Man klarar av mer än man tror. Det hävdar Catarina Dennerborg och Dennis Andersson ofta, exempelvis när de beslutade sig för att ställa upp i världens längsta skidlopp.
För Horisont berättar Lärbroparet om tankarna och träningen inför 220 kilometer på skidor i arktiskt klimat, om kärleken till både träning och till varandra, och om den ständiga jakten på nya upplevelser.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 73/ våren 2024.
Dennis Andersson var först ut; han åkte det klassiska, ja nästan mytomspunna, Nordenskiöldsloppet första gången redan för fem år sedan. Just det året var det på grund av olika väder- och snöförhållanden förkortat till ”bara” 200 kilometer, i stället för ordinarie distans 220 kilometer.
Han berättar om upprinnelsen när Horisont träffar Dennis och sambon Catarina Dennerborg inför ett löppass på Galgberget:
”Jag kommer från Luleå och har alltid åkt skidor. Just det här loppet hörde jag talas om för rätt länge sedan, jag har följt det genom åren via sociala medier och sett någon livesändning därifrån. När jag var liten var drömmen länge att åka Vasaloppet när jag fyllt 18, alltså nog gammal för att över huvud taget få åka. Men när jag väl blev 18 var jag inte lika intresserad av loppet längre – så det tog några år till innan jag åkte mitt första Vasalopp. Men jag har också länge velat göra någon längre utmaning, som ett 24-timmarslopp av något slag. Så till slut blev det så att jag anmälde mig till Nordenskiöldsloppet.
Tidsmässigt gick det bra, det tog inte ens 24 timmar. Jag gick i mål på 17 och en halv timme, men maxtiden för loppet är 30 timmar.
Där och då var det väldigt jobbigt och plågsamt. Redan efter en mil eller två började det kännas tungt och motigt, jag fick ont i en armbåge och allt kändes jobbigt, men till slut vände det, och andra halvan av loppet var betydligt skönare.
Men efteråt så sa jag till Catarina att jag avrådde skarpt från någon mer anmälan till det loppet.”
