Den här artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 67/ vintern 2022-2023.
I våras debuterade Tim Lohse Björkfäll som poet med diktsamlingen ”En världsomsegling under jorden”, där han tar med läsaren på en odyssé genom uppväxtens trauman och vidare in i mörkret inom honom.
För ett drygt decennium sedan gick resan över havet till Gotland och i Visby har han nu hittat en plats där han kan laga, bygga och skapa.
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Horisont nr 67/ vintern 2022-2023.
Hur kan du va så skuren skalad och ändå va vid liv?”, som Joakim Berg sjunger i låten ”Slutsats”. Jag skulle kunna göra den här intervjun enbart genom att citera Kent-texter, men hur roligt skulle det vara i längden?
Tim Lohse Björkfäll sitter vid det avlånga styrelsebordet i Stora Coops konferensrum. Han behåller jackan på, som om han är beredd att lämna rummet när som helst – men stannar kvar. Kanske skyddar den lika mycket som den värmer. I huvudet har jag ännu rytm och rim från gårdagskvällens läsning av ”En världsomsegling under jorden”. Tillbaka från en febrig, bråddjup och drabbande färd genom dikternas starka röst och mörka melodier.
Det är en lång och snårig resa han gjort med blytung ryggsäck. Stormarknaden i Visby är Tims arbetsplats sedan tre år tillbaka, en förändringens tid som började med arbetsträning, en så kallad LSS-praktikplats. För ett år sedan blev han fast anställd med arbetsuppgifter främst inom Coop Records, skivbolaget och vinylavdelningen i butiken som även givit ut hans diktsamling. Han berättar att det fanns en tid då han inte trodde att han kunde uttrycka sig och i stället använde musiken för att kommunicera. På ett uppslag i hans bok möts läsaren av ett blundande öga och den handskrivna texten: ”window to the soul, sorry we´re closed”. Men de blå ögonen mitt emot mig i rummets lysrörsbelysning är påfallande öppna, vakna och stadiga.
– Psykologmöten gick aldrig bra för mig, även om jag kanske hade behövt dem, och många i min närhet skulle kunna intyga att jag inte var förmögen att förmedla vad jag tänkte och kände. Skulle jag visa hur jag mådde så var det via en låt. Det var mitt sätt att förstå mig själv eller förklara mig för andra, säger han.
