KRÖNIKA: Att mystiken och myskänslan med julen avklingar med tilltagande ålder är väl tämligen naturligt och något som de flesta känner igen. Behovet av att upprätthålla traditioner minskar också rejält. Jag måste inte ha gran, julskinka eller Kalle Anka på TV. Och sötsliskig julmusik klarar jag mig definitivt utan. För att inte tala om konsumtionshysterin. Julafton kan få vara vilken ”vanlig tisdag” som helst. Jag känner mig lika nöjd, eller missnöjd, i alla fall. Irritationen över att det hålls stängt här och där, när det annars är öppet tilltar dock år för år.
Förlorad barnatro och tilltagande gubbirritation må väl vara, men nu har en ny känsla insmugit sig – nämligen äckel!
Äckel över den förljugna eskapism som har blivit julens främsta kännetecken. Julens budskap om kärlek, fred och gemenskap i en verklig värld där budskap om hat, krig och individualism härskar, blir en alltför våldsam och svårsmält kollision. Julpsalmens ord ”Mörkret flyr, dagen gryr. Räddningstimman för världen slår” blir till ett ironiskt hångrin när det ställs mot verklighetens politiska ambitioner där minsann inte någon ”räddningstimma” slår.
Att statsministern åker släde i ylletröja i Tomteland får inte det mysiga skimmer över sig när försvarsministern samtidigt i all sin självgodhet med stolthet förkunnar att Sverige minsann satsar mest på försvaret av alla mindre Nato-länder. Med stolthet! Inte ens en tillstymmelse till ett (i och för sig lögnaktigt, men ändå) beklagande om att ”det tyvärr är nödvändigt”. Tal om medmänsklighet och gemenskap får sig en rejäl törn när flyktingmottagande får etiketten ”kris”. Och då avses inte att flyktingarna befinner sig i kris; nej det är vi välmående svenskar som utsätts för en kris!
Det blir inte så stort utrymme för människokärlek när månandet om andra än oss själv drunknar i lovsjungandet av konkurrensens välsignelser. Det slår mig också att det inte ligger så lite ironi i att de som ihärdigast håller fast vid ett ”traditionellt svenskt” julfirande ofta är de som bryr sig allra minst om julens verkliga budskap. Äcklet stiger och växer i halsen!
Vettvillingar världen över anser sig att i religionens namn har rätt att ta livet av sina medmänniskor, lemlästa dem, våldta dem. De har fått för sig att någon ”gud” har gett dem rätt att bestämma över sina medmänniskors skolgång, yrken, klädsel, sexuella preferenser, vad de ska äta m.m. Någon annan känsla än äckel finns det knappast utrymme för.
Julens budskap om kärlek, fred och gemenskap har år för år allt mindre relevans i det verkliga livet. Man försöker inte ens låtsas att det är det man innerst inne tror och hoppas på. Det är helt i sin ordning att förnedra och hata andra och att visa det. Det är helt i sin ordning att öppet förespråka krig framför fred (särskilt numera i Sverige). Det är helt i sin ordning att sätta medmänniskor på undantag om det kan innebära en liten vinst för sig själv. Äckel var ordet.
Julen är över! Utan störande inslag kan vi fortsätta hata, slåss och sko oss själva på andras bekostnad. Det är numera det som är ”politiskt korrekt”. Att i stället föredra julens budskap om kärlek, fred och gemenskap är något för veklingar och landsförrädare. Äckel var känslan.
— — —
KRÖNIKÖR | Mikael Mellqvist, jurist och före detta lagman vid Gotlands tingsrätt.
KRÖNIKA | De åsikter som uttrycks är krönikörens egna.
