KRÖNIKA 2025-11-04: Min förra krönika avslutades med en sanning – en bristvara i dessa tider. Den sanning som presenterade var myten om den ”hårt arbetande” människan, dvs. en människa med högre människovärde än andra; en fantasifigur uppfunnen för att få oss att tro att det är ”hårt arbete” som leder till lycka och framgång här i livet. Och arbetar man hårt finns det ju inte heller någon ork kvar till att ifrågasätta samhälleliga orättvisor. Den ”hårt arbetande” människan som håller tyst och nöjer sig med smulorna från de rikas bord har upphöjts till den ideala medborgaren.
När politiker talar om behovet av nationell sammanhållning – med den ”hårt arbetande” mönstermedborgaren i fokus – är det extra viktigt att vara på sin vakt. Det är nämligen en totalitär retorik som rädda och ängsliga makthavare använder för att värna sin egen maktposition. En orädd makthavare med ett demokratiskt sinnelag är däremot inte rädd för att pluralistiskt samhälle med högt i tak. Men den sortens politiker är alltmer sällsynta.
Den rädda och ängsliga politikern lägger också mycket kraft på att friskriva sig från ansvar. De ekonomiska mekanismerna är som de är – det kan inte politik ändra på (ibland säger de att politik inte ska lägga sig i detta – hur ska de ha det?). Lågkonjunkturer, höga räntor, arbetslöshet, höga matpriser m.m. är en följd av opåverkbara ”naturlagar” som ingen (feg och ängslig) politiker kan/ska ställas till svars för. Den demokratiskt valda politikern abdikerar.
När den nyliberala chockvågen började rulla in mot land efter land under det sena 1980-talet beskrevs det på sina håll som ett demokratiskt genombrott. Inte nog med att otyglade marknadskrafter var vitaliserade för demokratin; sådana krafter var lika med demokrati. Nu – 35 år senare – är det inte svårt att genomskåda denna uppenbara lögn. Men!! På med dubbla skygglappar! Kejsarens nya kläder är alltjämt jättefina! Det är tydligen alltför smärtsamt för ett par generationer av politiker/ekonomer att erkänna att de hade – och har – åt helsike fel.
Det krävs inte någon högre utbildning eller mer djupgående analyser för att inse att otyglad marknadsliberalism och nationell demokrati är oförenligt. Man måste välja det ena eller det andra. Det är en omöjlighet att samtidigt få båda. Harvardprofessorn Dan Rodrik har utvecklat och förfinat (krånglat till) detta med att beskriva konflikten mellan 1) globalisering, 2) demokrati och 3) nationellt självbestämmande som en triangel där man kan välja att ”njuta av” två av dessa samtidigt, men aldrig alla tre.
Rodrik är läsvärd – men det kan alltså göras enklare. Marknadsliberalism eller demokrati – valet är inte krångligare än så. Men det som då skrämmer mig är att många skulle välja bort demokratin. Kapitalismens benhårda destruktivitet har tagit ett järngrepp. Men vi som älskar riktig frihet, dvs. människans frihet, inte kapitalets får inte ge upp.
— — —
KRÖNIKÖR | Mikael Mellqvist, jurist och före detta lagman vid Gotlands tingsrätt.
KRÖNIKA | De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
