ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-10-03: Nu har jag blivit pensionär på riktigt. Efter ett helt liv i skolan – först som elev och sen som lärare, rektor och kulturskolechef – tror jag mig sitta på så pass mycket erfarenhet, att den kan vara värd att dela med sig av.
Jag vill börja med att konstatera att en mycket stor majoritet av alla som arbetar i skolan är mycket kompetenta och engagerade, och lyckas erbjuda en undervisning som håller hög klass – trots alla förutsättningsförsämringar som genomsyrat de senaste decennierna. Sverige har i grunden en fantastiskt bra skola.
Men systemet har insjuknat i ett kroniskt tillstånd där personalens förmågor inte utnyttjas fullt ut. En hel del av det administrativa arbetet är tyvärr direkt kontraproduktivt. På samma sätt kommer vi inte att komma åt problemen med till exempel psykisk ohälsa, integration och ungdomsbrottslighet genom att införa tidigare betyg, mobilförbud, skarpare repressiva åtgärder, borttagande av elevens val, nekande av ledigheter eller ens förändrade läroplaner. En sån här ”kronisk sjuka” – som från början möjliggjordes med kommunalisering och fria skolval – botas inte med plåster. Okej, i några fall kan vissa åtgärder säkert fungera för en del, men så är det ju med plåster också.
Skolan måste till exempel också erbjuda de estetiska och praktiska ämnena i högre grad än vad vi idag har i timplanen. Omprioriteringar av timplanen för att stärka några få teoretiska ämnen, kan vara förrädiskt lockande, men riskerar i andra ändan öka andelen elever som inte hittar sin plats i skolan.
Samtidigt som det i politiken finns en sjukdomsinsikt (eller kanske mer en sjukdomsåsikt?) gällande skolan, så fattas hela tiden beslut som gör att de verkliga förutsättningarna för att ha en undervisning som verkligen BERÖR eleverna, successivt prioriterats bort bland alla andra upplevda behov, som till exempel skattesänkningar och försvarsinvesteringar.
Det finns INGEN annan väg att komma tillrätta med problemen i skolan, än att i ännu högre grad stärka relationerna mellan skolpersonalen och deras elever. Då måste det finnas ekonomiska förutsättningar för fler vuxna i skolan, så att de hinner möta alla elevers behov och stödja deras utveckling från den nivå där var och en är.
Att ge förutsättningarna för det, är politikens ansvar. Då kan inte heller lärare bara hänvisa till att de måste slippa göra allt annat än att bara undervisa i sina ämnen. De måste också vara goda förebilder som hjälper eleverna i deras sociala och emotionella utveckling. Vägen dit är att skapa goda relationer – och inte bara med eleverna, utan även med deras vårdnadshavare. Som tur är har Sverige tusentals sådana lärare och annan skolpersonal som redan förstår och arbetar så. Men de behöver fler kollegor som kan ge mindre klasser och fler gruppdelningar, samt en större uppskattning för vad de faktiskt åstadkommer – oftast i det tysta.
Om vi vill komma framåt i skolutvecklingen, måste vuxentätheten i skolan öka. Och det måste få kosta.
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Hans-Åke Norrby, före detta kulturskolechef med de ungas kulturutövande i fokus.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
