ROXYS KULTURKRÖNIKA 2025-09-19: Jag har de senaste åren funderat mycket på det här med genrer. Nästan all konstnärlig verksamhet – alldeles oavsett om det rör sig om musik, konst, teater, film eller författande – blir snart nog alltid indelad i ett genrefack. Etiketten ska på!
Donald Judd var en amerikansk konstnär som slog igenom i New York i mitten av sextiotalet. Andy Warhol var en annan amerikansk konstnär som också slog igenom i New York i mitten av sextiotalet. Båda skavde av sig så kallat traditionellt målande och började utveckla egna kreativa uttryck. Judd anses vara en förgrundsgestalt inom minimalistisk konst, medan Warhol anses vara detsamma inom popkonsten.
Men Donald Judd tyckte inte alls själv att hans konstnärskap handlade om minimalism. Han föredrog att kalla sig själv, om något, för empiriker och sina konstverk bara för ”specifika objekt”. Warhol då? Termen popkonst har många försökt göra anspråk på. Andy Warhol är inte en av dem. Termen myntades redan i mitten av femtiotalet av den brittiska konstkritikerduon Alison och Peter Smithson. De menade att den grafiska formgivningen inom reklam hade blivit så välgjord att den nu slog de gamla konstarterna på sin egen hemmaplan, de kallade fenomenet pop art.
Och det är egentligen precis det jag fikar efter. Genre är kritikernas språk. Genre fyller kanske en funktion om du ska skriva en artikel om någon strömning inom konst. Genre fyller en funktion när du ska sortera in böcker i din bokhandel: romaner till höger och deckare till vänster. Eller när strömningstjänsterna ska sortera bland urvalen: Klicka här för familjefilmer.
För oss konstnärligt verksamma är genreindelningarna mest svarta streck över en regnbåge. Man komponerar en låt. Det är algoritmerna som sorterar in den under ”classic rock”. Man skriver en bok.
Det är i marknadsföringen den kallas generationsroman. Man målar ett konstverk, det är i recensionen det kallas realism – eller hötorgskonst.
För kulturkonsumenter är genreindelningar bara i vägen, enligt mig. Som människor är vi vana att dela in saker i fack. Ätliga svampar och giftiga svampar. Ormar kan bitas, inte sniglar. Det fyller onekligen en funktion. Men att göra en distinktion mellan RnB och Neo-soul fyller ingen som helst funktion, ur ett lyssnarperspektiv. Den bygger bara imaginära murar mellan konstverk som skrivits under samma premisser och med samma uppsåt som all konst: att förmedla någonting. Den överhängande risken är att folk blir rädda för muren – och inte vågar klättra över den. Det där har vi alla stött på, i en eller annan form:
–En kärleksfilm – nej såna gillar inte jag. Eller:
–Jag tycker inte om jazz.
– Nej, vem fan tycker inte om jazz – för att travestera Hasse Alfredson.
Min uppmaning är att strunta i genrekorten. Upptäck konst-ismer du har fått för dig att du inte gillar. Besök teaterföreställningar du brukar rata. Välj en bok på måfå! Klicka in dig på otippade spellistor.
Ganska snart inser du vad kulturskaparna redan vet: en låt är en låt är en låt. New age och Alt-country finns inte på riktigt, det är bara etiketter i kritikernas fantasi.
VECKANS KULTURTIPS:
— — —
KRÖNIKÖR | Christopher-Robin Maurin, grafisk formgivare och gitarrist.
KRÖNIKA | Varje fredag publicerar Horisont en kulturkrönika från kulturföreningen Roxy. De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
— — —
PRENUMERERA för att få tillgång till Horisont magasin och allt premiummaterial på sajten.
— — —
HORISONTS NYHETSBREV skickas ut helt gratis varje vardagsmorgon med en sammanfattning av de senaste Gotlandsnyheterna. Registrera dig via länken.
