halvan av skivan utgörs av punkikonen Mattias Alkbergs låtar) nickar igenkännande åt beskrivningen.
På samma sätt nickar de om någon säger att Pascal och Gotland hänger ihop. När Pascal spelas i radio, omnämns i tidningarna eller bara snackas om så används gärna ”det gotländska bandet” som prefix. Stämpeln går inte bort trots att det har gått flera år sedan medlemmarna bodde här.
Men ön spelar en stor roll i historien om Pascal. Inte bara för ”Galgberget” eller låten ”Måne över Fårösund”.
Manuela de Gouveia, vars mamma är född på Gotland, flyttade hit då hon gick på gymnasiet. Isak Sundström är född här. Mimmi Skog pluggade här.
Manuela och Isak hade sammanstrålat i Göteborg, där de båda bodde och pluggade efter gymnasiet. Manuela spelade med ett punkband. Hon har bandets logga tatuerad på sin vänstra arm, men någon livespelning hann det aldrig bli.
När Manuela flyttade tillbaka till Gotland för att fortsätta sina studier hade även Isak flyttat tillbaka. På Högskolan i Visby läste hon biologi och blev kurskamrat med Mimmi Skog. De kollade in varandra och ”fann varandra på tre sekunder”.
På något sätt, ingen kan riktigt redogöra för hur (”det var ju pisstråkigt, vi hade inget att göra, så vi gick ner och spelade musik”, en klassisk replik som delats av många rockband), fann de sig en dag stående tillsammans i en replokal i kommunens gamla musikhus, Rockladan, vid Östergravar, ”ett sunkigt hus med replokaler”, som Isak hade nycklarna till.
Under sitt första rep, en februaridag 2005, spelade de låten ”Kom inte till mig”.
I det ögonblicket hände något.
– Isak spelade den där gitarren och jag tänkte ’okej, jag ska trycka ner de här tre tonerna’, det var ju på den nivån, och så kom Mimmi och spelade det här assnygga kompet då var det bara ’shit, det här låter skitbra’. Sedan dess har jag inte tänkt på när vi blev det vi är eller hur vi gör det vi gör, säger Manuela många år senare.
Bandet repade tre gånger i veckan.
– Det gick så jäkla fort, det var ren lycka. Vi var som euforiska, säger Mimmi.
Sedan gick allt i en rasande fart. Under påsken spelades en demo in och i juli gick de in i en studio på Länna för att spela in sin första skiva. Däremellan spelade de live på de scener som fanns till hands.
– Jag minns de första spelningarna på Gotland som helt magiska. Vi sket i om andra gillade oss, säger Mimmi.
På en av de första spelningarna fanns Daggan Stamenkovic i publiken. Han hade nyligen startat skivbolaget Novoton och blivit tipsad om att trion borde falla honom i smaken, han som gillade postpunk. När han såg Pascal spela kände han direkt att ”det här vill jag ge ut”. Efter spelningen gick han fram till bandet, presenterade sig och bad om att få en demo.
Bandet tyckte att han kunde få köpa den, som alla andra. Men till slut hamnade en demo i hans händer.
Några månader senare utkom bandets debut ”Förbi fabriken”.
– Pascal är mina älsklingar. Det är sällan ett band gör så många bra skivor, säger Daggan Stamenkovic.
Normalt sett driver han skivbolaget från hemmet i När, men den här dagen, några veckor före Pascals resa till Berlin, gör han ett besök Visby.
Med en kopp kaffe i handen sitter han på fiket H10 och jämför Pascal med Massive Attack, den brittiska trion. Inte för att de har så värst mycket gemensamt musikaliskt, utan för att båda banden bildades av tre olika personer som i grunden var olika men där den gemensamma vibben skapade något unikt.
När Massive Attack sedan fortsatte som ett enmansprojekt var inte längre känslan densamma.
Byggstenarna i Pascal skulle inte kunna bytas ut, menar han.
– Det är tre personer som tillsammans får till ett bisarrt sväng. Vissa band bara har det, man kan inte emulera det. Det går inte. Manuela, Mimmi och Isak är tre ganska olika personer, med ganska rejält olika smak, men som möts och skapar något unikt, säger Daggan.
– Det är något med deras röster som passar ihop. Och så deras texter som är socialrealistiska men samtidigt så flummiga att man kan tolka in som vad som helst i dem.
Låten ”5000 spänn”, som finns med på nya skivan ”Revy”, som släpps i oktober, handlar rätt och slätt om en person som är skyldig bandet 5000 kronor.
– Det kan låta banalt, men det låter aldrig banalt, säger Daggan.
– Det finns ingen spekulation i deras musik, de gör musik enbart för sig själva. Andra band tänker för mycket, Pascal är helt befriat från det. För dem är det så oviktigt att det ska sälja – det är viktigare att det bevaras för omvärlden. Det är de band som har resonerar så som har sålt mest.
När Daggan Stamenkovic hörde Pascal första gången kände han att bandet stod för något nytt, inte minst på grund av att de sjöng på svenska, vilket vid den här tiden var ovanligt för ett rockband.
I dag är det inte lika ovanligt. Pascals uttryckssätt har inspirerat många band sedan debuten 2005.
– Det ska bli intressant att se, säger Daggan om hur Pascal står sig 2016.
Mimmi Skog, Manuela de Gouveia och Isak Sundström. Foto Karl Melander.
Elva år efter det första repet i Rockladan sitter Manuela de Gouveia, Mimmi Skog och Isak Sundström i kontrollrummet till Studio 1 i Hansastudion i Berlin och lyssnar på de nya låtarna, de som nu har försetts med sång.
Onsdagen är precis på väg att övergå till torsdag. Arbetsdagen har varit lång.
Men stämningen är lättad. När låtarna spelas lyssnar de koncentrerat men däremellan sprutar munterheten ur dem som hagel i en skottsalva. Könsskämt, häcklande av andra musiker och ironier över den egna insatsen far genom luften.
All Jägermeister och skumpa får de tre personligheterna att flyta samman till organismen Pascal.
– Jag fick lite panik, Mimmi sade att det lät som Mustasch, säger Manuela och hela bandet stämmer in i historien om hur Manuela en gång fick en autograf på bröstet av basisten i det svenska hårdrocksbandet.
– Och jag tycker ju inte ens om Mustasch! utbrister hon.
Att de har valt att åka till Hansastudion beror på att Manuela känner ljudteknikern Nanni Johansson, som arbetar här. Genom henne har bandet fått en fördelaktig deal, vilket har gjort att det inte kostar mer att spela in här än någon annanstans.
Och så ville de åka bort, komma hemifrån, få ett litet äventyr, inte åka till ”någon random studio i Årstaberg”.
– Vi har typ semester, men det är en ganska hård semester, säger Manuela.
– Du menar med 14 timmars arbetsdagar? säger Mimmi.
Egentligen skulle skivan ha spelats in senare, men så dök det upp en lucka tidigare under våren. Mimmi har just varit på semester, bandet hade inte hunnit repa, alla låtar var inte helt klara när de anlände till Berlin.
Nu är de klara.
Andäktigt lyssnar alla i studion på nya låten ”Snälla”, en långsam, vädjande låt som växer sig större allt större.
– Det här är vår ”Purple Rain”, säger Mimmi.
I Hansastudion bär varje vrå på sin egen anekdot. Här finns fönstret som David Bowie satt i när han inspirerades att skriva texten till ”Heroes”. Här finns stora Meistersaal, där Martin Gore i Depeche Mode klädde av sig naken för att få rätt känsla när han skulle sjunga in balladen ”Somebody”.
Under de årtionden som staden var delad i två låg Hansa alldeles intill muren. Från fönstren kunde de som spelade in i studion ha ögonkontakt med vakterna på östsidan av staden. Många har vittnat om vilken speciell atmosfär det skapade.
Även om ett och annat är sig likt i studion, 44 år efter att den skapades, så har dess omgivning förändrats. I dag ligger studion insprängd i ett modernt kontorskvarter. Tvärs över gatan håller Deutsche Bahn, den tyska järnvägen, till.
Och så här fyra dagar in i arbetet är medlemmarna föga imponerade av studions historia. Redan på flyget till Berlin glömde de bort att de var här, hävdar de själva.
– Man kan inte gå omkring och vara hänförd. Det är kul, men vi är här för att göra en skiva, som Manuela uttrycker det.
– Vi gick rätt snabbt in i en sorts rockklichévärld, säger Isak.
Det är oklart om han refererar till alkoholen eller till de röda skinnbyxor han bär denna kväll.
Däremot är alla överväldigade över att allting fungerar. Så har det inte alltid varit.
”Förbi fabriken” spelades in på Länna i Visby under kaotiska omständigheter. Det var varmt och trångt, producenten var full, det hörs ingen bas på skivan. Hela skivan tog mindre än ett dygn att spela in. Nästa skiva, Galgberget, spelades in i den avsevärt större Sandkvie studio i Visby hamn, men fick ett alldeles för polerat ljud, långt ifrån hur Pascal vill låta, och fick i efterhand räddas av Daggan och producenten Existensminimum.
Den här gången är det annorlunda.
– Allting låter bra. Det finns så många mickar här, säger Manuela.
– Det finns en bra sorts koncentration i luften, säger Isak.
– Trummorna är ju sjukt mäktiga, de är handbyggda av Udo, säger Mimmi.
– En tysk som heter Udo har byggt trummorna! hojtar Manuela.
– Inte Udo Kier, säger Isak.
Dagen efter de sista sång-påläggen är stämningen betydligt mindre uppslupen. Studio 1 har bytts ut mot Hansa Mixroom, beläget i rummet intill. Här jobbar vanligtvis den svenske producenten Michael Ilbert, men Nanni Johansson har lånat studion för att genomföra det mödosamma arbetet med att mixa de låtar som Pascal har spelat in.
Isak, Manuela och Mimmi är trötta. En flaska med Coca-cola går laget runt.
– Du behöver väl inte skriva om alla våra alkoholintag? undrar Manuela.
De funderar över frågan hur den här skivinspelningen har varit i jämförelse med de fyra tidigare.
På sex år hann Pascal med att bildas, få skivkontrakt, spela in fyra skivor och jobba sig fram till en status som ett av Sveriges bästa rockband, vilket bekräftas av Grammisnomineringar och priser på Manifest-galan.
Nu har det gått nästan lika lång tid sedan de senast gav ut en skiva. Under tiden har de genomfört egna projekt. Isak har spelat in den andra och tredje skivan med sitt projekt Skriet, Mimmi Skog har bandet Nej, Manuela de Gouveia spelar i Dödsfest.
Isak Sundström. Foto Karl Melander.
Har processen förändrats? Har Pascal förändrats?
Nej, lyder svaret på båda frågorna.
Isak:
– Jag vet inte. Jag upplever att vi är det vi är. Det är som tre olika slags delar, så sätter man ihop det, så blir det som vi gör. Det blir som något slags maskineri som låter på ett visst sätt.
Manuela:
– Det är inte så att vi har stått och tänkt att ’på nästa platta ska vi…’. Det som sker i replokalen sker.
Mimmi:
– Jag tror att det blir en intressant dynamik med oss tre.
Isak:
– Personligen tror jag inte på någon sorts utveckling, att vi skulle utvecklas som band. Jag tror att det bara är bajs.
Manuela:
– Jag tror att jag fattar vad du menar, Isak. Att det som finns finns.
Isak:
– Man får lita på det man har tillsammans. Lita på situationen.
Mimmi:
– Jag tror att det har varit bra för oss tre att göra andra saker.
Isak:
– Ja, absolut.
Manuela:
– Man utvecklas när man spelar med andra människor, man måste sätta sig in i ett sammanhang och hitta sin plats i den gruppen. För mig har det inneburit att jag förstått hur enkelt det är att spela med Mimmi och Isak. Nu tänker jag ’är det så här gött det var att spela med dem?’.
Isak:
– Det är så jag menar också. Ibland känns det som att man inte behöver göra så mycket. Det spelar sig lite av sig självt.
Det fanns ingen agenda när Pascal startades och det har inte skrivits någon den här gången heller.
Manuela:
– Jag har aldrig tänkt att ’tänk om vi skulle låta så här eller så här, det skulle vara jättecoolt’. Det bara blev så här. I dag kan jag objektivt förstå att vi inte låter som alla andra. Vi sticker ut. Men det var ingen plan, det var bara vårt sätt att uttrycka oss tillsammans.
Mimmi:
– Jag hade aldrig lyssnat på något som lät så här innan vi träffades. Jag hade inte lyssnat mycket på postpunk. För mig var det nytt. Isak, det kändes som att du hade en konstnärlig vision av hur det skulle låta, när ni spelade in demon på porta-studion.
Isak:
– Jag kommer ihåg att vi lyssnade mycket på Wire, det kan man höra, vissa låtar på deras skiva ”Pink Flag” låter precis som Pascal.
Mimmi:
– För mig var det typ ’får man göra musik på det här sättet, en massa reverb på trummorna, fan vad coolt’. Jag var inte den coola i bandet.
Manuela:
– Jag har aldrig uppfattat att någon av oss har varit coola över huvud taget.
Innan Pascal spelade Isak med ett annat gotländskt band, Bones, som han beskriver som halvbra. Då pratar han hellre om Elda med plast, punkbandet han hade då han var i tioårsåldern.
Isak:
– Det bandet står jag för fortfarande. Jag spelade med dem mellan att jag var tio och tolv år. Det kan du skriva.
Manuela:
– Min första upplevelse av att se Isak på scen var när jag var sjutton-arton år. Men det får jag inte prata om.
Isak:
– Jag kommer inte ihåg mitt liv. Jag har väldigt få minnen. Jag tycker att det är jobbigt att höra.
Manuela:
– Men det är ett positivt minne! Ni spelade på Roxy och jag gick in och tänkte ’vem är den där killen som spelar gitarr som Chuck Berry?’. Du gjorde gitarrsolon på knäna. Det var min bild av dig. Du var så liten och spelade så fruktansvärt mycket och snabbt och bra.
Isak:
– Det låter ju vidrigt, på allvar. Skriv inte det här.
Mimmi:
– Det var väl ett fint minne?
Manuela de Gouveia. Foto Karl Melander.
De börjar tala om spelningen som förband till det legendariska punkbandet The Cramps, under deras två spelningar i Sverige under 2006.
Isak:
– Det var en höjdpunkt för mig också. Det var sådan musik jag lyssnade på, det var så man ville låta.
Manuela:
– Och så är de så extremt coola. Poison Ivy är ju världens tuffaste gitarrist.
Isak:
– Att stå och lyssna på deras soundcheck i Malmö, det var en av de bästa musikupplevelserna jag har haft. De testade mikrofonerna jättelänge.
Manuela:
– De skulle ha det perfekta delayet. Efter 45 minuter stod de fortfarande och sade ’uh, uh, uh’ i mikrofonerna.
Isak:
– Så var de helt osminkade. De var alldeles buckliga i huden.
Manuela:
– De hade sin egen security, så vi fick inte hänga med dem. Men vi hälsade på dem. Deras gitarr-tekniker och trummis tyckte att vi var skitbra, ’you have a really cool sound’.
Isak:
– Jag gjorde bort mig rejält när jag skulle försöka bete mig som en jämlik med trummisen. Det gick rent åt helvete. Han kom in i logen och sade ’hi, so you are Pascal, like that good tequila you can buy in Mexico?’. Mimmi och Manuela var smarta nog att bara sitta tysta, medan jag skulle försöka säga något, ’yeah, that tequila is fucking good’ eller vad jag nu fick fram för något. Han var helt klädd i läder och hade handskar. Jag försökte vara lika cool som honom.
Manuela:
– På vägen dit hade vi suttit i bilen och försökt öva på vår engelska, men det blev mest ’yeah, man’, ’fuck’, ’cool’.
Isak:
– ’You wanna fuck?’
Manuela:
– Det var liksom, ’hur pratar man med Cramps?’.
Isak:
– Och när han väl öppnade munnen och sade det där med tequila så var det precis som man hade tänkt sig.
Manuela:
– Jag minns mest att de var så jävla bra.
Efter skivan ”Allt det här” blev det tyst om Pascal. Orsaken till tystnaden och den långa pausen varierar lite beroende på vem som tillfrågas. Ibland handlar svaren om pengar, ibland om brustna vänskaps-relationer. Även om båda svaren innehåller korn av sanning så är den gemensamma hållningen här, i Michael Ilberts studio, medan Nanni mixar deras låtar, att Pascal blev en del i en för stor apparat; de skrev låtar, spelade in en skiva och turnerade och sedan gjorde de samma sak igen.
Isak:
– Det blev för mycket med allt runt om, så det rann ut i sanden. Jag håller med om det att det blev något som skulle hållas igång.
Mimmi:
– På slutet kände jag mig inte så… vi hade tappat bort varandra.
Manuela:
– Ja, rent personligt. Man orkade inte.
Mimmi:
– Vi hade så mycket annat i livet. Både Manuela och jag hade pluggat färdigt. Man skulle överleva.
Manuela:
– Man måste hitta ett jobb, man kunde inte lägga all fritid på musiken. Man kunde inte leva som musiker. Man var skitstressad och så var man trött hela tiden. Jag hade typ tolv jobb och så skulle jag åka upp till Stockholm och repa, då hade ni flyttat dit. Sådant gör att saker rinner ut i sanden. Jag spelade inte på ett tag. Isak hade börjat göra Skriet-grejer och då kändes det som att vi tog en paus, för Isak fokuserade på något annat. Då började jag spela med Kalle och Cristian i Dödsfest och Mimmi började spela med Mirella och Björn i Nej. Det kändes helt naturligt, man måste testa något annat.
Mimmi:
– Det är väl som med alla jobb, hur kul är det att ha samma jobb alltid?
Manuela:
– Nu känns det helt naturligt att spela musik igen. Man spelar musik för att man mår bra av det, det är liksom terapeutiskt, oavsett om man sitter framför tv:n och plinkar på en gitarr eller går till replokalen och får ur sig sin energi.
Mimmi Skog. Foto Karl Melander.
Hur ledsnade ni på varandra?
Isak:
– Jag var less, inte på er, utan på oss, hela grejen.
Manuela:
– Jag var inte less på Mimmi och Isak som personer. Det kändes som att vi hade tappat något, jag hade börjat ifrågasätta varför vi gjorde det. Vi var inte längre en rå drivkraft av glädje. Det är när man börjar tänka de tankarna, det är då det är lätt att skita i det. Jag tror att det finns fler band som borde tänka så ibland.
Mimmi:
– Jag tycker att det var en jobbig period, måste jag säga. Jag kände mig ganska vilsen och ensam. Helt plötsligt hade jag förlorat en stor del av mitt liv. Jag blev så fokuserad på att jobba.
En stunds tystnad uppstår. Coca-Cola-flaskan töms.
Mimmi:
– Jag har haft ganska tråkigt. Förutom när vi spelat med Nej, men det har varit en helt annan grej. Men för mig har det varit jättebra att vara borta från er ett tag, för att jag har haft ganska dålig självkänsla, det har jag fortfarande, men jag har insett att jag står för en ganska stor del av kraften i Pascal. Det hade jag inte riktigt fattat förut.
Manuela:
– Jag tycker att själva grejen är att vi alla tre har en så stor roll. Att vi är en treenighet. Om man plockar bort en del blir det skittråkigt. Vi behöver varandra.
Vad är det ni har saknat när ni spelat med andra?
Manuela:
– Jag tycker att det är kul att spela med Dödsfest, men jag känner att jag har en tydligare plats i Pascal, där jag känner mig musikaliskt hemma. Det är enklare att spela, att testa saker, testa texter.
Isak:
– Jag ser det inte så. Annan musik jag har gjort har varit så annorlunda, så det har skett på annorlunda sätt, andra former. Pascal är en grej som är väldigt säregen och speciell att befinna sig i.
Mimmi:
– Jag tänker också att det bara är annorlunda, det är inte nödvändigtvis bättre eller sämre än vad det känts med andra projekt. Däremot är det en speciell energi när vi är bra. Då är det inte mycket som slår det. Ibland börjar man gråta. Då behöver inget ifrågasättas. Det är en bra känsla. Visst låter de nya låtarna bra?
För lite drygt två år sedan bestämde de att de skulle börja repa igen. Manuela hade flyttat upp till Stockholm och det blev enklare för de tre att ses, att ”hänga igen, glo på film, äta middag”.
– Det är då, när man gör det, som man tänker, ’ska vi inte gå och repa igen?’. Det kändes som att det fanns ett tomrum att fylla, säger Manuela.
– Första gången som vi repade körde vi gamla låtar. Och det lät precis likadant som förut, säger Isak.
– Då kom vi på att vi hade en låt som vi aldrig gjorde klart. Det var ”5000 spänn”. Och när vi väl tog upp den så kände vi ’det här är ju skitkul’, säger Manuela.
Drygt en månad efter inspelningen i Hansa sitter Manuela och Mimmi på en uteservering i Björns Trädgård på Södermalm i Stockholm.
I skuggan av ett träd dricker de öl, äter oliver och njuter av sommarens första dag.
Isak befinner sig i Benny Anderssons studio på Djurgården, några kilometer bort, där han håller på att spela in ny musik, ”någon sorts soloplatta”.
– Vi talade på telefon igår. ’Är det kul?’, frågade jag. ’Jag vill hellre spela in med er’, sade han, säger Manuela.
Dagarna i Berlin minns de som i en dimma.
– Jag vill göra om allt igen, för att det var så kul. Och så skulle jag velat ha någon mer dag på mig, säger Manuela.
– För mig var det viktigt att höra att Isak var pepp innan vi åkte till Berlin. Jag var inte säker på om han ville göra det här eller om det var för pengarna, visst vi tjänar lite pengar på det, eller var det för att jag och Mimmi ville det. Men innan Berlin kände jag att han verkligen ville det, säger hon.
– Det märks på scenen också. Det finns en energi som fanns där i början, säger Mimmi.
Det har gått två veckor sedan Pascal gjorde -officiell comeback, då de genomförde en klubbspelning i Stockholm. De är nöjda. Väldigt nöjda.
– Det var så mycket svett på scenen. Det var helt sjukt. När jag tog på Isak efteråt så kändes det på hans kavaj som om han hade duschat, säger Mimmi.
– Det var så varmt…, säger Manuela.
– …och vi var så bra, säger Mimmi.
– När man står på scenen och bara ler för att man tycker att det låter så bra. Det kändes så jävla bra.
Och sedan sade alla att det var jättebra. Folk sade
’jag har längtat efter det här i fem år. Man blir ju glad. –
Många som jag aldrig hade sett tidigare stod och sjöng med, säger Manuela och visar upp en sms-konversation från en kompis som skrivit 15 sms efter varann. Förutom en massa superlativ står det ”kan dock inte greppa era fans. Såg en kille med fiskmössa. Han kanske trodde att du var down med tångräkan”.
Tångräkan anspelar på Manuelas examens-arbete som handlar om piggvar, sandräka och tång-räka.
– Jag kan mer om sandräkor än tångräkor, konstaterar Manuela.
Publiken vid spelningen såg ut ungefär som den brukar göra vid en Pascal-spelning: några 19-åriga popsnören, merparten äldre män, gamla postpunkare, och ett par i 55-årsåldern.
– Man vet inte vad det är för folk, det tycker jag är härligt, att det inte finns bara en sort, säger Manuela.
Nu längtar de efter mer.
– Jag vill att alla ska få lyssna på det här, för det är så jävla bra. Sedan känner jag en sådan pepp, för vi har så kul när vi hänger. Det känns genuint, bara… det är så avslappnat och kul. Ibland har man ju känt ’nej, jag orkar inte gå och repa’, men med Mimmi och Isak känns det bara ’yes!’, säger Manuela.
– Jag kissar ju på mig minst två gånger varje rep. För att jag skrattar så mycket. På riktigt. Det är ingen överdrift, säger Mimmi.
– För mig är det jätteviktigt att vi kan hitta tillbaka till det som är våran grej. Det känns så jävla kul, säger Manuela.
Mimmi säger att hon ”hade en tendens att driva saker för hårt” och Manuela medger att hon ”kanske inte har varit världens bästa kompis”.
Men i höstas satt de på krogen Tennstopet i Stockholm och sade ”jag har saknat dig” till varandra.
Det var där det vände.
– Man måste kunna prata. Jag tror att det är den mest ansträngda formen av samarbete, att vara så kreativ och sitta med folk i en jävla buss fem dagar i streck. Hur många kollegor skulle fixa det?, säger Mimmi.
– Att säga ’nu ska jag framföra en textrad som jag har skrivit…’ om man inte känner sig trygg med dem man spelar med, det är jobbigt. Man vill inte bli utskrattad, man vill inte att de ska säga ’fan det suger, det där var inte kul’. Det är jobbigt med vem som helst, säger Manuela.
Redan innan samtalet på Tennstopet hade de haft anledning att prata. Förra våren gick Josefin, Mimmis syster, bort.
Mimmi:
– Då minns jag att du ringde mig och det betydde jättemycket. Nu börjar jag gråta.
Manuela:
– Jag med.
De blir tysta en stund.
Manuela:
– Då började vi prata. Inte bara Pascal utan vår relation. Jag saknade ju dig. Varför hänger vi inte? Vad håller vi på med? Så fort man inte bara pratar om när vi ska repa, utan sådant som man gör när man är vänner blir man närmare varandra igen. Då blir musiken enklare också. -Cirkeln sluts, vi kan prata om allt. Därav kan vi också skapa musik mycket enklare. Det är en kommunikationsövning, det underlättar så sjukt mycket.
Mimmi:
– För mig handlar låten ”Snälla” om det, dels om min syster, hon hade så sjukt mycket ångest jämt, men också mitt ex. På slutet av vår relation kände jag mig som en vårdare. Den här raden ”Snälla, jag vill bara känna något annat”, det kommer därifrån. Man måste lita på varandra för att kunna släppa in de delarna i musiken. Och det är först då som det blir bra, när det känns på riktigt.
Manuela:
– Helt sant. Vi är inget band som skriver folk på näsan, att vi gör berättandetexter. För oss finns det en massa saker bakom som vi kanske inte alltid vill prata om. Visst, jag var kär i en rödlätt man, det handlar låten ”Rödlätta man” om. Men sedan vill man kanske inte berätta…
Mimmi:
– …alla rödlätta män tror att den handlar om dem. Haha, ’Erkänn att den låten handlar om mig’.
Vad tycker andra band om er?
Mimmi:
– Åh, berätta vad han i Fireside tycker om oss!
Manuela:
– Ja, just ja. Vi har tydligen åkt buss med honom, jag vet inte hur länge eller när, men det var i samband med någon festival. Han hade tydligaste sagt att vi är de sjukaste människorna, han hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv, vi hade inga gränser, vi talade om allt, vi satt och skrek till varandra. Vi är som vi är. Det finns inga som är så grova i munnen som vi.
Mimmi:
– De i Bob hund är rädda för oss, det har de sagt. Vi svär i vartannat ord.
Manuela:
– Vi kanske inte har det som vanliga människor kallar för hyfs. När vi tre umgås är det som att alla spärrar… Så som jag är med Mimmi och Isak är jag ju inte på mitt jobb. Men när jag hänger med dem vet jag att jag kan prata om vad som helst. Det finns inga spärrar. När jag träffar Isak kan jag säga ’åh, har du tejpat upp din pung på ryggen?’. Det är så vi pratar.
Mimmi:
– En av medlemmarna i Bob hund antydde att Manuela och Isak var ett par. Då blev Manuela jätte-kränkt och sade ’sedan när brukar jag stå med Isaks kuk i min mun?’. Som om det är vad man gör när man är tillsammans.
Manuela:
– Nej nej, jag sade ’när brukar jag stå på alla fyra med Isaks kuk i min mun?’. Men jag blev provocerad för att man antas vara tillsammans bara för att man spelar i samma band. Vad är det för jävla fråga? Och så tyckte jag väl att det var ett ganska bra svar. Ja, jag hade väl druckit. Men dumma frågor kräver dumma svar.
Ytterligare några veckor senare befinner sig Isak Sundström i Los Angeles, där han genomför ett musikprojekt tillsammans med amerikanen Richard Riviera, ”en slags skiva och ett konst-projekt”.
– Han har gjort en del musik och jag har gjort en del. Och så har vi spelat in hans berättelser om hur han träffat utomjordingar, berättar Isak via Skype.
Det är morgon och han sitter framför datorn i ett hus som tillhör några vänner i stadsdelen Echo park.
Han äter chips till frukost.
Kalifornien och Gotland har vissa likheter, menar han.
– Det är den där lite slöa känslan och något med luften, när det är så där kvavt, något med jordskorpan, den kommer någon annanstans ifrån än resten av Sverige. Jag har hört någon geolog prata om att jordskorpan från Gotland är densamma som på Hawaii. Men det stämmer kanske inte alls. Det var kanske nån reklamkampanj, säger han.
I dag har han ett sommarhus i Eksta, inte långt ifrån Sproge, där han växte upp, och på samma ställe som han gick i skolan under sin uppväxt, fram till femte klass.
Där tillbringar han, sambon och deras son sommarmånaderna.
Han beskriver sin relation till uppväxten som ”ett icke-förhållande”, han är osentimental inför uppväxten. Han har ”ofrivilliga minnen” därifrån, han minns lukter och människor.
– Jag bor nästan granne med en som jag lekte med i tvåan. Han är sjökapten i dag. Men jag tycker att det var väldigt kul att växa upp där. Jag har inga dåliga minnen därifrån, men så har jag ju nästan inga minnen överlag, säger han.
Hela bandet samlat. Och på infällda bilden deras nära och kära: Jac Hedberg, Burt von Bolton och Tova Mozard. Foto Fredrik Emdén.
När de inte spelar i Pascal arbetar Manuela de Gouveia på Studiefrämjandet i Stockholm och Mimmi Skog på Naturvårdsverket.
Isak Sundström är konstnär på heltid. Han har gått konstfack och har jämte musiken skrivit böcker.
– Musik spelar ganska stor roll i mitt konstnärskap, jag ser ganska upplöst på allting, att olika saker kan flyta ihop med varandra, det finns inte så mycket gränser för vad som är vad och så. Men jag arbetar ofta med musik i min konst, musikprojekt som jag inte riktigt hade kunnat göra utanför en konstkontext. Jag har arbetet med en kör i Mexico City i ett projekt, har hållit på med ett musikrelaterat projekt med konstnären Vincent Williams på Gotland. Han gick tyvärr bort nu i somras.
Isak ser Pascal som en frizon.
– Det är nästan som att stiga in i något när vi spelar och träffas. Och så den där känslan att var ett rockband, det känns lite gulligt tycker jag, säger han.
Gulligt?
– Vi försöker vara tuffa, men vi är inte så himla tuffa. Vi har väldigt roligt och det är speciellt att spela, det är som en maskin som sköter sig själv. När det är som bäst är det som att jag inte gör någonting, det spelar och låter av sig själv. Det är en mäktig upplevelse, säger han.
– Men det är verkligen inte kul ibland heller, med en massa olika förväntningar och idé om att… den äckliga bilden att utvecklas och bli större och bättre. Den har inte jag som drivkraft. Det har nog inte Mimmi och Manuela heller. Men det kan tränga sig in i rockbandsstrukturer, att man måste flytta upp en nivå. Om man ska tänka för mycket på det så tröttnar man. Jag har ett onostalgiskt förhållande till det jag gjort, jag vill bara gå vidare. När man börjar hylla sig själv för mycket, då blir det bara som en cancertumör som växer. Därför det var nyttigt med en paus för Pascal.
Förutom projektet i LA, den nya Pascal-skivan har han ”lite smågrejer” på gång med Skriet.
Och så spelar han, som sagt, in musik i Benny Anderssons studio.
”Soloplatta”, vill han definitivt inte kalla det, ”det låter så löjligt”.
– Jag ser det nog mer som ett projekt. Det är en slags temaskiva, som utspelar sig i en medeltids science-fiction-värld. Man kan säga att det kanske låter som en blandning av Robert Ashley, Ted Gärdestad och Einstürzende Neubauten. Det är både låtar och ganska mycket prat på skivan och rätt många olika musiker inblandande. Vi får se, den kommer förhoppningsvis bli klar någon gång nästa år, säger han.
Nu är Pascal, det gotländska rockbandet, tillbaka. Singeln ”Jag vill ju bara” släpptes i början av sommaren, i mitten av augusti spelade de på festivalen Way Out West i Göteborg och nyligen släpptes singeln ”Forever”. Nu laddar de inför att ”Revy” släpps i början av oktober. Intresset från pressen och fansen har varit stort.
Trion kommer att vara aningen mer restriktiv med livespelningar än tidigare, men ska ut och spela under hösten.
Men framför allt är Isak, Manuela och Mimmi tillbaka hos varandra. De firade midsommar tillsammans i När, i Daggans hus, medan Daggan själv var på semester. Det verkar som att de har kul tillsammans. Den gemensamma vibben är återfunnen, de har återskapat treenigheten.
– Vi hade strumbyxor över ansiktet och planerade att utföra ett rån mot en liten kiosk. Men det blev inget, säger Isak om midsommarfirandet.
Och det verkar som ett det kommer att finnas ett liv även efter ”Revy” för Pascal. Nästa år kommer förhoppningsvis en box med alla bandets album på vinyl och kanske även med nytt material.
– Det är mest för att vi själva vill ha boxen. Jag vill framför allt ha ”Galgberget” på vinyl. Det -skulle vara så mäktigt, säger Manuela.
Och så drömmer de om nya skivinspelningar på exotiska platser. De har sökt pengar hos Kultur-rådet för att kunna åka iväg och spela in nästa skiva.
– Nu när vi vant oss vid att spela in i Berlin, så känns det rätt. Jag tror aldrig att vi har haft så kul när vi har spelat in tidigare. Vi har pratat om San Fransisco. Isak vill till LA, för han hänger så mycket där, men Nanni har jobbat i en ascool studio i San Fransisco. Hon tycker att vi borde åka dit. Jag är all in för det. Så finns det också någon cool studio ute i öknen. Vi tar det då, men man kan ju alltid drömma. Om vi ändå ska göra det här kan vi ju ändå göra det jävligt kul.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 26/ september 2016.
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
